Min bästa syster

är på besök. Hennes högsta nöje, tror jag, går ut på att hålla full koll på samtliga affärers klädsortiment. Och då menar jag full koll...
Hon känner till varenda byxa, blus och klänning som finns i alla butiker. Och hur gör hon detta? Jo, genom att ständigt besöka dessa inrättningar och handla. Lite här, lite där. Kolla, kolla. Hennes mesta och bästa inköp är leggings. Hon har leggings i alla färger och mönster som skapats. Där kan jag känna en viss avundsjuka. Jag gillar också mönstrade sådana, men där jag nöjer mig med multirandiga köper hon alla mönster och färger (nåja, nästan) som finns.
Hennes andra bästa gren är halsdukar. Tusentals, säger jag. Själv har jag bara hundratals.
Tills skillnad från min syster, som ser shopping som en dygd, tillhör jag den där skinntorra falangen som kniper ihop både ögon och mun, och framför allt plånboken. Jag är ju tvungen att hålla hårt i de få pengar som sipprar in på mitt konto.
Men: och nu kommer vi till pudelns kärna.
Varje gång vi träffas och ränner runt i alla affärer och loppisar som Gud har skapat, så är det jag som hittar en massa kläder, smycken och loppisdelikatesser! Och som jag handlar! Jag öppnar ögon och mun och framför allt plånbok på vid gavel. Minsta lilla tanke på att kanske begränsa pengaflykten kväver jag genast i sin linda.

Och den här gången har jag faktiskt fyndat i princip allt till sommarreapriser. Även klänningen för 399:- som jag våghalsigt bestämde mig för, visade sig kosta en hundralapp mindre vid kassan. En finfin skissbok i precis rätt format för en saga, 30:-. En liten porslinsgås på Kupan för 15:-, randiga leggings på Indiska 79:-. Ja, du ser, bara struntsummor!
Men jag vågar aldrig, aldrig räkna ihop hur många tusen? jag har sprättat denna vecka!
Och hur ska det då gå, när jag nästa fredag åker upp till Järvsö?! Där som det finns så fina fina linnekläder och smycken och loppisdelikatesser!

Skickar deltagande tankar till Norge, vårt vackra grannland, denna dystra dag.
Min systerdotter bor i Oslo, och jag är så tacksam att inget hände henne.
Hon trodde det var åska, men tyckte det var konstigt att huset skakade...
Varför finns dessa galna människor? Och vad är det som driver dem?
Mycket deprimerande att sån´t här händer då och då.
Och när händer det i Sverige?
Bara en tidsfråga känns det som.

Balans

I min nyfikenhet över människan Ingrid var jag tvungen att googla henne och kolla upp hur det har gått för henne. Då fick jag minsann läsa både ros och ris.
De tre amerikanerna som suttit gisslan med henne solkade ner min ljusa bild av henne... alla mynt har två sidor, alla historier kan berättas på tusen olika sätt.
Och visst är det så att den som berättar väljer vad hon/hon vill berätta.

En av dem fullkomligt avskydde henne och tycker hon är den mest avskyvärda människa han har träffat! Och de tre har också skrivit en bok om sina år i djungeln. "Out of captivity". Måste jag söka upp och läsa. Så spännande att få höra en annan version av samma elände.

Bästa stunden

Ensam vid min dator, ensam i rummet, dämpade ljud från källaren där det spelas pingis. Lätt regn utanför fönstret, ingen trafik. Fönstret på glänt så att svala vindpustar kan reglera datorvärmen mot mina händer. Jag läser om John of God och funderar på vad han kan göra en dag som denna. Han befinner sig i Brasilien, grannland till bland annat Colombia. I dessa länder, samt ett antal till närliggande, finns djungeln. Amazonas. Ett galet stort land i länderna.
Här, i djungeln bodde, vandrade, plågades och led Ingrid Betancourt i sex år som gisslan, tillfångatagen av FARC-gerillan i februari 2002. Själv avskyr jag fuktiga kläder och alltför fuktig värme. Men för henne var kanske det det lättaste att stå ut med.
En fantastiskt läsvärd bok som kan skaka om ditt liv.
Jag känner mig faktiskt rätt omskakad och får återigen känna tacksamhet över mitt bekväma liv.

Skänker även en tanke till de danskar som blivit kidnappade och sitter gisslade i Somalia just nu. Känner att jag har öppnat ögonen lite för omvärlden i och med denna bok. Kanske dags att börja bry sig lite mer om vad som händer där ute?

För ca sex år sedan började jag min egen vandring. Inte i Amazonas djungler utan i en annan sorts snårskog. Så småningom tog jag ett beslut att inte bry mig om alla andra, ja helt enkelt bli en sorts egoist. Strunta i att titta på nyheterna om världens all jävelskap, strunta i att fördjupa mig i utrikessidorna i tidningen. Och faktiskt, det har hjälpt mig tror jag. Att slippa älta allt elände i världen. Det räckte så väl med mitt eget lilla elände.
Jag kan förvisso göra något, men får jag göra det med skygglapparna på?
Jag skänker gärna pengar, bara jag slipper titta in i ögonen på de som lider och veta att det är miljoner där ute som lider lika mycket som den person jag ser på ett foto. Visst är det fegt, så jag får väl kalla mig feg då.
Jag har ju möjlighet att välja, jag.

Jag hoppas att man på nåt sätt kan komma till insikt även utan att lida jorden och helvetets alla kval.
Tror du det?

OMBYTLIG på IKEA

Det här mönstret har jag gjort. Min goda vän Sara som jobbar på IKEA (very famous designer) skickade denna bild till mig igår. Så nu finns de tydligen till försäljning, mönstren jag gjorde för evigheter sen. Ja, i höstas i alla fall. Hoppas att Ingvar blir nöjd med försäljningen nu så att jag får fler uppdrag!
Kanske man skulle ta en tur till IKEA i sommar...? Och ställa sig bredvid sina koppar för fotografering. Då kanske nån anställd skulle haffa mig för designstöld. Och då skulle jag skratta "Mohahaha!" och känna att sommaren ändå blev ganska lyckad. Pinsamt lite man behöver för att känna sig nöjd.

Igår

fick jag ett mail från en kille i England (tror jag), som jobbar med en broschyr för det stora möbelvaruhuset. Han skulle skriva om mitt "julmönster" och ville veta hur jag hade tänkt och vad det fanns för traditioner bakom "mönstret". Kul!
Jag fick sätta mig och skriva ett långt mail på engelska om svenska jultraditioner. Nyttig övning. Jag som inte är van att citeras (ja, vem vet, jag kanske blir det!) kände mig tvungen att uttrycka mig mycket försiktigt och korrekt. Funderade på om jag överhuvudtaget hade rätt att besvara mailet utan att kontrollera med chefen först! Men va fan, det gjorde jag.
Korrigerade hans svenska (de svenska namnen på produkterna) som blivit lite fel. Det vore ju en smärre katastrof om han skriver fel! Tänk om engelsmännen skulle tro att idegran stavas idgran, eller att snödriva stavas snodriva.
Jösses, vad skulle Ingvar tycka då?

Livet vs döden

Knepet är att se till att man inte dör i väntan på det goda livet.

Lee Iacocca

Men är inte det där ett dumt ordspråk? Varför vänta på det goda livet? Det lär ju knappast komma om man bara sitter ner och väntar! (Se där vad jag har lärt mig... men å andra sidan kanske det finns en god död?)

Ja men

hur bra är hon inte?! Mia Skäringer, kvinnan som talar om hur livet kan vara. Ingen blygsel här inte, nej "Pang på rö´betan", som Tabita skulle ha uttryckt det.
Mycket bra bok som jag vill rekommendera. Synd att jag inte gick på hennes show i höstas, jag har verkligen inte bra ursäkt för det. Fy!

Efter denna relativt tunna bok slängde jag mig över tegelstenen "Även tystnaden har ett slut" av Ingrid Betancourt. Tvära kast, kan man lugnt säga. Boken handlar om Ingrids sex år som gisslan hos FARC-gerillan i Colombia. Otroligt spännande och välskriven bok. Har bara dragit i mig (hehe) 103 sidor på två kvällar, av 616 stycken, så jag ser fram emot kommande kvällar.

Som en nybörjare

Klädd som ett blåbär; gröna byxor och marinblå kofta, gav jag mig ut i storskogen för att hämta hem av skogens blå guld. Igår tog vi cyklarna och tog oss en alldeles liten sväng åt skogen till. Bara för att kolla om det skulle finnas några bär klev vi av hojarna och gick in i det gröna. Och som det fanns! Skogen var full av blåbär.
Idag laddade vi med hinkar och burkar och åkte tillbaka till samma lovande ställe. Och som det höll vad det hade lovat. Så stora blåbär har jag aldrig plockat någon gång tidigare! Som hundhuvuden. Konstig liknelse, erkännes. Men ibland saknar man ord. På en liten struntfläck i skogen plockade vi raskt fyra liter.
Mmm, smakar gott.
Precis som vid förra årets blåbärsplockning så lockar denna primitiva sysselsättning fram fantasier om mord i blåbärsskogen. Uppe i Norrland, såklart. Där finns det ju många mordiska blåbärsplockare. Och konflikter om rennäring och vargjakt, eller hur? En kniv i ryggen på en intet ont anande människa.
Kunde inte det vara trevligt?

Ungefär så

Jag ger dig ett bestämt kanske.

Samuel Goldwyn

Idag kan jag inte ens ge dig ett bestämt kanske. Jag känner mig helt urblåst i skallen. Ibland bara är det så där när man vaknar. Tomt, luddigt med en känsla av obehag. Jag jobbar väl på så får jag känna efter lite senare om jag känner mig fullare.

I strid för en grönare värld

Titta här. Ytterligare ett vapen i kampen för en grönare värld! Jag tycker folk är mycket roliga och påhittiga som kan komma på såna här skruvade saker.
Undrar just om det finns frön till granatäpplen i granaterna?

En dag i juni

Kniper ihop munnen.

Går tyst iväg.

Svarta stockrosen blev detta år rabarberrosa!

Pollen.

Sommarbär.

Flädern som N låg under.

Jasminen som blommar efter fem år och visar sig inte lukta! Kan jag bli mer besviken? Jo vars.

Smakprov

"Lyss till historien om en girig man

en fiskare av enorma mått,

och hör vad som arga fiskar kan,

när de yttersta gränsen har nått.

Hans fiskade endast för sitt nöjes skull

och fisk var den enda mat han åt

Han lät mjärden ligga tills den var full

och drog samtidigt en nåt med sin båt.

[...]

-Vi måste göra något, sa en gädda,

en liten spigg sa – Får jag va med?

-Vi välter båten, sa en argsint skädda

och till botten ska han dras ned!

-Sen har vi fest uppå fiskarns kroppen,

en fjärsing skrattade riktigt rått.

Den idén var ju verkligt toppen,

den bästa som någon fisk har fått."

Ett smakprov ur en fruktansvärd historia som min bror och jag har snickrat ihop igen. Vi har det roligaste sommarjobbet som finns. Skriva skrönor och illustrera dem. Moahahahahaha!

Blå måndag

Efter en hel vecka, med spring till tandläkare, vårdcentral, käkkirurg och samtal och mail med alla inblandade vårdinrättningar och doktorer, tänkte jag att nu ska ungen minsann på fritids imorgon (läs idag). Då väljer han att vara vaken till ca 03, fnissande och skrattande. Jag misstänker att han fått i sig någon hallucinogen innan sänggåendet. Så han får väl sova ut en stund då. Sen ska vi till tandläkaren igen. Bara för att det är så kul. Not.
Han åt ingenting på en vecka, sen fick jag börja med att mata honom innan han lyckades ta gaffeln själv och faktiskt börja äta igen. Vad problemet bestod i vet vi inte än. Ont i tänder, öron, hals? Blåsor i munnen? Ingen aning.
Dessutom låg han stilla på ett täcke i skuggan under en kissande fläder (ja, det är väl lössen som "kissar") hela veckan! Och magrade, så han liknade ett vandrande skelett. Men det är tydligen ingen fara bara de dricker. Och det gjorde han ju efter fyra dagar i alla fall...
Så nu är den omedelbara krisen över för denna gång och nu är det bara sommarfritids med okänd personal som ska överlevas en vecka. Och tråkigt väder gör ju inte fritids lättare, misstänker jag.
Å andra sidan kan jag ha fel. Hoppas att jag har jättefel.

Music painting

En lång, lång pärla. En hyllning till naturen. Skön musik. Fantastisk skicklig (och snabb!) penna. Njut en stund i sommarhagen.