Upon a certain Anniversary Day the good manager had come from London, and had held a very magnificent reception at the HQ as was fitting on such a day. ”The richest hobo in Europe”; that was his nickname.
Trots den påkostade mottagningen, med mat och dryck i obegränsad mängd, en stråkorkester och korrekta betjänter redo att servera var och en precis det de ville ha och när de ville ha det, fanns det en person i salen som inte kände av feststämningen. På utsidan kunde ingen se några tecken på det agg hon hyste gentemot sin chef. Hon log och småpratade med en kollega. Hon drack en klunk vin och kände smaken av druvor förvandlas till en bitter sveda på tungan. Med en diskret grimas svalde hon ner drycken och satte ifrån sig glaset på ett av de många sidoborden som placerats ut runt väggarna i den festklädda lokalen.
Hon kunde inte njuta av maten och drycken. Hon hade fram till denna dag givit alltför mycket till företaget. Hon skulle förmodligen komma att ge sitt liv, tänkte hon med ett snett leende.
Sorlet i festsalen steg och sjönk. Höga explosiva skratt hördes över det allmänna mummel som uppstod när festdeltagarna pratade med varandra. Många ögon svepte över rummet för att se var chefen befann sig, vad han gjorde, vilka han pratade med, hur han var klädd, om han kanske såg just dem. Det kändes viktigt att bli sedd av chefen, att genom hans blick bli bekräftad, om så bara för en kort sekund. Chefens närvaro vid detta speciella jubileum kändes ärofyllt för de allra flesta i rummet. Hans utstrålning var av den sort som utmärker en man som har lyckats här i livet. De isblå ögonen strålade av självsäkerhet och en visshet om att allt han rörde vid blev till guld. Guld som gick rakt ner i fickorna på hans kostym av utsökt design.
Visst, hon hade också fått en del av kakan, tänkte hon. Men med tanke på det arbete hon hade lagt ner på företaget och de risker hon tagit var den lilla kaksmulan ett hån. Hennes läppar kändes stela; leendet hon gav en kollega kändes som en grimas. Nog syntes det på henne att hon var svart inuti? Men det fick inte synas. Inte nu, och efter denna kväll... Hon stack handen i den pärlbeströdda väskan och fingrade på den lilla asken.
Där stod hon. Kvinnan som hade hjälpt honom. Ja, han kunde erkänna för sig själv att visst hade hon varit behjälplig, det hade hon. Ingen kan ensam göra det han hade åstadkommit. Man hjälptes åt naturligtvis. Men äran var hans. Det var ju trots allt hans företag. Hans namn på skyltarna över entrén och hans namn som alltid nämndes i framstående sammanhang. Och nu, när han funderade på att dra sig tillbaka och njuta av solen och värmen i ett annat land, närde han en önskan om att göra gott för den förmögenhet han skapat. Kanske ett pris att dela ut till framtida lika framstående forskare som han själv var?
Det hade i sanning kostat på. Många gånger hade hon frågat sig själv om det verkligen var värt det? Ingenting hon gjorde skulle ge henne fadern tillbaka. Pappa Emil, som dog innan hon ens var född! Och varför? För att han hade jobbat för samma företag som hon nu jobbade för! Han hade utsatt sig för risker som slutligen hade tagit hans liv. Hennes uppväxt, utan en far och med en mor, som i chocken över faderns död blivit klen i nerverna, hade varit svår. Så svår, att när hon som femtonåring förstått vem hennes döda far varit, hade bestämt sig för att göra allt hon kunde för att hämnas på den man som förstört hennes liv.
Det var något märkligt med Emilia. Hon hade klivit över tröskeln till hans kontor för säkert tio år sedan; en ung, vacker kvinna med ovanligt intelligenta, intensivt blå ögon. Trots hennes ungdom hade hon visat upp en imponerande kunskap om företagets varor. Hennes kunskaper var så djupa att hon nästan omgående blev hans närmaste medarbetare. Hon hade ett nytänkande som vida översteg hans gamla kollegors; de som funnits vid företaget sedan de allra första experimenten, 1863.
Men, trots att Emilia och han hade jobbat så nära varandra i så många år, hade de aldrig utvecklat någon vänskap. De förblev chef och anställd. Det var inga positioner han själv hade önskat vidmakthålla, det var definitivt ett resultat av Emilias opersonliga och alltid så korrekta uppträdande mot honom. Han kunde inte närma sig henne. Varje försök att lära känna personen bakom den anställda resulterade i pinsam tystnad. Han gav upp till slut, men ville inte ge upp hennes anställning då hon var alldeles för värdefull för verksamheten. Ja, egentligen ovärderlig. Det var oftast hon som kom på den förlösande detaljen. Det lilla, lilla extra som gjorde produkten stabil och pålitlig. Men självklart var detta ingenting som någonsin skulle läcka ut till de anställda och omvärlden. Det var hans namn och hans produkter.
Emilia hade studerat och funnit att det som tagit livet av hennes far var något som föll sig naturligt för henne. Hon förstod formlerna. Kemi blev hennes andra modersmål. Bokstavs- och sifferkombinationerna var inget hon behövde plugga in. Hon förstod dem så fort hon skrev ner dem. Hon tog anställning på fabriken och blev så uppslukad av jobbet att hon blev kvar där. Hon älskade att grubbla på lösningar och kemiska formler. Nu hade tio år passerat och nu fick det räcka. Tanken från början hade varit att ta anställning och i hemlighet tillverka en sprängladdning som skulle få hennes farbror att flyga i luften, precis som hennes pappa Emil hade gjort, den där dagen på Heleneborg.
Ikväll hade hon bestämt sig. Innan han försvann tillbaka till Italien skulle det ske. Hon fann ett visst bistert nöje vid tanken på att chefen hade valt den 14 november för att fira jubileet. Emil och Emilia hade namnsdag. Grattis, tänkte hon och trängde sig målmedvetet fram genom festdeltagarna, fram mot sin chef, Alfred Nobel.
Lovely!
SvaraRadera