En enkel man?

Han är en enkel man. Utifrån sett. Vad som rör sig i hans inre vet ingen. Ibland undrar de om han vet det själv.
Hans vardag består av korsordslösning. Att finna det korrekta ordet för x antal rutor. Att slå i uppslagsböcker, atlas, bildlexikon. Han och hans fru prenumererar på Allers och Hemmets Journal. Där finns många, många korsord, ordflätor, bildkryss att lösa. Sudoku löser han inte. Svårast och bäst är dock söndagskrysset i Svenska Dagbladet. En fin utmaning för hans skarpslipade hjärna. För att få tag på detta korsord är han dock tvungen att ta bilen och handla tidningen i nästa något större samhälle, och det känns lite omständligt. Han lämnar inte gärna sin by. Utom en eller två kvällar i veckan då han spelar bridge. Det håller hjärnan i form och ger lite lagom socialt umgänge. 
Varje lördag sedan urminnes tider, mellan kl 10 och 11, har han och hans fru också löst Melodikrysset tillsammans. När de löst alla veckans kryss skickar de troget in dem i luggslitna kuvert. Alltid begagnade frimärken. 
Med sin kraftfulla, stiliga handstil adresserar han kuverten.
Men är han intresserad av att vinna? (Du vinner tio trisslotter. Varav alla tio garanterat är nitlotter.)

Han har minst en till syssla som utförs dagligen vid tjänligt väder. 
När det hela började förtäljer inte historien, men bevisen ryms i glasflaskor. Glasflaskorna är i storlek "liten mjölkflaska" från Arla, med en arlakossa inpressad i glaset. (Jobbigt för kossan, men vem har någonsin lyssnat på en arlakossas protester?)


Mannen tar sin bil, kör på tvåans växel (kanske att trean läggs i någongång. Vem vet?) de fyra kilometerna till Skogen.
I Skogen finns det björn och lo och allsköns knytt. Här finns också grustag, grusåsar, grus och skogsbilvägar. Det är här han hör hemma och det är här han gick vilse och nästan dog en höst härförleden. I grustaget finner han dagligen sina små skatter. Pärlor. Här har inte kastats pärlor för svin inte. Här har någon eller några under åratal skjutit med soft air gun. Det efterlämnar spår i naturen i form av små plastpärlor inskjutna i grustaget. Dessa små vita plastpärlor går han med glädje och upptäckariver och gräver fram dag ut och dag in för att sedan köra hem till sitt och lägga dem i mjölkflaskan. Denna ställer han sedan på spiselfrisen, nöjd med sitt dagsverke. Denna "display" kan han vid tillfälle använda som en "conversation piece".


Att ha något att tala om underlättar de fåtaliga sociala kontakter denna fåordiga man har. Med stigande ålder har socialt umgänge totalt förlorat sin tjusning. Ja, egentligen är det rätt länge sedan känslan av gemenskap med andra människor försvann. Det är svårt det där med vänner.


Tyvärr kan han inte riktigt utnyttja sin skatt då han, närapå, är döv och inte mycket annat återstår (som en sorts konversation) än att söka ögonkontakt och le. Alla undrar vad han tänker där bakom sitt pillemariska leende. 


Eftersom han är, och alltid har varit, en mycket privat människa finns det ingen, förutom möjligen hans fru, som vet vad som rör sig inom honom.
Hon är dessvärre rätt trött på honom. Det är jobbigt att leva med någon som inte hör vad man säger. Det irriterar. 
Hon vet att det inte är hans fel, men det är jobbigt. Jobbigt med en som inte hör. Jobbigt att leva med en enkel man när man själv inte känner sig så enkel.

Men, är han en enkel man eller är han så komplicerad att han inte orkar med sina egna tankar, utan maskerar sig till en man utan behov av god mat,fina kläder eller goda vänner? En man som nöjer sig med korsord och dagliga skogspromenader på vingliga ben. 
Vem vet? 
Ibland undrar de om han själv vet.


Slutsats: det finns ingen som vet vad som egentligen rör sig i en annans persons inre. I alla fall om den personen inte kan förmedla sina känslor och tankar. Oavsett hur många ord, platser, grekiska gudar och författarcitat han kan plita ner i x antal rutor.

En ...bok

Bild lånad från Bonnier pocket

Har läst en bok som heter Darling River. 

Boken dryper av svett, blod, lera, samt alla upptänkliga kroppsvätskor. 
Var, inte att förglömma. Mycket var. Och liggsår med flugor i. Det enda som faktiskt (till min förvåning) inte avhandlades var väl fekalier; ja, i alla fall inte mänskliga. Träck fanns det gott om... 
För övrigt handlade det om fetma, blindhet, fett hår, finnar. Stank av otvättat underliv. Stank av otvättat fett hår. Ett antal horor och män som knullade en trettonåring i flodens lera, ja, ibland tryckte de ner hennes huvud under leran. 
Och hon älskade dem. 
Pappan var tandläkare och körde omkring i sin bil med sin dotter hela nätterna. Mamman hade rymt.
Vartannat kapitel handlade om (eventuellt) en albino, i alla fall en frånstötande man med mycket stort huvud och mycket ljus hy. Han var forskare och skulle lära en honapa att teckna. Apan fick bo i sin avföring i en bur. Kläddes i en fin klänning och fick rosett runt huvudet. Plågades och dränktes nästan.  

Ja, just det: ett antal sena aborter och dödfödda barn fick också vara med i denna, denna... nej, detta rövhål till bok.
Men den var välskriven, det var den.
Och Sara har vunnit ett fint litteraturpris för sin andra bok "Drömfakulteten". Jag tror inte jag bryr mig om att ta reda på vad den handlar om. Nej, jag tror faktiskt att jag kan hitta något bättre.
Att jag läste ut hela boken beror på att någon i min bokcirkel hade valt den. Gud vet varför. Men hon hade väl heller ingen aning... eller?


Det ska bli mycket spännande att diskutera denna bok!
Hur tänker man när man skriver en sådan här helt igenom eländig bok?
Vad vill man ha sagt som författare?
Jag tycker att den påminner mer om konst. För konstverk kan vara precis vad som helst och utgöras av precis vilken skit som helst. 


Om någon läsare har läst denna bok, eller blir väldigt sugen på att läsa den!, var vänlig kommentera!


Ja här kan du läsa om någon som gillar boken också : )
Och här!


Jaha, då har jag väl fel då...? Fan, jag måste läsa lite litteraturvetenskap så jag lär mig vad som är bra och vad som är dåligt.

Ragnarök

A non-smoking generation?

Varje sommar drabbas jag av röksug. Märkligt på min ära. Jag är ingen vän av tobaksvaror till vardags. Inte ens till fest. Men på sommaren, varma sommarkvällar eller lata dagar på stranden... Då kan jag känna en liten längtan efter att suga i mig lite rök. Jag är ingen feströkare men kanske ska jag bli en sommarrökare?
Förra sommaren blev jag väldigt sugen. Då rökte jag en cigarill. Blev bjuden av en väninna. En eftermatencigarill. Gott. 
Sen rökte jag inte mer den sommaren. Eller hösten. Eller vintern, heller för den delen. 
I år kände jag det gamla välkända suget häromdagen på stranden. Låg och funderade på om det fortfarande finns små paket att köpa? Får se om jag blir bjuden i år igen, eller om jag rent utav ska köpa egna.
Men, det där med barn och rökning, det är ju inte okej.
Vad är man för mamma om man helt plötsligt börjar röka inför sina söner?!
Det finns ju en risk att trettonåringen blir intresserad, och det vore ju oförlåtligt: att lura in sin son på den fördärvliga vägen.
Återstår att smygröka.
Och det vet man ju hur bra det brukar fungera. Som tonåring tog man sig en promenad och smygrökte. Kom hem och trodde man luktade frisk luft... 
Nä, det funkar inte, tro mig.
Återstår att drömma på stranden. Det nöjet kan ingen ta ifrån mig i alla fall.


Och fredagens citat lyder:
"De uppförde sig som vilda djur. De varken rökte eller drack."


Aksel Sandemose

Camping

Senaste gången vi campade var i Salzburg. Den gången i ett litet, alltför litet tält i alltför mycket regn och åskväder. Vi var fyra stycken då för fem år sedan. På en uppblåsbar dubbelmadrass samt två enkelmadrasser klämde vi in oss. Knappt hade vi lagt oss förrän vi insåg att dubbelmadrassen läckte. Vi hamnade under nattens gång på marken med endast en gnutta luft kvar i madrassen mellan småstenarna som utgjorde underlaget. Vidrigt fuktigt och obekvämt.
Väl hemma åkte tältet och luftmadrasserna ner i källaren.
     I år lånade vi ett större tält som minsann skulle rymma minst fyra personer!
Fram med en dubbelmadrass och numera bara en enkelmadrass (den andra lånade vi ut en gång; den kom tillbaka möglig). Vi skulle också ta med en gammal hederlig sängmadrass anno 1940, typ. Bomull utanpå och tjock "fetvadd" inuti. Samt ett antal yllefiltar att lägga ovanpå madrasserna eftersom de är så jävla kalla. 
     I år for vi till Söderåsens nationalpark. Ett fullständigt okänt fenomen för oss. Hade fått tipset av min bror som nyligen turistat i Skåne.
Förr i världen kunde man alltid klämma in ett tält på campingplatserna i Sverige (påstod min sambo). "Ett tält finns det alltid plats för", sade han. 
På ortens camping med femtiometers klorerad bassäng och andra lustifikationer var det fullt. "Kom tillbaka på torsdag", tyckte mannen med blå skjorta. Hmm, surt. Solen värmde och det hade varit skönt med ett dopp.
Nåväl, några kilometer tillbaka fanns det en annan betydligt blygsammare camping som minsann inte hade några problem med ett tält till.
Vi slog upp tältet intill familjen som just skulle fara vidare. Tjejen i familjen tyckte att det hade varit en onödigt kall natt. "Ja, det har ju varit kallt, men nu ska det ju bli varmare", tänkte jag. "Det är lugnt", tänkte jag. "Schysst plats här där man slipper morgonsolen, så man slipper en svinvarmt, kvavt tält imorgon".Tänkte jag.
Tältet upp. Va, är det inte större? In med madrasserna. Oj då, vi hade visst glömt den gamla hederliga. Hmm... här kan vi inte ligga fyra stycken, oavsett madrass eller ej! Bilen, det får bli bilen för en av oss. Äldsta sonen kan väl få bra plats i den? Inte oväntat vägrade han. Det fick bli fadren som offrade sig.
Han fick också ta yllefiltarna för ett något mjukare underlag.
     Dags att sova. Fram med duntäckena. Mycket skönare än trånga sovsäckar. Och varmare. Äsch, madrassen lite för mjuk; vi pumpade i extraluft till önskad hårdhet. Låg och läste en stund. Då, då känner jag hur madrassen långsamt blir mjukare under mig...
Ja, vi hade visst inte reparerat madrassen, eller slängt den heller, sen den hårda natten i Salzburg. Sakta sjönk vi djupare ner mot marken, min son och jag, och den här natten blev en iskall och obekväm prövning för oss två. Vi sov inte alls de första fyra timmarna, tryckte duntäcken under och runt oss för att få lite värme. Jag tog min jeansjacka och la den över huvudet för att behålla lite värme. 
När vi vaknade på morgonen (till slut somnar man ju oavsett kyla) var klockan halvnio. Så onödigt att sova så länge när det var så oskönt...
Och vad hade då hänt under nattens timmar? Minstingen hade vätt sina sängkläder och sina kläder samt klätt av sig naken! Hade jag varit han hade jag förfrusit på en blöt madrass utan kläder, men han tillhör visst ett segt släkte som seglar genom den iskalla natten utan större problem.
Lyfte på dubbelmadrassen och skådade en flod. 
Nu hade vi alltså ett stycke nedkissad madrass med luft, samt en nedkissad dubbelmadrass utan luft. Lakanen som vi bäddat med var också blöta. 
I bilen låg sambon och hade frusit lika illa och legat lika hårt som vi plus att bilens längd inte riktigt hade räckt till.
Vi trodde att vi skulle sova borta i alla fall i två nätter, men det blev bara en. De rara barnen visste inte till sig av lycka då vi styrde kosan hem efter en dag på stranden i Ängelholm.
Äldsta sonen klämde ur sig: "Borta bra men hemma bäst" och lillen höll med. Jösses, såna töntar! 

Vi kom överens om att camping inte riktigt är vår grej ännu, men vi vägrar ge upp. Men nästa gång lämnar vi in barnen på förvaring innan vi sticker iväg på nåt längre än en dagsutflykt.

Söderåsens nationalpark

En fredag

Det regnar. Och regnar. Säg vad som är nytt denna sommar? Kan man inte tänka på annat än vädret, eller? Lite distraktion har jag ägnat mig åt idag. Läst almanackor, tvättat,  slängt skräp. Jaaa... vad mer kan jag förtälja... 
Att Illustration Friday har temat Carry denna vecka. Tecknade en gammal krumryggad gumma som böjer sig ner, sträcker fram ett långt krokigt finger till en mördarsnigel och säger -Kom ska jag hjälpa dig över vägen, din stackare.
Men det tar för lång tid att göra en teckning jag kan leverera, så det  blir nog inget av den.
Öppnade just ett kuvert med reseersättning för resan till Lund. Ser till min förbrylling att de ställt ut pengarna till min son, nio år. Ja, men ursäkta mig, det är väl knappast han som har betalt resorna va? Samt erbjuder mig att fylla i ett utbetalningskonto med hans personnummer förtryckt. Inte så smidigt. Men vad kan man förvänta sig? 
Å andra sidan kan jag glädja mig åt att jag faktiskt fick ersättning. Som att få tillbaka på skatten.

"Låt inte det du inte kan göra hindra dig från att göra det du faktiskt kan göra." 
Jim Rohn


Och tänk så mycket man jag kan göra, men så sällan gör. Men ibland gör jag en del som jag kan också. Faktiskt.

Andras beröm luktar gott

complimenti!! i personaggi YRSNÖ in vetro soffiato sono andati completamente esauriti all'Ikea di Porta di Roma... introvabili! bello anche il calendario dell'Avvento 

Dessa vackra ord skickades till mig i december 2011...


Jag hittade dem för en månad sen på Facebook under meddelande/övrigt!
Hur kan man arkivera detta viktiga meddelande under "övrigt"?!
Den mappen har jag för övrigt aldrig sett innan dess. Så irriterande.


Nu, ett halvår senare känns det lite sent att säga tack, liksom.

Men om du läser det här Mario Venturini, så vill jag bara säga Grazie mille! för att du skrev och berättade om min försäljningssuccé på IKEA : )

Värt

att nämna och sätta på pränt. 
Idag låg jag och solade på altanen. 
Helt otroligt.
Jag bor i den regnigaste och molnigaste staden i Sverige.
Hamnar oftast nästan sist i solligan.


Inse att dagens solskensstund i det närmast är ett mirakel.


Ingen sol i juni och först idag tillräckligt med sol för att värma.


En får tacke!

Järvsö

Har du saknat mig? Inte det... 
Jag är tillbaka efter ännu en vecka i Järvsö.
Ibland kan jag känna att det är ett jädra rännande dit. Och kanske tänker min syster(s man) det också : ) Men det skiter vi i. Vi tycker att det är så trevligt där så vi kommer att våldgästa många gånger till, jag och min yngste. 
Han vill flytta dit, till och med.
Fina ensilagebalar har de ju också.

He sees everything and he hears everything. 
He is the Elderberry boy.

My Boy from Elderberry Town.
More pic´s on my illlustration blog.

Man skulle...

kunna tro att alla citat har tagit slut, med tanke på att jag så sällan lägger upp på fredagar som jag föresatte mig en gång. Men närå, de finns gott om dem. Bara jag som har slappnat av ett tag. Nu får ni tre citat som kompensation för mitt lata leverne. Tänk på dem och lev efter dem så blir världen en trevligare plats att vara på. Och som bonus får du själv ett mycket trevligare liv!


"Vänta aldrig med att göra något vänligt, för du vet aldrig när det plötsligt är för sent."
Ralph Waldo Emerson


"Var alltid lite vänligare än nödvändigt."
J.M.Barrie


"Ju mer du gläder andra, desto gladare blir du själv."
T.Klaveness