Gulmåran

Gulmåra.

Se så den trasslar! Läs mer på mittnu.se

När vi cyklar till badstranden på varma sommardagar. Cyklar emellan hästhagarna där hästarna ibland springer med en bit, men för det mesta bara äter och äter. Då. Då doftar det magiskt.
Och det är gulmåran som luktar så förföriskt.
En illgul blomma som växer bland gräset, trasslar sig, gör inget väsen av sig mer än att den lyser och doftar extremt mycket.
Nu är jag inte så förtjust i gula blommor (har rensat landen på allt gult, men det kommer tillbaka, år efter år...), men jag kunde inte motstå tanken på ett välparfymerat hem och plockade några stycken på vägen hem.

En fin svart pokal som min pappa vann år 1948: tionde plats i "Störtloppet i Åre" (X måste väl stå för 10 i detta sammanhang? Inte finns det väl extrapris i störtlopp?) fick bli vas till de gula små vännerna. Tillsammans med IKEA:s svarta mortel i sten och en NoahsArk-tavla i gråsvarta nyanser blev det något fint att titta på.

Livet gick vidare.

Plötsligt kände jag en lukt av nyplast. Ni vet som det luktar av nya väskor t ex. Oftast made in China. Började fundera på vad sambon hade dragit hem för "skit" nu igen (hatar lukten av kemikalier). Det tog några dagar; det luktade liksom inte hela tiden, innan jag insåg att det var den rara gulmåran som stank i mitt hem! Ut åkte de nu vissna, men plastluktande blommorna.

Vad kan man lära av detta?

Plocka inte in gulmåra, det luktar äckligt. 
Låt den stå där och trassla med sina gräsvänner, dra djupa andetag och njut när du cyklar eller går förbi.
Underbart är kort.