Michael och alla andra som dör

Måste beklaga Michael Jacksons frånfälle. Alltid tråkigt när en talangfull människa dör. Och två veckor innan han skulle ge 50 (FEMTIO!) konserter i London. Han har gjort 750.000 fans (som köpt biljetter till konserterna) djupt sorgsna och gett ett oanat antal människor anledning att fundera över livet och döden. Hur snabbt den kommer. Pang, du är död! Snipp, snapp, snut så var sagan slut. Om man tar till sig detta budskap så lever man såklart här och nu och suger det goda ur livet varje dag, eller? Men ingen är så odödlig som den som lever. Och vem orkar leva varje sekund här och nu, som förespråkas i levnadsmagasin och livsenergiböcker? Självklart vore det alldeles underbart om man uppskattade varje sekund i sitt liv och att man tog tillvara på alla små guldkorn som ständigt visar sig för en i vardagen. Men man är väl inte mer än människa och människan är ett svagt käril. Inte alltid så "on the edge" om man säger. På radion hör jag finska nyheter och de pratar om Michael Jackson. Sen följer musik från 20-talet som inte har något med Jacksons musik att göra. Undrar hur de tänkte där? De kanske tänkte att all musik är universell, odödlig och allt är ändå "bara" noter, noter. Hopsatta i oändliga variationer. Precis som DNA. Hopsatta stränginstrument som spelar sin alldeles unika musik som utgör våra liv. Ibland ljuder det falskt, tur att det finns stämgafflar. Ibland kan den stämgaffeln vara just musik. Sån där musik som bara läker själen. Musik talar direkt till själens minsta skrymslen; där det är som mörkast kan ett G-maj sprida värme och ljus. Thank you for the music.