Sommarbarn

En i stort sett sann historia från det glada 70-talet. Krönika nummer tre.

SOMMARBARN

Fem barn i åldern 5 – 12 år försvunna!

Sommarlovet hade pågått i två veckor och fyra dagar.

Det var när mamman skulle ropa in sina barn till middag, och de inte kom, som hon satte på sig gummistövlarna för att ge sig ut på barnjakt. I hennes värld var fem försvunna barn inte värre än ett myggbett, men nu skulle maten kallna om hon inte hittade syskonen fort som tusan.

Hon satte näsan i vädret, spärrade ut näsborrarna och vädrade i luften som en spårhund satt på ”sök”. Händerna i midjan och ett bestämt drag kring munnen.

Hade de gått ner till dammen vid sågverket igen? Häromkvällen, då hon insett att de två yngsta, som inte kunde simma, sprang omkring på dammens bryggsystem samtidigt som de större barnen roade sig med att jumpa på timmerstockar! - då hade det darrat till i bröstet för en sekund.

Men, de hade ju varit där sen sommarlovets första kväll utan tillbud, så hon beslöt sig för att lita på dem i fortsättningen också. Lukten av terpentin fick man väl stå ut med, tänkte hon trött.

Skogen då? Där hade hon genast gått ner sig i träsket som omgav barnens koja medan barnen visste precis var de skulle sätta fötterna. Och gungflyn... herregud, det var ju livsfarligt! Men det hade hon å andra sidan sagt till dem. På skarpen.

Järnvägen? Där fick de verkligen inte vara! Spåren löpte förbi sågverket och dammen.

(Vad hon inte visste var att vid sågen brukade barnen åka vagn på räls, klättra på transportband och hoppa i den enorma högen med sågspån. En kväll lekte barnen kurragömma och i sin iver att gömma sig smart hoppade lillebror in i en dörröppning och föll rakt nerför en lång stentrappa. Han bet ihop och hittades sist. En stolt femåring haltade hem).

Uppe på taket? De äldre barnen hade klättrat upp med två besökande barn på taket, minst 12 meter ovanför marken. Jesses, det hade inte varit populärt. Hur förklarar man på bästa att det är svårt att hålla koll på fem barn fulla av äventyrslusta?

Kvällen var ljuvlig, en riktig sommarkväll som gjord för bad. Hon tog cykeln och skulle precis trampa iväg då hon hörde dova ljud komma från diket vid vägen. Där, ur en vägtrumma, inte större än att ett (eller fem) barn kunde åla sig in, kom nu yngsta barnet ut med fötterna före, och efter honom kom fyra till.

Mamman väntade tills det sista barnet var ute innan hon frågade om de var hungriga, kanske?

Självklart hade barnen velat undersöka vägen som familjens katt brukade använda när den behövde korsa vägen.

Ingen hade fastnat under vägen. Allt väl.

Hungriga? Javisst, mamma!