Vardag

Så hade dagen kommit. Dagen då sommarlovet var slut för en del av familjen.
Solen sken, men som tur var doldes den även bakom rikliga mängder moln. 
Och som krydda på moset blåste det närmast orkan. 
Det underlättade kanske turen till jobbet kl 13.30.
Återigen fick jag ankra studsmattan vid flädern för att den inte skulle lätta och slå sönder kreti och pleti.
I ett ovanligt energiskt anfall rensade jag sedan landen på gamla vissna blomster och fröställningar samt dessa otaliga rosenskott som definitivt hotar att ta över hela blomsterlandet. I år har jag knappt sneglat åt rabatterna.
Jag är så evinnerligt trött på dem. Otacksam är jag.

Foto taget av kdeckare.blogspot.com

Färdig med detta (så färdig man nu blir) lyste solen fortfarande skönt, så det blev läsning på altanen. Som en fin kontrast till sommaren läser jag Staden sover av Maria Lang. Den utspelar sig under iskalla februari och som vanligt är det miljöskildringarna som är behållningen.
Inte så ofta man läser böcker som utspelar sig i vinterkyla? Eller åtminstone sällan, som beskriver kylan och snön så att till och med jag längtar till snön.
Men det är något speciellt med vintern 1970. Kortkort vit päls till lårhöga vita stövlar. Låter det snyggt?
Visste du att människorna i Maria Langs böcker för det mesta är brunögda och svarthåriga och klädda i gult? Nu har jag plöjt ett antal böcker i sommar och det blir väldigt uppenbart. Ibland kan hon chocka med att nåt går i grönt, men jag tror aldrig jag har läst att någon är klädd i rött eller blått. 

Men hennes böcker får mig ständigt att vilja åka till Nora och bese Bergslagen och Värmland, Rottneros och diverse småorter. Rämen till exempel, vem visste var det låg? Jag fick ta fram kartboken och orientera mig i värmlandsskogera!

Ikväll ska jag titta på ett läkarprogram om en 16-åring som lider av svårbehandlad epilepsi. Inget nöje, men kanske upplysande? Vi håller på att avsluta en medicin och hela proceduren tar fem månader! I oktober ska vi vara av med den. Och under tiden håller vi tummarna för att inget går fel.
Vi njuter av över två års anfallsfrihet och hoppas att vi aldrig behöver återstifta bekantskapen med denna djävulska åkomma. (Ett ton peppar).