ADHD, Asperger och autism

Så blev jag den tjatiga mamman från helvetet

DEBATTÖREN: Mia Coull, 49, Stockholm. Förälder och frilansjournalist.

DEBATTEN: Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som add, adhd och Aspergers syndrom behöver få särskilt anpassat stöd. Men det är skolan sällan rustad för, menar debattören, själv mamma till en dotter med adhd.

Debattören: Skolans ”lika för alla” är orättvist mot barn med särskilda behov

Nyligen skrev Malene Larssen här i Aftonbladet en debattartikel med budskapet att ge bokstavsbarn möjlighet att gå en egen skola eftersom vanliga lärare saknar kunskap och resurser att möta deras behov.

Jag förstår vad hon menar. Som bokstavsmamma till en dotter som just gått ut årskurs 8 har jag en känsla av att inte bli trodd när jag pratar om vilka svårigheter mitt barn har, till exempel när det gäller inlärning. Att diagnosen och hjälpbehovet ifrågasätts med kommentarer som ”jag ser inte att hon har svårt med det här på mina lektioner”, ”vi har elever med adhd som det går jättebra för”, och ”dyskalkyli kanske inte ens finns”. Och dottern får höra att ”nu måste vi ställa lite högre krav på dig eftersom skolans roll ju även är att uppfostra”.

Även vi föräldrar uppfostras. Det måste ju vara något dysfunktionellt med en familj där barnet sällan kommer i tid till skolan.

Jag blir tjatiga mamman från helvetet som vidhåller att dygnsrytmen kan vara lite annorlunda hos den med adhd. Att barnet kan ha svårt att varva ner och somna på kvällen och därför vara typ medvetslös när klockan ringer.

Några andra svårigheter i vardagen hos den med adhd är svårigheter med planering och att organisera sin tillvaro. Att ha låg tröskel för frustration och lätt för att brusa upp.

Allt detta känner jag igen hos min dotter. Att detta försöker jag hjälpa henne med. Allt detta älskar jag hos mitt barn. Allt detta är ju hon. Min egen lilla eldfluga.

Men eftersom många av symtomen inte är uppenbara på samma vis som ett brutet ben är, saknas ofta förståelse för svårigheter som kan uppstå. Ett barn med adhd får ofta höra ”Skärp dig” och ”Du kan om du vill”.

När rätt stöd uteblir kan lösningen för barnet vara att undvika situationer där hon inte kan prestera som förväntat, där hon känner sig dum för att hon inte förstår eller inte hänger med. Eller där hon glömt att göra läxan eller inte förstått den.

Följden blir att halka efter i skolarbetet och bit för bit tappa motivationen. Skulden för det inträffade läggs på barnet och hennes familj. Skolproblem och IG-varningar går ju att förklara med bristande närvaro.

Som jag ser det blir att göra ”Lika för alla” till exempel gällande läxor och hur man redovisar sina kunskaper orättvist för barn som behöver något annat än sina kamrater för att lyckas med studierna.

Detta gäller även det stöd som skolan erbjuder. Om det inte anpassas efter det enskilda barnets behov blir hjälpen som ges bara åtgärder på ett papper som visar att skolan ”gör något”. En elev som drar sig undan krav behöver knappast fler läxor. Likaså är det troligen verkningslöst att erbjuda en skoltrött 15-åring läxhjälp efter skoldagens slut. Bättre är att utgå från det som faktiskt fungerar och bygga vidare på det.

Eftersom cirka 5 procent av skolbarnen tros ha adhd, av olika grad, borde det rimligen finnas såväl vetskap som beredskap inom den vanliga skolan. Det är en stor grupp barn det handlar om. Diagnosen är inte ny. Ändå verkar kunskapen om barn med adhd liten. Liksom förståelsen för den sårbarhet som de här barnen har.

Skolans förväntningar och bemötande har stor betydelse för hur det blir i vardagen för ett barn med adhd. De krav som ställs behöver vara realistiska. Barnet behöver få erfarenhet av att lyckas med utmaningar och uppgifter. Och inte minst behöver även ett barn med adhd få känna sig accepterat och omtyckt för den hon är. Även i skolan.

Kanske kan vi alla bli lite mer generösa i vår bedömning av vem som ”passar in” och vilka förmågor och egenskaper som ska lyftas fram som något bra i vårt samhälle.

Mia Coull