En resa

Sånt här gillar jag högt och rent. En titt ut genom tågfönstret och du får dig en liten tankeställare bara sådär. Eller inte alls "bara sådär". Någon har tänkt och gjort och utfört och slutfört. Och glatt en annan medborgare.

Visst vore det alldeles underbart att göra så. Ett tag skulle kanske gå bra, men i längden skulle det nog inte kännas OK. Jag är inte tillräckligt ego för det. Jag måste fortsätta att dra (mitt lass). Jag vet att det finns någon mening med det hela, annars skulle det väl inte hända? Eller?

Om jag zoomar ut mig från min egen lilla värld och skådar det hela ovanifrån s a s, så skall det nog visa sig att jag fick precis vad jag behövde, och "bad" om ... och att jag måste kunna dra någon lärdom av det för att sedermera inte trilla i samma gryta igen? Men det är ju bara för oss i-landsmänniskor, som har tid och möjlighet att fundera i dessa banor. Jag menar, det finns väl ingen människa som kan lära sig något av att leva i misär, från födsel till död? Där blir det lite svårt att tro på det förutbestämda, helt plötsligt.
Det kan ju inte bara vara vi som har val som ska lära oss att välja rätt?
Ibland kan det kännas som om det hade varit lättare att leva utan att bekymra sig om både det ena och det andra...