24 november, 2016

Vinterhus

Hus i snö av NoahsArk
Knåpade ihop den här bilden igår. Samtidigt lyssnade jag på Tom O´Bryans serie Betrayal om autoimmuna sjukdomar och hur "enkelt" man kan vända sin sjukdom. De stora bovarna är definitivt gluten, vete och andra sädesslag. Undvik till varje pris om du har en autoimmun sjukdom! Eller är genetiskt disponerad att få en. Har du reumatism i din släkt: undvik gluten. 
Igår var jag också på teater! Fick äntligen se "Varje våg" på Regionteatern. Efter en lång turné har mina rara skådespelare åter kommit till Växjö! Så speciellt att få se den på riktigt, inte med ett manushäfte i handen. Väldigt bra pjäs och skådisar! (Fattar inte att de orkar - idag ska de spela igen kl 13)

Idag ska jag börja lyssna på Jason Diakités bok En droppe midnatt.
Och jobba två pass på teatern. Och ikväll gå på "nyfiken torsdag" där vi ska lyssna på hur man jobbar upp sin förmögenhet i aktier.
Men också cykla (mitt enda sätt att förflytta mig)till mitt tryckeri för att börja trycka upp bilder till utställningen i januari.

Samtidigt skriver jag på Edgars äventyr. Försöker applicera allt jag lär mig av skrivkursen jag går på, på denna saga.

Ja, jag bara roar mig hela tiden!

Har också ansökt om mer korttids för sonen...

22 november, 2016

Höstdikt


Höst

När regnet kom så vände jag om, tog stigen åter varfrån jag kom
Stugan värmde med kryddvarmt vin, ingenstans trängde vätan in
I en fåtölj, som gjord för två, så sammetslen och dunkelblå
ensam och varm, med nacken böjd, över en sällsam bok, förnöjd
Doft av kanel och kardemumma, regnet spelade trum, trum, trumma

Sockans tå, något blöt och kall, stöddes mot en gammal pall
värmdes gott vid min brasa, i fjärran hörs vinden rasa.
Trygg som katten i sin korg, kändes hemmet som min borg
Fönster svarta liksom natten, minst lika svarta såsom katten
Här var jag säker, här var jag trygg, här smög ingen bakom min rygg
Här fanns det tid att vara, ingenting att förklara
Fri att tänka stort och brett, tanken flög så fjäderlätt

Vem var det som sa att troll inte finns? Vem skapar dropparnas mönster?
Vad säger att guldfiskar inte minns och vad ser du genom ditt fönster?
Vem var det som släckte ljuset och hur ska man höra genom bruset?

Är det Urd och Varda som spinner, vattnet som på rutan rinner,
eller Indra och Tor som ristar med kniv, detta som kallas för liv
eller hösten som gör som den kan, rycker och sliter och går an

Ensam, i sällskap av katten, grenar knakar i natten
Vad tänker du om dessa dagar?
Brasan knastrar och knäpper
Nu börjar svarta nätter.

Äntligen skall detta epos publiceras. Började med texten förra året. Vet inte om den blev bättre med tiden, men nu är icke tid att dröja - nu är det dags för ylletröja!

11 november, 2016

Spader ess

Ingen lyssnade när barnet skrek. Instängt bakom galler tillsammans med andra oönskade barn.
En kortlek illustrerad av Tony Meeuwissen.
Flickan hade levt bakom galler så länge hon kunde minnas, men en flicka med hennes diagnos har inget långt minne. Kanske var det Guds gåva till henne. För vem vill minnas en uppväxt fylld av känslokyla, avvisande och förnekelse?
Att ingen ville ha henne när hon föddes var inte konstigt. I hennes land sågs det som en självklarhet.
Ingen ville ha ett flickebarn. Flickor gjorde ingen rik. De var bara till besvär, måste tuktas, hållas under sträng uppsikt och ingjutas fruktan. En fritänkande flicka var en farlig individ. En anomali.
Nu hade hon inte bara fel kön, hon hade dessutom en kromosomavvikelse, som syntes i hennes ansikte så fort hon kom ur sin moders sköte.
Byns jordemor lät modern se vilket monster hon hade skapat när hon höll upp den nyfödda.
Modern slöt ögonen, tårarna rann och hon skakade sakta på huvudet där hon låg på en gammal hästfilt i halmen. Hon visste att en sådan varelse aldrig skulle komma in i huset där hon bodde. Hennes make och hans släkt skulle genast ta barnet och gräva ner det i skogen utanför byn. Hon skulle inte ha en chans, varken barnet eller hon skulle ha en chans.
Barnet torkades nödtorftigt av med halm, rullades in i ett smutsigt lakan och fördes ut i en väska.
Väskan plockades någon timme senare upp av en ambulerande ”transportör”.

Taxin startade i ett svart moln av avgaser och körde mot Dehlis ytterområden. Där fanns en änglamakerska, det var känt av alla som hjälpte till vid förlossningar. Nästan alla flickebarn kördes raka vägen till detta sorgens hus. Ett stort hus med många våningar; fasaden svart av föroreningar och ett rejält gjutjärnsstaket som motstod alla försök att slippa ut.

Det fanns, av nödvändighet, en del överlevare bland de som levererades till huset.
Någon växte upp och tvingades hjälpa till med jobbet att ”avveckla barnen”. Ytterligare några fick överleva endast om de jobbade hårt i köket, städet eller i trädgården. Det fanns alltså en minimal chans att få ett sorts liv, men många ångrade den chans de fått, även om de aldrig fått välja själva. Vad var det för ett liv att kliva upp klockan tre på natten för att en galen kvinna ansåg att barnen inte skulle se för många timmar dagsljus? Gå runt i alla rum för att se vilka barn som hade gått vidare under natten. Märka sängarna med vitmålade pinnar, sorgens färg, till nästa barn som jobbade med ”trädgårdsskötsel”.
Ja, de grävde i jord men det fanns inga blommor i den trädgården.

Den lilla flickan hade fått leva, trots sitt udda utseende. Gud vet varför.
Då hon var mycket liten till växten, ja, det gällde samtliga undernärda barn i huset, lyckades hon obemärkt smita ut då och då. Hon visste inte varför hon ville ut, bara att hon måste. Hennes ansikte var svart av smuts, hennes hår tovigt och snor rann i en seg ström över hennes spruckna läppar. Ögonen, röda av inflammation, stirrade ut genom spjälorna i staketet. Hon hade endast ett trasigt linne på sig. Kanske var hon tre år, eller fem; varken hon eller någon annan visste eller brydde sig
                                                         *
Regnet föll över New Dehli. Vi skulle bara passera genom stan som en del av vår yoga-resa. Naturligtvis ville de visa oss slummen, den berömda...
Jag mådde dåligt. Magsjukan, som verkar oundviklig vid ett besök i Indien började göra sig känd. Men framför allt mådde jag dåligt av att vi, välmående, lätt överviktiga svenska kvinnor skulle åka buss genom slummen som om det var något jävla turistmål?!
Man förklarade att detta var en del av ”upplysningen”. Visst, jag förstod tanken, men det kändes ändå så fel. Jag ville gärna ge något, eller snarare göra något för att lätta på bördan hos dessa människor, men vad? Och trodde jag att jag visste vad de behövde från mitt ”von oben-perspektiv?”
Jag, som skulle åka på en yoga-retreat i två lyxiga veckor, skämdes plötsligt. Jag kunde väl ha yogat hemma...
Jag tittade ut genom den regnvåta rutan där jag satt bredvid en schysst tjej från Kiruna (av alla ställen). Vi hade pratat lågt om vad vi tyckte om den här upplysningsturen, och kommit fram till att det var svårt, mycket svårt att veta hur man skulle agera.
”Jag skulle tro att ett barnhem à la SOS Barnbyar är den bästa hjälp man kan ge”, sa Julia.
”Ja, de är bra. Ger både kvinnor en chans att vara mammor (och jobba, såklart) och utbildning till barnen. Så att de i sin tur kan lyfta det här landet, med sunda värderingar och en förståelse för vad det vill säga att stå utanför samhället”, höll jag med.

Pang! Ett skott smällde till i bussen. Samtliga skrek till av skräck och överraskning. Vi trodde såklart att vi skulle bli rånade. Ja, vad kunde man förvänta sig här ute i slummen.
Men inga rånare äntrade bussen. Chauffören slet sitt hår och skrek något på indiska i sin mobil. Han verkade mäkta upprörd. Vår svenska guide knäppte på mikrofonen och sa med lugn röst att det bara var ett punkterat däck. Nytt däck skulle komma om två timmar, ungefär. När det gällde den indiska servicen i slummen fanns det ett visst osäkerhetsmoment, log hon mot oss.
”Det går bra att kliva ur bussen och sträcka på benen. Det finns läskstånd lite överallt. Lämna alla era värdesaker kvar på bussen och ta bara med er småpengar. Ge absolut inga pengar till barnen! Då blir ni aldrig av med dem.”

Vi klev av och höll på att falla baklänges av värmen och stanken som fyllde luften. Julia och jag gick tillsammans. För säkerhets skull höll vi faktiskt händer. Vi ville inte komma bort från varandra. Kanske kunde det också tjäna som ett naturligt hinder för de män som naturligtvis omringade de vita kvinnorna som klev av bussen. Vi lyckades ta oss igenom ringen och småsprang en bit för att komma undan alla påträngande blickar. Vår snabbt uppgjorda plan var att ta en kort promenad runt kvarteret. Om vi rörde oss i en tänkt kvadratisk rörelse, så borde vi ju komma tillbaka till bussen. Vi hade ingen lust att gå vilse, men här var ändå stämningen rätt så lugn.
Gatan som vi vek in på var dyster och nästan kall i värmen. Den var så smal att solstrålarna inte nådde ner till marken. Vi fortsatte att hålla varandras händer, om inte annat för att stämningen var så dyster helt plötsligt. Vi såg oss omkring där vi sakta gick.
Så det var det här som var slummen.
”Men titta vilket hus”, sa Julia. ”Det är ju jättestort. Inte alls som de andra rucklen. Och vilket staket. Så häftigt, det ser ju ut som ”spadrar” längst upp. Antingen är det en kortleksfabrik eller så är det en dödsfabrik”, fnissade hon. ”Ja, jag vet, de gör tarotkortlekar här. Du vet, med liemannen på.”
”Du vet att spader ess betyder döden, va?”, flinade hon. ”Bu!”
”Äh, lägg av, du är ju knäpp ju. Det kan ju vara... Tyst! Hörde du?”
Ett genomträngande skrik hördes lite längre fram.
Vi sprang så fort vi kunde. Det lät som en olycka. Ett barn skrek otröstligt.

”Hello, what´s up?” Varför vi pratade engelska med ett indiskt barn som var tre-fyra år var oklart, men något måste vi ju säga för att få tyst på illvrålet. Hon verkade inte skadad, men smutsig som jag aldrig sett förut. Jag såg också att hon hade Down´s syndrom. Som ett skadat djur i bur, for det igenom mitt huvud. Bilder av barnhemsbarnen i Rumänien kom också upp. Det kändes i hela min kropp att det här inte var ett vanligt hus i slummen. Jag tittade genom staketet och såg en trädgård som bara bestod av jordhögar. Jag tittade upp mot huset och såg galler för alla fönster. Jag såg ansikten stirra ut genom fönster strimmiga av avgaser och monsunregn.
”Men vá fan är det här?”, viskade Julia. ”Ett barnhem eller dödens hus?”
                                                        *
Nu bor vi här i New Dehli, jag och Julia. Vi gör så gott vi kan för barnen som bor på vårt barnhem. Ja, de flesta barnen är flickor, såklart. Men även handikappade barn av bägge könen. Vi har planer på fler barnhem. Vishnu ska veta att de behövs.

Flickan från dödens hus gav vi namnet Abhirati. Det betyder ”mother of five hundred children; A mother goddess”. Kanske ett stort namn för en så liten flicka, men hon räddade faktiskt livet på barnen som bodde i dödshuset och tack vare henne kommer många, många fler barn att räddas i framtiden. Nu mår hon bra. Nu behöver hon inte skrika mer.

08 november, 2016

POJKEN OCH HÖNAN

Ännu en skröna, om en pojke och hans höna.
POJKEN OCH HÖNAN
Henryville, Indiana – 1895
Lille Harland, fem år växte upp under svåra omständigheter.
Med en snudd på bindgalen moder och en elak styvfar som misshandlade Harland så fort han fick tillfälle, fick Harland Sanders en uppväxt som få överlever. Han hade också oturen att ha en sju år äldre bror som älskade att göra narr av sin lillebror.
Då modern ständigt lämnade halvrökta cigaretter framme var inte storebror Roy sen att förse lille Harland med eld. Han fann ett stort nöje i att vänja lillebrodern vid smaken av tobak.
Han brukade också roa sig med att kamma tuppkam på lillebror och sedan skratta rått åt uppenbarelsen.
Harland var liten till växten, förmodligen på grund av dålig eller ingen kost alls. Hans mamma hade inte förstånd att laga mat, så Harland sökte sig ofta till hönsgården. Där tog han efter hönorna och tuppen och pickade i sig de majskorn som grannbonden brukade slänga till dem ibland.
Eftersom han oftast hade blåmärken och skrubbsår på kroppen bar han året om samma tragiska uniform: kliande kalasbyxor och långärmad kolt. Skorna växte han ur, men vad hjälpte det.
Han fick vika tårna under foten och lida all världens pina.
Så kom det sig en dag att en av grannens hönor rymde från sin flock. Hon kände för att pröva om gräset var grönare på andra sidan. Flaxade hela vägen till granngården och slog sig ner på en pinne.
När Harland gick sin vanliga runda genom hönsgården för att söka föda trodde han att han hallucinerade. Där satt den mest välgödda höna han någonsin sett i sitt arma liv!
Trots att han borde vetat bättre sprang han raka vägen in i boningshuset så fort benen bar honom.
Modern satt vid köksbordet, iklädd enbart ett smutsigt förkläde, med en flaska bourbon och en pyrande cigarett i handen. Styvfadern låg naken i kökssoffan och snarkade med ryggen vänd mot eländet. Och storebror Roy satt på huk och petade med en förkolnad gren på katten som låg död bland soporna på golvet.
Harland tvärnitade och backade så fort och så diskret han kunde ut ur köket. Ingen reagerade på hans snabba reträtt. Lika litet som på hans snabba ankomst.
Han sprang omedelbart tillbaka till hönshuset, tog ett stadigt tag om den feta hönan och gav sig av från gården. Han stannade inte för att vila förrän vägskyltarna berättade att han befann sig i Louisville, Kentucky. En sträcka på drygt 3 mil för lille Harland och hans höna.
I Louisville fanns det plats för de två. Han lyckades få en lärlingsplats på ett enklare lunchhak, där hans uppgift blev att tillreda frityrsmeten. Detta lyckades han så väl med att han efter ett tag fick förtroendet att fritera de lätt härskna köttbitarna. Efter ett års slit hade han dels lärt sig konsten att tillreda en frityrsmet som (nästan) dolde smaken av dåligt kött, dels hade han köpt ett antal fina hönor som bodde i hans rum. Välgödda av matresterna som han smugglat hem från jobbet, var det nu dags för hönorna att tacka för mat och husrum. Och för Harland att skrida till verket.
Det tog några hårda år, men han var ju van vid tuffa förhållanden.
Med åren blev han tämligen fet, men glad, alltid glad.
Harland D. Sanders hade lyckats med den amerikanska drömmen och skapat ett ”household name” av sitt varumärke; Kentucky Fried Chicken.

07 november, 2016

Kulturnatten 2017


Nu är det väl ändå officiellt, när Kulturnatten på Facebook publicerar denna bild.
Noahs och min bild till den 28 januari 2017.
Kärlek var temat.
Sprid den. Kärleken.

06 november, 2016

Vinter utomhus

Slädturen av NoahsArk
Efter vår senaste utställning blev jag kontaktad av en kvinna som gärna ville köpa några tavlor. Hon kom hem till mig och tittade igenom de jag hade här hemma. Valde ut några men insåg att det saknades en till vinterbild i matchande format. Kvinnan var väldigt härlig, en sån som säger vad hon tycker utan att be om ursäkt. Hon bad om en tavla med vintermotiv, en gran, nåt rött, fåglar, en släde eller spark, och att hon gillar katter hade hon berättat. 
Så jag gjorde en sån. Kanske inte exakt som hon tänkte att den skulle se ut. Den tavlan som hon så småningom kommer att få ser lite annorlunda ut.

Om du tänker så här: det där låter väl trevligt. Ja, men gör likadant vetja. 
Testa och se om vi kan göra något till dig. Naturligtvis låter jag dig genast veta om motivvalet är helt åt fel håll, då får du gå till någon annan.

Om du tänker så här: nej, det där verkar ju inte klokt. Ja, då får du väl tycka det då.

Nu yr snöregnet, och isen lägger sig på vägar och träd. Inget bra väder för den som måste gå ut.
Vår katt är nu återigen en innekatt som måste gå ut med koppel. Han har återigen gett sig på grannens katt och vi riskerar polisanmälan om detta upprepas. Jag förstår precis och är galen på kattskrället. Måste vara något seriöst fel på denna katt. Som tack för detta har han ätit på ett antal strumpor samt två vantar på mindre än tre dagar. Jävla typ, helt enkelt.

04 november, 2016

Mermaids in Bohuslän ca.1930

Vi var ungefär trettio sjöjungfrur som hade samlats på klipporna utanför bohuskusten en sommardag i juni. Året var, om jag kommer ihåg det rätt, 1934.
Dels var vi sugna på lite party, snack och solning, dels var det dags för den årliga tävlingen om vem som skulle få pryda stäven på det kungliga fartyget Royal Virgo.
Som ni ser på fotografiet var vi alla extremt villiga att bli den utvalda. Vissa höll på att skaka handlederna ur led i sin iver att bli uppmärksammad...

Som vanligt var tävlingsledaren den store sjöbusen Karl-Alfred von Wååg. En avdankad sjökapten som blivit fråntagen sin kaptensgrad på grund av upprepade förseelser på sjön. Alkoholist, helt enkelt. Doppat näsan lite för djupt i romfaten. Ja, honom var det inte synd om. Han reste nu runt och höll i diverse evenemang som alltid var havs- eller sjörelaterade. Det tyckte han var viktigt att betona; att han fortfarande jobbade som ”sjökapten”. Sen, hur folk ville tolka denna titel var ju deras ”bekymmer”. Domare för hela spektaklet var tre stycken luggslitna gamla gråsälar.
Om det var några som kunde bedöma en sjöjungfrus alla kvaliteter så var det väl sälarna som hade ständig kontakt med dessa varelser i havet, ansåg de själva, och det med rätta.
Fanns det då risk för jäv, med tanke på att jungfrurna och sälarna ständigt stötte på varandra i havets korridorer? Kunde det rent utav finnas... släktskap? Hade de kanske haft lite rajtan tajtan i en klippskreva eller bakom en korall under någon av dessa ständiga havsfester som rasar under ytan? Ja visst. Men det var inget som störde stämningen bland de tävlande.
Alla visste hur vågorna hävde sig, så att säga. Ingen brydde sig det minsta om någon domare hade ett extra gott öga till sjöjungfru nummer sju eller kanske nummer 14.
Tids nog blir havet kav lugnt, sa man. På landkrabbespråk betyder det ungefär: Det jämnar ut sig.

Som unga sjöjungfrur hade vi med fasa lyssnat på våra äldre, då de pratat om årets tävling.
”Åh, jag hoppas verkligen att det blir jag som spikas upp som galjonsfigur i år!”
Vi såg framför oss hur våra mödrar spikades upp på fartygets front för att sedan utstå väder och vind, svält och umbäranden i ett helt år. Vi funderade och viskade om det ens var möjligt att överleva ovanför ytan så länge. Våra fjäll reste sig i fasa och fenorna fladdrade nervöst vid tanken på att eventuellt bli föräldralös i så unga år. Vi såg oss omkring med nervösa blickar. Vem skulle, om det värsta hände, kunna bli vår nya mamma?
Till slut var den en liten, liten jungfru som vågade ställa frågan som ingen annan knappt vågade tänka: ”Vem kommer att bli min nya mamma om du ska dö?” viskade hon med en tårögd blick mot sin mor.
”Vad då dö?” ”Kära barn, vad i alla oceaner menar du?”
”Man överlever väl inte om man får spikar i sig, eller måste vara över ytan i ett helt år?” Den lillas underläpp darrade betänkligt.
”Men lilla vännen! Här är det ingen som ska spikas upp eller vara över ytan mer än så länge vi själva vill. Vi är sjöjungfrur och vi bestämmer själva över våra liv. Vi gillar att festa och ha det roligt, och i det roliga ingår att vi en gång per år utlyser en tävling om att bli avbildad och satt i fören på ett kungligt fartyg. Kalla oss gärna lättroade, för det är vi. Alla får vara med och ingen behöver vara med.”
”Avbildade?”
”Ja, du vet hon den där sjöhästen som jobbar som skulptör? DaVinci, tror jag hon heter. Det är hon som avbildar oss i sand och spott. Spottet gör att sanden håller ihop, den blir nästan som betong: stenhårt. Men materialet håller bara i cirka ett år, det vittrar sönder i havsluften och vattnet som slår över fartyget. Så efter ett år är det dags för en ny tävling. Bara kul, alltså. Ingen ond bråd död alls.”
Alla jungfrubarnen drog en kollektiv suck av lättnad.
En alternativ bild. Kan ju inte stjäla bilder på skrivkursen varje gång!
Den här hittade jag här: Sailors & Mermaids.
I år blev det den blonda jungfrun i förgrunden på fotot som blev utvald. Inte den gladaste av dem alla, men jag tror nog att hon ler litet grann när hon ser sin avbild i spott och sand stäva iväg längst fram på Royal Virgos seglats runt Sveriges kuster. Om ett år ses vi igen på Bohusläns klippor, tjejer!

Fest och tävling som vanligt!

01 november, 2016

Deppigt värre

Jag önskar jag kunde sprudla av energi, men två nedkissade soffor på en dag tar liksom musten ur mig. Finns det ingen som kan hjääääälpaaaaaa?!
Det hjälper liksom inte att ha möten och prata om eländet.
Det hjälper inte att ha en alarmklocka som ska ringa varannan timme för att han ska gå på toa, för om han inte vill gå då, så går han inte.
Sociala berättelser ska ju funka?
Ja men kom hit och rita då... gör det bara. 
Om du känner tillräcklig energi för att göra det. Komsi komsi.
Annars skulle kanske Minirin dygnet runt hjälpa?
Jag är inte helt negativt inställd till den tanken.

Ja, vissa tycker tydligen att det är rart med barn som kissar. Själv tycker jag det räcker nu.

Rysligt

KVINNAN I SOFFAN

Uttröttad efter flera dygns vaka vid min dödssjuka mammas säng, gled jag tyst in genom ytterdörren, och utan att tända några lampor släpade jag mig till soffan i vardagsrummet. Jag ville absolut inte väcka min man och ville inte heller bli väckt av hans snarkningar. Det brukade alltid ligga en filt på armstödet att svepa om sig. Äntligen. Jag sjönk ner i den stora soffans mjuka kuddar och slöt ögonen.
Jag sträckte på benen; de kändes stumma av trötthet.
Kinden mot den mjuka kudden, mörkret i rummet. Jag kände hur jag omedelbart sjönk ner i sömnens rike.

Något hade väckt mig. Jag stirrade rakt ut i mörkret med bultande hjärta. Adrenalinet gjorde att det susade i öronen och jag låg blick stilla för att försöka förstå vad som hade väckt mig. Jag hade en obehaglig känsla av att något hade rört vid mina ben. Alltför trött för att orka bry mig slöt jag ögonen igen.
Än en gång vaknade jag till, nu med känslan av att något tog emot när jag sträckte ut i sömnen.
Och att något smekte mig på benet.
Jag tryckte prövande fötterna ännu längre bort i soffan och ja, någonting tog emot. Det kändes som träpinnar. Samtidigt som mina fotsulor förmedlade ”träpinnar” rörde sig åter någonting mot mitt ben.
Det fanns inget husdjur i huset, absolut ingen pinnsamling och det kunde knappast stå en stol i soffan.
”Hallå?”, min röst lät lite skrovlig av avbruten sömn och tveksamhet. Jag stirrade i det kolsvarta mörkret mot fotänden av soffan och ju längre jag höll ögonen öppna desto bättre blev mitt mörkerseende.
Fasan jag kände när jag skönjde en människoliknande form går inte att beskriva.
Som om en propp gick i hela min kropp.
Sen vällde skriket ur mig: ”Eeerrrik!” ”Kom”. Jag tror aldrig jag har skrikit så högt och i sån vånda. Jag sparkade med fötterna för att komma så långt bort från det som satt vid mina fötter och då föll kroppen mot mig, som om den ville hålla fast mig.
Jag skrek rakt ut igen, och hörde att det lät så konstigt om kroppen. Intrycken gick inte ihop i min stressade hjärna. Jag kände bara oresonlig panik.

Lånat bilden från min skrivkurs. Tack för lånet.
När Erik så småningom kom springande, nyvaken och förskräckt över mina hysteriska skrik, tände han taklampan för att se vad som hade hänt. Jag knep ihop ögonen, ville inte veta vad som hade attackerat mig. Men Erik såg, och Erik sträckte ut armarna och utbrast ”Men hur sitter du?” ”Kom lilla vän så ska jag hjälpa dig i säng”.
Jag kände mig plötsligt oförklarligt orolig. Jag hade väckt Erik. Jag visste ju att han inte ville bli störd på nätterna. Skulle han verkligen bära mig till sängs? Men jag kände inga armar runt mig.
Jag öppnade ögonen försiktigt då jag hörde det där rasslande ljudet igen. Erik lyfte ömt upp ett människoskelett i sin famn, la kinden mot kraniet och vyssjade det lugnande.
Jag blinkade om och om igen för att försäkra mig om att jag var vaken; att detta faktiskt hände.
”Erik, vad gör du?”, frågade jag snyftande.
”Såja, vännen, nu är allt bra igen”, nynnade min man med läpparna mot skelettets kranium.

Olyckligt såg jag efter honom, där han gick sin väg. Och dubbelt olycklig kom jag ihåg att jag inte längre levde. Jag var död sedan tre år tillbaka. Och det var Erik som hade dödat mig. Han hade blivit vansinnig på mig för att jag inte hade dammsugit hela huset en fredag i maj. Vädret hade varit underbart varmt och soligt, och jag hade suttit ute på altanen och somnat till, då han kom hem och avslöjade mig. Att jag satt ner och njöt. Något som naturligtvis var förbjudet.
Utan att gå in på några detaljer, så slog han ihjäl mig den kvällen, när grannarna hade stängt sina dörrar och fönster.
Men, som vanligt ångrade han sig. Älskade mig fortfarande, det måste jag tro. Ville ha mig kvar.
Ja, vad han sedan gjorde med kroppen vill jag bara inte tänka på.
Vilken oerhört sjuk människa han var och är.

Att jag flera gånger har besökt huset jag bodde i berodde på att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag hade inte riktigt trott på att jag faktiskt var död. Och på något sjukt sätt fortsatt att tänka att någonstans långt därinne var han nog en fin människa.

Men snart kommer min mamma till mig och då ska vi ta varandras händer och gå rakt in i ljuset för att aldrig se tillbaka. Då ska jag aldrig förvirra mig till mitt gamla hem igen. Aldrig.