BOW-WOW!

Visst är hundar fina. En del rent förtjusande! Men någon hundmänniska är och blir jag (nog) aldrig. Ta den här situationen som just nu utspelar sig i mina öron. Noah är utomhus och krattar. Bra motion för den som inte vill sitta inomhus. Vad händer då?
Grannens bindgalna  söta lilla voffsing SKRIKER i högan sky.
Grannen har en tysk jaktterrier.

Kanske fin att titta på, men att lyssna på dess hysteriska SKRIKANDE så fort någon rör sig utomhus samtidigt som den är ute, är väl mindre härligt.

De första gångerna trodde jag att någon sparkade den hårt; det låter verkligen som en misshandlad hund alternativt otroligt ivrig, galen, hysterisk hund. Vi trodde också att SKRIKANDET skulle gå över, att den kanske skulle få en mörkare röst. Att den kanske skulle lugna ner sig. Att den skulle utveckla några hjärnceller med stigande ålder. Men nej. NEJ!

Grannarna hade en likadan hund i somras, den fick bli fem år innan den förpassades till de sälla jaktmarkerna. Eller vart den nu gick. Saken var den att den hunden också var rätt hysterisk. Slet sig från löplinan allt som oftast. En gång kom den inrusande efter Milo, upp i sängen. Tjoho! 
Skällde en hel del den också, men den SKREK inte i alla fall. Men, den korkade hunden var dålig på att jaga... så den byttes ut mot en SKRIKANDE hysteriker i stället.
Jag har mycket svårt att tänka mig att denna nya hund jagar bättre än den gamla, så till nästa sommar kanske den gamla får sällskap av den nya om man så säger...
Tja, man kan ju ALLTID HOPPAS!