Sol, vind och vatten

Helgen bjöd på diverseväder och vad gör man då?
Jag släpper gärna upp barn på vinden. Där har barn i alla tider kunnat roa sig ett bra tag alldeles själv och då kan föräldrar får en stund över till egoistiska övningar. För att komma upp på vinden måste man öppna en taklucka och dra ner en stege som man ställer ned på golvet.
För några år sedan då detta hus beboddes av ett ordentligt par, som var mycket rädda om huset och sakerna i huset, då lade man ut en bit stinkande heltäckningsmatta under stegen. Dels för att stegen inte skulle glida iväg åt fel håll, bakåt liksom, med framför allt för att skydda parketten, tror jag...
Nu är jag ingen vän av stinkande mattstumpar så den for ut snabbare än en grisblink, som jag har förstått är väldigt snabb. Sen dess har vi klättrar upp och ner ett otal gånger utan problem och några skador på parketten har jag inte heller sett!

Men så var det ju en gång då sonen, då 10 år, hade sin kompis på besök. De ville upp på vinden och visst fick de gå upp dit. Alldeles fantastiskt trevligt! T o m lillebror fick vara där uppe en stund. Efter ett antal timmar fick jag komma upp och se vad de hade åstadkommit. Ett hem! Jättefint ordnat med allt som tillhör ett gott hem: bröllopsfoto, vinflaska, campingstolar, madrasser, fotogenlampa, babyskor, och en gammal klädkorg där babyn skulle ligga, när den nu kom.
Lite mörkt och murrigt, varmt och mysigt. Ett fint hem, helt enkelt.

Efter att jag vederbörligen lovordat hemmet klättrade jag ner för att åka och handla. Det tog inte särskilt lång tid, men när jag kom hem möttes jag av en "lätt" skakad son. När jag åkte iväg skulle de naturligtvis fika i sitt nybyggda hem och E påbörjade nedklättringen, då stegen släppte taget mot golvet och for ut bakåt!
Där hängde den lille pojken i vindsluckan med åtminstone 1,5 meter ner till golvet. Han var tvungen att släppa taget såklart, efter att desperat satt ett fint fotavtryck på väggen, och landade utan större skador än ett blåmärke i själen.
Sen fick han sitta nedanför hålet i taket och prata igenom den ohyggliga händelsen med sin kompis, eftersom han själv inte kunde få tillbaka stegen i upprätt position.

Numera avstår han så gärna från att gå upp på vinden. Man måste stå och hålla i stegen HELA tiden om han ska kunna klättra upp. Jag försöker tala uppmuntrande till honom om att bemöta sina rädslor, men det funkar inget vidare.

Så nu är det bara lillebror som är uppe på vinden.
I lördags hittade han en gammal miniyxa från yngre järnåldern som han lät dansa mot bjälkarna däruppe. Jag tyckte inte det kunde vara nåt problem, hur mycket skada kan en miniyxa från yngre järnåldern göra egentligen? Hans nitiske fader; son till det försiktiga paret som bodde här härförleden, gillade dock inte aktiviteten och tog med sig sonen ut i trädgården istället. Där fortsatte han visst att jobba. Jag funderade inte vidare på det stadiga dunkandet utifrån. Om jag skänkte det hela en sekundsnabb tanke så var jag förvissad om att sonen hade fått ett vedträ att hugga loss på.

Kom så ut i sagda trädgård en bra stund senare och får se den lille parveln hugga loss på en klassisk trädgårdssoffa. Förvisso gammal och delvis murken, men jag hade faktiskt tänkt ta tag i den saken och rädda den med nya brädor och ny målarfärg. Faktiskt! Nu hade den ömme fadren dragit fram soffan så att sonen skulle kunna svinga den lilla yxan med full kraft in i virket. Och se, en miniyxa från yngre järnåldern kan visst göra en viss skada! Minsann.
Nu var det min tur att varsamt avsluta arbetet.
Ja, vad är väl en gammal trädgårdssoffa om man jämför med en vindsbjälke? Säg det du som vet.

Jag glömde citatet i fredags (har blivit lite slarvig, minsann) så därför tar jag detta som jag tycker passar så bra just nu:
Förståndet har sina gränser, endast dumheten är gränslös.
Zarko Petan