Trots den påkostade mottagningen, med mat och dryck i obegränsad mängd, en stråkorkester och korrekta betjänter redo att servera var och en precis det de ville ha och när de ville ha det, fanns det en person i salen som inte kände av feststämningen. På utsidan kunde ingen se några tecken på det agg hon hyste gentemot sin chef. Hon log och småpratade med en kollega. Hon drack en klunk vin och kände smaken av druvor förvandlas till en bitter sveda på tungan. Med en diskret grimas svalde hon ner drycken och satte ifrån sig glaset på ett av de många sidoborden som placerats ut runt väggarna i den festklädda lokalen.
Sorlet i festsalen steg och sjönk. Höga explosiva skratt hördes över det allmänna mummel som uppstod när festdeltagarna pratade med varandra. Många ögon svepte över rummet för att se var chefen befann sig, vad han gjorde, vilka han pratade med, hur han var klädd, om han kanske såg just dem. Det kändes viktigt att bli sedd av chefen, att genom hans blick bli bekräftad, om så bara för en kort sekund. Chefens närvaro vid detta speciella jubileum kändes ärofyllt för de allra flesta i rummet. Hans utstrålning var av den sort som utmärker en man som har lyckats här i livet. De isblå ögonen strålade av självsäkerhet och en visshet om att allt han rörde vid blev till guld. Guld som gick rakt ner i fickorna på hans kostym av utsökt design.
Där stod hon. Kvinnan som hade hjälpt honom. Ja, han kunde erkänna för sig själv att visst hade hon varit behjälplig, det hade hon. Ingen kan ensam göra det han hade åstadkommit. Man hjälptes åt naturligtvis. Men äran var hans. Det var ju trots allt hans företag. Hans namn på skyltarna över entrén och hans namn som alltid nämndes i framstående sammanhang. Och nu, när han funderade på att dra sig tillbaka och njuta av solen och värmen i ett annat land, närde han en önskan om att göra gott för den förmögenhet han skapat. Kanske ett pris att dela ut till framtida lika framstående forskare som han själv var?
Det hade i sanning kostat på. Många gånger hade hon frågat sig själv om det verkligen var värt det? Ingenting hon gjorde skulle ge henne fadern tillbaka. Pappa Emil, som dog innan hon ens var född! Och varför? För att han hade jobbat för samma företag som hon nu jobbade för! Han hade utsatt sig för risker som slutligen hade tagit hans liv. Hennes uppväxt, utan en far och med en mor, som i chocken över faderns död blivit klen i nerverna, hade varit svår. Så svår, att när hon som femtonåring förstått vem hennes döda far varit, hade bestämt sig för att göra allt hon kunde för att hämnas på den man som förstört hennes liv.
Men, trots att Emilia och han hade jobbat så nära varandra i så många år, hade de aldrig utvecklat någon vänskap. De förblev chef och anställd. Det var inga positioner han själv hade önskat vidmakthålla, det var definitivt ett resultat av Emilias opersonliga och alltid så korrekta uppträdande mot honom. Han kunde inte närma sig henne. Varje försök att lära känna personen bakom den anställda resulterade i pinsam tystnad. Han gav upp till slut, men ville inte ge upp hennes anställning då hon var alldeles för värdefull för verksamheten. Ja, egentligen ovärderlig. Det var oftast hon som kom på den förlösande detaljen. Det lilla, lilla extra som gjorde produkten stabil och pålitlig. Men självklart var detta ingenting som någonsin skulle läcka ut till de anställda och omvärlden. Det var hans namn och hans produkter.
Ikväll hade hon bestämt sig. Innan han försvann tillbaka till Italien skulle det ske. Hon fann ett visst bistert nöje vid tanken på att chefen hade valt den 14 november för att fira jubileet. Emil och Emilia hade namnsdag. Grattis, tänkte hon och trängde sig målmedvetet fram genom festdeltagarna, fram mot sin chef, Alfred Nobel.
