Ode till sommaren

Nu sjunger sommar´n sin svanesång,till nästa gång känns timmen lång.
Men sörj ej den sommar som svunnit har.
Nej, hälsa nu hösten med en fanfar!
...

Men när höstens dimma sänker sig och daggen väter gräsets strå,

då ligger jag stilla bredvid dig och tänker: "det får väl gå".

Sen kommer snön med ett täcke så vitt och alla går in; låser dörren om sitt.

Då tänker jag att "va kallt det blev", tittar på dig som kliar ditt skrev.

Tänder en sticka och låter den brinna, önskar att klådan på dig ska försvinna.

Sätter mig nära och värmer mig på lågan.

-Men för Guds skull, sluta gnäll på plågan!

Jag släcker dig snart med vårens tö, tillsammans med dig jag begraver ett frö.

Fröet ska leva, blomma, bli hö, som vallmo sjunga sin svanesång.
Sommaren dör så ännu en gång.

...

-Hallå, syster? Den här tröjan är alldeles för trång!