Skrivarkurs

Ikväll, klockan 20.00, börjar skrivarkursen med en chatt.
Mitt i en eventuell läggning, alltså. Eller så sker läggningen (och läsningen) vid 21-tiden. Vem vet. Inte jag.
Ivrig som ett frustande sto, eller som en ko på väg ut på grönbete, slängde jag mig över en liten inspirationsövning. Att skriva i fem minuter.
Jag är rädd att jag skrev liiite längre, men jag ääälskar att få en uppgift (återigen ser jag mig själv som en ivrigt flämtande hund (!) med tungan utanför munnen) och se om jag kan fantisera fram en historia.
Det kunde jag. 
Tänkte jag lika gärna kunde lägga upp den här också, så slipper jag hitta på nåt annat tok ikväll. Betänk att jag har skrivit "rakt upp och ner", inga direkta ändringar eller putsningar. Det är det som kallas för fulskrivning. Like it!

Den här pojken heter Ärling och trädet är ett äppelträd. Och det är en HELT annan historia!

Jag och min son var ute på en kvällspromenad. Vi gick inte vår vanliga runda i kvarteret utan tog en annan, något längre promenad som ledde förbi golfbanan. Mellan vägen och golfbanan har man nyligen restaurerat en lång, lång stenmur. Längs med stenmuren växer även gamla ekar. Murkna, en del ihåliga och stöttade med störar, ihophållna med stålband till och med!

När det blåser ska man hålla sig undan. Ofta blåser de gamla, långa grenarna ner på cykelvägen.

Den här kvällen blåser det inte alls. Vindstilla, med en rosaröd himmel som känns lätt olycksbådande. Fåglarna har tystnat och golfbanan ligger öde.

Vi pratar inte med varandra, min son har inget tal utan brukar bara kvittra när han är nöjd.

Vi promenerar bara raskt, håller våra funderingar och tankar för oss själva. Plötsligt viker min son av från cykelvägen och travar rakt fram mot en av de gamla ekarna.

Han tittar uppåt och jag följer hans blick.

En bit upp på trädstammen finns ett ganska stort hål. Lagom stort för en uggla, kanske? Eller en ekorre. Ja, vad vet jag.

Allt går så fort.

Jag står kvar och hinner knappt öppna munnen för att fråga vad han gör, då han plötsligt och oväntat börjar klättra uppför stammen. Han kniper med knän och armar och hasar sig ihärdigt uppåt.

”Men hallå, vad ska du göra?”, ropar jag och ser mig förvånat omkring då jag upplever att himlen plötsligt mörknar oroväckande snabbt.

Jag får inget svar.

Smidigt har han tagit sig upp till hålet och utan dröjsmål sticker han in handen.

Jag hinner tänka en blixtsnabb tanke att han måste ha gömt något där vid ett tidigare tillfälle, då huden knottrar sig och jag förstår inte vad mina ögon ser. Hans arm glider snabbt in i trädet och huvudet och resten av kroppen följer utan motstånd efter.

Allt sker så snabbt och så tyst att jag bara gapar och stirrar.

Några sekunder går, jag rusar fram till trädet och ropar hans namn.

”Vidar! Vidar, vad hände?!”

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och lyssnar intensivt. Det måste ju höras om han har ramlat ner i eken. Om han inte har svimmat? Brutit nacken?

Det här är ju helt absurt, tänker jag och slår med handflatan mot barken.

Och plötsligt är himmelen kolsvart.

Jag lägger benen mot trädet, brer ut armarna och kramar, drar för att ta mig upp, men min klena fysik gör att jag hasar ner så fort jag tagit mig några centimeter ovanför marken. Jag river sönder jackan mot barken, mina handflator svider, kinden blöder från ett rivsår.

”Fan, fan,”snyftar jag och inser att jag inte klarar att ta mig upp själv. Jag måste hämta hjälp.

Mobilen ligger hemma, varför ta med den på en kvällspromenad?

”Jag kommer snart tillbaka”, ropar jag upp mot hålet i stammen. Men va fan... hålet ser ut att ha minskat i storlek. Nä, det måste vara mörkret som gör att jag ser fel, tänker jag och börjar springa mot närmaste hus. Bara några hundra meter bort ligger villorna. Där lyser det varmt i fönstren.

Efter en hel evighet, då jag får förklara vad som hänt gång på gång, till människor som först bara skrattar åt det hela, tar någon mig på allvar. Förmodligen är det när jag berättar att min son Vidar är autistisk. Då förstår man tydligen att vad som helst kan hända.

Stegbilen kommer. Jag står vid det tysta trädet. Det tiger, är stilla. Det känns som ett väsen som har stulit min son och som aldrig kommer att berätta varför.

Männen i bilen hoppar ur och lägger stegen mot trädet.

”OK, var är hålet?”

”Där uppe”, pekar jag.

De riktar in stegen och en lång man klättrar upp med ett rep runt axeln och en ficklampa i handen.

Kollegan står med en annan ficklampa och belyser stammen.

Mannen på stegen klättrar långsammare och långsammare tills han stannar av helt och vänder sig om.

”Exakt var sa du att hålet är?”

”Där uppe, där du står.”

”Men här finns inget hål. Varken ovanför eller nedanför mig”, säger han. ”Ja, inget hål stort nog för en unge att försvinna i i alla fall. Jag ser ett här, men det är så litet att det skulle räcka till en ekorre möjligtvis. Om den är liten alltså.”

Mitt hjärta stannar.

”Ropa i hålet! Ropa Vidar!”, skriker jag hysteriskt till mannen på stegen.

”Vidar!, Hallå!”, ropar mannen och lägger örat till hålet i ett fint försök att göra en hysterisk kvinna till lags.

Alla står blickstilla och spänner öronen till bristningsgränsen.

Plötsligt rycker mannen till, famlar med armarna och faller som en fura från stegen!

Han landar med ett otäck ljud och jag ser att han har slagit i huvudet i en av de stenar som inte har fått plats i muren. Hans kollega lyser honom i ansiktet och jag ser att han blöder ur örat.

Han vaknar aldrig upp, utan dör i ambulansen på väg mot sjukhuset.

*

Ingen tror mig när jag förtvivlat försöker få folk att förstå vad som har hänt. Jag kontaktar golfbanans ägare, kommun, tidningar men alla hävdar att ”ekarna är extremt gamla och får ej sågas ner oavsett vad du hittar på”.

Jag anklagas för att fört bort min son, mördat honom, gjort mig av med honom. Men man kan inte se logiken i att jag kallade på hjälp, och inga bevis kan anföras mot mig. De ger upp. 

Jag ger upp. Jag intalar mig att han dog direkt i fallet, och med detta får jag nöja mig.

Jag såg vad som hände, men förstår det inte än i denna dag. Jag går ofta till trädet och pratar med min son. Jag vet att han finns därinne. Just den eken grönskar tidigast av alla träd vid golfbanan och kallas numera ”fågeleken” då det alltid kvittrar om den när man går förbi.

Ingen har visst funderat på hur sommarfåglar kan kvittra i en kal ek på vintern...

Efterord

När min f d man och jag skulle namnge vår son gjorde vi det i en vacker ekbacke. 

Vi älskade naturen båda två. Vår son fick heta Vidar. Det är ett fornnordiskt namn och sammansatt av orden för träd och man.

Han fick aldrig bli man, men träd, det blev han.

Slut

Nu kom jag på att jag skulle kunna få in nåt om att det känns som om jag har ett hål i själen. Poetiskt, eller hur?