De ropade, "Mamma, ta mig med!"

Bevistade en mycket speciell utställning idag. Blå, gröna, bruna ögon som följde varje steg jag tog. Putande magar som påminner om undernärda barn snarare än om välmående. Hudfärgen var mer lik ett gammalt lik än ett barns. Tunna, stela förvridna ben fastgjutna i tunga grå betongklumpar. Ett stackars barn hängde likt en galjonsfigur ut från väggen med ett förvridet ansiktuttryck och kroppen alldeles flammig av skräck. Ett annat hade påtvingats en betongkeps.

Vissa hade förgyllda bröst- och magmuskler. Som om det hjälper när man varken har armar eller ben. De betraktade mig med stoiskt lugn, som gamla människor som har upplevt allt och vet att det enda man med säkerhet vet är att döden kommer.

Men oj, va fina de var! Jag ville ha nästan varenda en. Jag ville klapp dom och kyss dom, fast jag har allt en för ful trut, jag ville vagg dom och vyss dom och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Kaj Engström har gjort dessa bedårande barn i betong.

Jag fick nöja mig med en affisch, men den är fin, det är den.