Tiden
går fort, snart är sommaren här.
Varje
dag hon öppnade ögonen tittade hon ut genom fönstret och sökte
med blicken efter sommaren.
Nätterna
gick fort, det var sant, men sommaren den dröjde.
Ena
dagen var det soligt och varmt och hoppet steg i hennes bröst.
Nästa
dag ven vinden iskall runt hennes ben där hon satt och väntade.
Regnen
kom i skurar och när molnen skingrats sken solen en kort stund innan
molnen åter dolde den, himlen svartnade och... hagel piskade
gräsmattan!
Snart
är sommaren ändå här. Hon kunde ju själv se blommor i rabatten,
feta knoppar på syrenen, gräset som börjat växa. Men värmen då?
Så,
en morgon tittade hon ut genom fönstret och såg. Hon såg sommaren!
Sommaren
hade faktiskt kommit, och den här gången var den här på riktigt.
”Välkommen”,
viskade hon och kände glädjen fylla sitt vindpinade bröst.
*
Varje
gång hon satte sig i sin solstol för att njuta av att sommaren
äntligen hade kommit, började hon grubbla över allt som måste
göras: gödsla i grönsaksland, vattna blommor, rensa rabatter,
klippa häcken, ansa buskar och så vidare i all oändlighet, kändes
det som. Och detta var bara det som måste göras utomhus. Inomhus
fick det faktiskt se ut som det gjorde.
Hon
satt i max en kvart innan tvånget att göra nytta i trädgården
fick henne att resa sig igen.
*
Den
enda fågelsång som hördes var skatornas kraxande, luften dallrade
över het asfalt, ryggen sved där hon stod böjd i rabatten och
blommorna ropade hela tiden på vatten. Ibland kände hon sig lite
stressad rent utav, hur skulle hon hinna med alla rabatter hon
skapat? Alla blommor som fröat av sig och spridit sig till ställen
där hon inte alls ville ha dem. Litet grann kunde den allt störa,
den där växtkraften som inte gick att kontrollera.
Till
slut, efter femton år, insåg hon att hon faktiskt inte gillade att
påta i trädgården. Inte gillade gräsmattor och rabatter. Hon
älskade sommaren, men inte allt arbete som sommaren bar med sig för
den som ägde en trädgård.
Nog
nu, tänkte hon, sålde huset och köpte sig en stuga i skogen, där
tallarna växte höga runt huset och den vita mossan knastrade under
hennes stövlar när somrarna var torra, och kippade blött när
regnet vräkte ner. För det hände faktiskt att det gjorde det, och
det kunde till och med hagla utan att hon bekymrade sig det minsta
om några växters väl och ve. Nu bodde hon i skogen och den skötte
sig alldeles själv.
-
Välkommen älskade sommar, sa hon varje år när den äntligen kom.
Sen
satte hon sig ner och njöt.
Det här var en annan av de texter jag skickade till Smålandsposten. Jag hoppades att de inte skulle välja den för jag tycker den är alldeles för "söt".
Vad tycker du?