Att duga

"Ser fram emot mina prestationer" (se kommentarer) Jo, jo. 
Idag har jag presterat: ätit upp godiset från igår. 
Igår presterade jag desto mer: åt godis, åt nötter, drack öl, åt en hetvägg (semla m varm mjölk), åt Chili cheese samtidigt som jag tittade på Pluras kök. Och ja, min mage mådde inte bra efteråt. Tydligen inte mitt psyke heller. 
Finns andra vars psyke inte verkar må så där toppen alla gånger. Tänkte på Persbrandt igår, som VÄLDIGT självmedveten. Kunde inte relaxa för en sekund, höll koll på kameror och vad han skulle säga, hur han skulle skära etc. Synd om honom. Jag har missat hans diagnos, men nåt är det väl.

Hade gärna hört och sett lite mer av hans vän Juha. Kände sympati med honom, då jag kände igen mig i honom. Alltid i skymundan för vännen som skriker och syns mest. Och det är ofta just de personerna som dras till oss mindre framfusiga typer. Inte så svårt att räkna ut varför...

Du kanske kommer ihåg hur man tilltalade kompisar i skolan?
"X och dom". Jag var då alltid "och dom". Bihanget, blindtarmen, den icke så nödvändiga eller sedda, den som man kan operera bort utan att sakna.
Men vi växer till oss. Vi ser med förståelse (och överseende) på de som skriker och gapar. Förstår att där saknas något. 
Grundtrygghet. Vetskapen att man duger som man är. Att man faktiskt inte behöver skrika och gapa för att synas och finnas.

Man behöver bara blogga litegrann : ) 


Och ibland är jag visst väldigt pladdrig har jag förstått... Självkännedom, jodå.