Spader ess

Ingen lyssnade när barnet skrek. Instängt bakom galler tillsammans med andra oönskade barn.

En kortlek illustrerad av Tony Meeuwissen.

Flickan hade levt bakom galler så länge hon kunde minnas, men en flicka med hennes diagnos har inget långt minne. Kanske var det Guds gåva till henne. För vem vill minnas en uppväxt fylld av känslokyla, avvisande och förnekelse?

Att ingen ville ha henne när hon föddes var inte konstigt. I hennes land sågs det som en självklarhet.

Ingen ville ha ett flickebarn. Flickor gjorde ingen rik. De var bara till besvär, måste tuktas, hållas under sträng uppsikt och ingjutas fruktan. En fritänkande flicka var en farlig individ. En anomali.

Nu hade hon inte bara fel kön, hon hade dessutom en kromosomavvikelse, som syntes i hennes ansikte så fort hon kom ur sin moders sköte.

Byns jordemor lät modern se vilket monster hon hade skapat när hon höll upp den nyfödda.

Modern slöt ögonen, tårarna rann och hon skakade sakta på huvudet där hon låg på en gammal hästfilt i halmen. Hon visste att en sådan varelse aldrig skulle komma in i huset där hon bodde. Hennes make och hans släkt skulle genast ta barnet och gräva ner det i skogen utanför byn. Hon skulle inte ha en chans, varken barnet eller hon skulle ha en chans.

Barnet torkades nödtorftigt av med halm, rullades in i ett smutsigt lakan och fördes ut i en väska.

Väskan plockades någon timme senare upp av en ambulerande ”transportör”.

Taxin startade i ett svart moln av avgaser och körde mot Dehlis ytterområden. Där fanns en änglamakerska, det var känt av alla som hjälpte till vid förlossningar. Nästan alla flickebarn kördes raka vägen till detta sorgens hus. Ett stort hus med många våningar; fasaden svart av föroreningar och ett rejält gjutjärnsstaket som motstod alla försök att slippa ut.

Det fanns, av nödvändighet, en del överlevare bland de som levererades till huset.

Någon växte upp och tvingades hjälpa till med jobbet att ”avveckla barnen”. Ytterligare några fick överleva endast om de jobbade hårt i köket, städet eller i trädgården. Det fanns alltså en minimal chans att få ett sorts liv, men många ångrade den chans de fått, även om de aldrig fått välja själva. Vad var det för ett liv att kliva upp klockan tre på natten för att en galen kvinna ansåg att barnen inte skulle se för många timmar dagsljus? Gå runt i alla rum för att se vilka barn som hade gått vidare under natten. Märka sängarna med vitmålade pinnar, sorgens färg, till nästa barn som jobbade med ”trädgårdsskötsel”.

Ja, de grävde i jord men det fanns inga blommor i den trädgården.

Den lilla flickan hade fått leva, trots sitt udda utseende. Gud vet varför.

Då hon var mycket liten till växten, ja, det gällde samtliga undernärda barn i huset, lyckades hon obemärkt smita ut då och då. Hon visste inte varför hon ville ut, bara att hon måste. Hennes ansikte var svart av smuts, hennes hår tovigt och snor rann i en seg ström över hennes spruckna läppar. Ögonen, röda av inflammation, stirrade ut genom spjälorna i staketet. Hon hade endast ett trasigt linne på sig. Kanske var hon tre år, eller fem; varken hon eller någon annan visste eller brydde sig

                                                         *

Regnet föll över New Dehli. Vi skulle bara passera genom stan som en del av vår yoga-resa. Naturligtvis ville de visa oss slummen, den berömda...

Jag mådde dåligt. Magsjukan, som verkar oundviklig vid ett besök i Indien började göra sig känd. Men framför allt mådde jag dåligt av att vi, välmående, lätt överviktiga svenska kvinnor skulle åka buss genom slummen som om det var något jävla turistmål?!

Man förklarade att detta var en del av ”upplysningen”. Visst, jag förstod tanken, men det kändes ändå så fel. Jag ville gärna ge något, eller snarare göra något för att lätta på bördan hos dessa människor, men vad? Och trodde jag att jag visste vad de behövde från mitt ”von oben-perspektiv?”

Jag, som skulle åka på en yoga-retreat i två lyxiga veckor, skämdes plötsligt. Jag kunde väl ha yogat hemma...

Jag tittade ut genom den regnvåta rutan där jag satt bredvid en schysst tjej från Kiruna (av alla ställen). Vi hade pratat lågt om vad vi tyckte om den här upplysningsturen, och kommit fram till att det var svårt, mycket svårt att veta hur man skulle agera.

”Jag skulle tro att ett barnhem à la SOS Barnbyar är den bästa hjälp man kan ge”, sa Julia.

”Ja, de är bra. Ger både kvinnor en chans att vara mammor (och jobba, såklart) och utbildning till barnen. Så att de i sin tur kan lyfta det här landet, med sunda värderingar och en förståelse för vad det vill säga att stå utanför samhället”, höll jag med.

Pang! Ett skott smällde till i bussen. Samtliga skrek till av skräck och överraskning. Vi trodde såklart att vi skulle bli rånade. Ja, vad kunde man förvänta sig här ute i slummen.

Men inga rånare äntrade bussen. Chauffören slet sitt hår och skrek något på indiska i sin mobil. Han verkade mäkta upprörd. Vår svenska guide knäppte på mikrofonen och sa med lugn röst att det bara var ett punkterat däck. Nytt däck skulle komma om två timmar, ungefär. När det gällde den indiska servicen i slummen fanns det ett visst osäkerhetsmoment, log hon mot oss.

”Det går bra att kliva ur bussen och sträcka på benen. Det finns läskstånd lite överallt. Lämna alla era värdesaker kvar på bussen och ta bara med er småpengar. Ge absolut inga pengar till barnen! Då blir ni aldrig av med dem.”

Vi klev av och höll på att falla baklänges av värmen och stanken som fyllde luften. Julia och jag gick tillsammans. För säkerhets skull höll vi faktiskt händer. Vi ville inte komma bort från varandra. Kanske kunde det också tjäna som ett naturligt hinder för de män som naturligtvis omringade de vita kvinnorna som klev av bussen. Vi lyckades ta oss igenom ringen och småsprang en bit för att komma undan alla påträngande blickar. Vår snabbt uppgjorda plan var att ta en kort promenad runt kvarteret. Om vi rörde oss i en tänkt kvadratisk rörelse, så borde vi ju komma tillbaka till bussen. Vi hade ingen lust att gå vilse, men här var ändå stämningen rätt så lugn.

Gatan som vi vek in på var dyster och nästan kall i värmen. Den var så smal att solstrålarna inte nådde ner till marken. Vi fortsatte att hålla varandras händer, om inte annat för att stämningen var så dyster helt plötsligt. Vi såg oss omkring där vi sakta gick.

Så det var det här som var slummen.

”Men titta vilket hus”, sa Julia. ”Det är ju jättestort. Inte alls som de andra rucklen. Och vilket staket. Så häftigt, det ser ju ut som ”spadrar” längst upp. Antingen är det en kortleksfabrik eller så är det en dödsfabrik”, fnissade hon. ”Ja, jag vet, de gör tarotkortlekar här. Du vet, med liemannen på.”

”Du vet att spader ess betyder döden, va?”, flinade hon. ”Bu!”

”Äh, lägg av, du är ju knäpp ju. Det kan ju vara... Tyst! Hörde du?”

Ett genomträngande skrik hördes lite längre fram.

Vi sprang så fort vi kunde. Det lät som en olycka. Ett barn skrek otröstligt.

”Hello, what´s up?” Varför vi pratade engelska med ett indiskt barn som var tre-fyra år var oklart, men något måste vi ju säga för att få tyst på illvrålet. Hon verkade inte skadad, men smutsig som jag aldrig sett förut. Jag såg också att hon hade Down´s syndrom. Som ett skadat djur i bur, for det igenom mitt huvud. Bilder av barnhemsbarnen i Rumänien kom också upp. Det kändes i hela min kropp att det här inte var ett vanligt hus i slummen. Jag tittade genom staketet och såg en trädgård som bara bestod av jordhögar. Jag tittade upp mot huset och såg galler för alla fönster. Jag såg ansikten stirra ut genom fönster strimmiga av avgaser och monsunregn.

”Men vá fan är det här?”, viskade Julia. ”Ett barnhem eller dödens hus?”

                                                        *

Nu bor vi här i New Dehli, jag och Julia. Vi gör så gott vi kan för barnen som bor på vårt barnhem. Ja, de flesta barnen är flickor, såklart. Men även handikappade barn av bägge könen. Vi har planer på fler barnhem. Vishnu ska veta att de behövs.

Flickan från dödens hus gav vi namnet Abhirati. Det betyder ”mother of five hundred children; A mother goddess”. Kanske ett stort namn för en så liten flicka, men hon räddade faktiskt livet på barnen som bodde i dödshuset och tack vare henne kommer många, många fler barn att räddas i framtiden. Nu mår hon bra. Nu behöver hon inte skrika mer.