Ibland

undrar jag var mitt barns energi kommer ifrån. Och hur allt kan bli så tillkrånglat. Och varför?


Barnets cykelnyckel ska läggas i barnets ryggsäck när cykeln blivit låst på morgonen.
Pappan väljer (för andra gången...) att inte lägga nyckeln där denna morgon.
Pappan sover när han ska hämta barnet, då han ställt klockan fel... 
Mamman cyklar iväg för att hämta istället. Cykeln låst, ingen nyckel...
Promenerar hem med sonen.


Två timmar senare. Pappan ska hämta barnets cykel och handla samtidigt. 
Tar sin cykel. Mamman uppfattar detta och ropar på sonen så han kan följa med och hämta sin cykel. Sedan går mamman och gör något annat.
Pappan ringer efter en stund och berättar att barnets cykel är borta!
Efter en stund kommer sonen hem med sin cykel.


Efter en kvart trillar poletten ner hos mamman. Var är pappan? Och vad pratar sonen om? Går och tittar på cykeln och konstaterar att den fortfarande är låst! 


Ringer pappan som verkar ha fått en hjärnblödning då han inte förstår någonting av vad jag pratar om, samtidigt som sonen skriker och berättar om sin söndriga cykel. Kaos = vardagsmat.


Det visar sig att pappan hade cyklat iväg till affären och handlat. Sedan skulle han ta cykeln under armen... och cykla hem. Han hade alltså aldrig tänkt ta med sonen. Sonen i sin tur hade promenerat till skolan och släpat hem cykeln under våldsamt oväsen då låspinnen hela tiden slog mot ekrarna. Två ekrar åt helvete och en punktering blev resultatet, samt en ohyggligt uppskruvad son som måste prata och tjata om vad han gjort.


Inte ens jag hade orkat släpa hem den cykeln olåst! 
Men han, han har tydligen superkrafter. 


Ännu en hysterisk eftermiddag i hemmet som Gud glömde.