Nytt år minsann

Det hackar och knackar. Systemet.
Två steg fram och så tar det stopp.
Ett till och så lite vila.
Ska jag kanske skylla på det lilla odjuret?
Eller är det bara jag?
Besökte än en gång vårdcentralen och än en gång ska doktorn skriva remiss till lumbalpunktion. Och denna gång får jag väl genomgå eländet då.
Det har värkt lite här och där under julen men just nu är det OK.
Mitt ständiga sällskap tinnitus (sus i öronen) kan stundvis tystna men kommer envist tillbaka. Jag gör allt för att ignorera det, och det lyckas för det allra mesta.

Men jag har också fått healing några gånger. Förvisso på distans, men det känns att det fungerar. Värken försvinner.

Vågar dock inte riktigt tro på att det är helt borta. Bäst att inte dra på sig obotliga nervskador kan jag känna. Vilket ju ändå kan hända även om man får medicin... så jag kontaktade även min homeopat så att jag säkrar upp för alla eventualiteter.

Ute ändrade sig dagens grå blöta till årets andra snöfall och vips är det vitt och fint ute igen. Sonen lär bli överlycklig i sin skola.
Äldste sonen känner sig nog också nöjd då han idag för första gången på 1½ år tog bussen till skolan! Detta så avskydda färdmedel... men cykling i lervälling och regn tog knäcken på hans humör igår. 
Och alla vänner tog naturligtvis bussen igår. I smyg tycker jag att det är helt OK att han tar bussen: det visar på ett sunt intresse för att umgås med vänner, vara lite mer som andra.
Ja, det kan tyckas tråkigt att anpassa sin personlighet, men man måste kunna umgås med människor och vänner, inte bara gå sin egen väg jämt. Tycker jag.

Noah och jag fortsätter vårt konstprojekt och jag har nu döpt vårt samarbete till Noahs Ark. Här ett till exempel på vad vi kan åstadkomma.

Villa Vit av Noahs Ark