30 juni, 2010

Dax...



att packa ryggsäcken, förnya portfolion, vässa säljtekniken, dra ett djupt andetag och få ungen i säng så jag får lite tid för detta. I morgon kl 13 drar jag och minsta åt Hälsingland igen. Härliga åtta timmar på tåget. Brukar flyga förbi i ett nafs med alla byten. På Centralen kanske jag t o m får möta mina 89-åriga überpigga släktingar som tar bussen in från Solna bara för att träffa oss mellan tågen! Fantastiska människor.

Så nu är det over and out för ett tag igen.

27 juni, 2010



Vill ni inte stiga in i min trädgård?
Jag skulle vilja låta mina rosor se er.

Richard Brinsley Sheridan (1751-1816)

23 juni, 2010

Gla´ mesommar!


Dags att plocka blommor i dikesren och äng
sedan lägga sju av dem i din säng.
Kanske nyser du svårt av blomsterpollen
men sen minsann, har du värsta kollen!

22 juni, 2010

Koja



Javisst, så här kan jag tänka mig att bo!
Fler fina hus finns på treehousecompany

18 juni, 2010

I väntan på bröllop



För dig som har en stund att fördriva
så här timmarna innan bröllopet.
Kan du räkna hur många sländor som har landat bland irisarna?
(Kan finnas någon pys också...)

En självbekännelse



Jag har sett mer välorganiserade varelser än du
springa omkring på bondgårdar med avhugget huvud.


Sybil Fawlty

Titta!



Igår knäppte jag kort på en vallmo. Det växer under en klängros
(därav rosenbladen).
I år har alla vallmorna blivit extremt höga, minst en meter!
Blombladen är verkligen som frasig siden som sakta vecklar ut sig
för att sedan dansa graciöst i vinden.
Och vad förvånad jag blev när jag tittade närmare på kortet!
Vem kunde väl ana...

17 juni, 2010

A.N.

Här ska ni få läsa en liten historia som jag kokade ihop häromdagen. Den första meningen var given. Egentligen skulle hela texten skrivas på engelska, men svenska är så mycket enklare sådär i brådrasket. Jag tycker själv att texten känns gammaldags; jag tror den färgades av tidsandan :)

Upon a certain Anniversary Day the good manager had come from London, and had held a very magnificent reception at the HQ as was fitting on such a day. ”The richest hobo in Europe”; that was his nickname.

Trots den påkostade mottagningen, med mat och dryck i obegränsad mängd, en stråkorkester och korrekta betjänter redo att servera var och en precis det de ville ha och när de ville ha det, fanns det en person i salen som inte kände av feststämningen. På utsidan kunde ingen se några tecken på det agg hon hyste gentemot sin chef. Hon log och småpratade med en kollega. Hon drack en klunk vin och kände smaken av druvor förvandlas till en bitter sveda på tungan. Med en diskret grimas svalde hon ner drycken och satte ifrån sig glaset på ett av de många sidoborden som placerats ut runt väggarna i den festklädda lokalen.


Hon kunde inte njuta av maten och drycken. Hon hade fram till denna dag givit alltför mycket till företaget. Hon skulle förmodligen komma att ge sitt liv, tänkte hon med ett snett leende.

Sorlet i festsalen steg och sjönk. Höga explosiva skratt hördes över det allmänna mummel som uppstod när festdeltagarna pratade med varandra. Många ögon svepte över rummet för att se var chefen befann sig, vad han gjorde, vilka han pratade med, hur han var klädd, om han kanske såg just dem. Det kändes viktigt att bli sedd av chefen, att genom hans blick bli bekräftad, om så bara för en kort sekund. Chefens närvaro vid detta speciella jubileum kändes ärofyllt för de allra flesta i rummet. Hans utstrålning var av den sort som utmärker en man som har lyckats här i livet. De isblå ögonen strålade av självsäkerhet och en visshet om att allt han rörde vid blev till guld. Guld som gick rakt ner i fickorna på hans kostym av utsökt design.


Visst, hon hade också fått en del av kakan, tänkte hon. Men med tanke på det arbete hon hade lagt ner på företaget och de risker hon tagit var den lilla kaksmulan ett hån. Hennes läppar kändes stela; leendet hon gav en kollega kändes som en grimas. Nog syntes det på henne att hon var svart inuti? Men det fick inte synas. Inte nu, och efter denna kväll... Hon stack handen i den pärlbeströdda väskan och fingrade på den lilla asken.

Där stod hon. Kvinnan som hade hjälpt honom. Ja, han kunde erkänna för sig själv att visst hade hon varit behjälplig, det hade hon. Ingen kan ensam göra det han hade åstadkommit. Man hjälptes åt naturligtvis. Men äran var hans. Det var ju trots allt hans företag. Hans namn på skyltarna över entrén och hans namn som alltid nämndes i framstående sammanhang. Och nu, när han funderade på att dra sig tillbaka och njuta av solen och värmen i ett annat land, närde han en önskan om att göra gott för den förmögenhet han skapat. Kanske ett pris att dela ut till framtida lika framstående forskare som han själv var?

Det hade i sanning kostat på. Många gånger hade hon frågat sig själv om det verkligen var värt det? Ingenting hon gjorde skulle ge henne fadern tillbaka. Pappa Emil, som dog innan hon ens var född! Och varför? För att han hade jobbat för samma företag som hon nu jobbade för! Han hade utsatt sig för risker som slutligen hade tagit hans liv. Hennes uppväxt, utan en far och med en mor, som i chocken över faderns död blivit klen i nerverna, hade varit svår. Så svår, att när hon som femtonåring förstått vem hennes döda far varit, hade bestämt sig för att göra allt hon kunde för att hämnas på den man som förstört hennes liv.


Det var något märkligt med Emilia. Hon hade klivit över tröskeln till hans kontor för säkert tio år sedan; en ung, vacker kvinna med ovanligt intelligenta, intensivt blå ögon. Trots hennes ungdom hade hon visat upp en imponerande kunskap om företagets varor. Hennes kunskaper var så djupa att hon nästan omgående blev hans närmaste medarbetare. Hon hade ett nytänkande som vida översteg hans gamla kollegors; de som funnits vid företaget sedan de allra första experimenten, 1863.

Men, trots att Emilia och han hade jobbat så nära varandra i så många år, hade de aldrig utvecklat någon vänskap. De förblev chef och anställd. Det var inga positioner han själv hade önskat vidmakthålla, det var definitivt ett resultat av Emilias opersonliga och alltid så korrekta uppträdande mot honom. Han kunde inte närma sig henne. Varje försök att lära känna personen bakom den anställda resulterade i pinsam tystnad. Han gav upp till slut, men ville inte ge upp hennes anställning då hon var alldeles för värdefull för verksamheten. Ja, egentligen ovärderlig. Det var oftast hon som kom på den förlösande detaljen. Det lilla, lilla extra som gjorde produkten stabil och pålitlig. Men självklart var detta ingenting som någonsin skulle läcka ut till de anställda och omvärlden. Det var hans namn och hans produkter.


Emilia hade studerat och funnit att det som tagit livet av hennes far var något som föll sig naturligt för henne. Hon förstod formlerna. Kemi blev hennes andra modersmål. Bokstavs- och sifferkombinationerna var inget hon behövde plugga in. Hon förstod dem så fort hon skrev ner dem. Hon tog anställning på fabriken och blev så uppslukad av jobbet att hon blev kvar där. Hon älskade att grubbla på lösningar och kemiska formler. Nu hade tio år passerat och nu fick det räcka. Tanken från början hade varit att ta anställning och i hemlighet tillverka en sprängladdning som skulle få hennes farbror att flyga i luften, precis som hennes pappa Emil hade gjort, den där dagen på Heleneborg.

Ikväll hade hon bestämt sig. Innan han försvann tillbaka till Italien skulle det ske. Hon fann ett visst bistert nöje vid tanken på att chefen hade valt den 14 november för att fira jubileet. Emil och Emilia hade namnsdag. Grattis, tänkte hon och trängde sig målmedvetet fram genom festdeltagarna, fram mot sin chef, Alfred Nobel.

Lön för mödan

Det gick och det var tajt som fan att hinna med matlagning, bakning, handling och umgänge med son innan vi hastade iväg för sonens avslutning kl 18. Men oj, va duktig han var och oj va god cheesekakan var igår kväll! Och idag är jag lite trött för det blev lite mycket rosévin igår. Men oj, va gott det är!

15 juni, 2010

En sån här


i214.photobucket.com/.../cheesecake.jpg
ska jag göra idag. Sen ska jag frysa in den till imorgon då jag ska på kafferep, med middag före. Frågan är när. Innan kl 18 (då lillebror slutar skolan), samtidigt som jag gör middag? Efter ca 19.30, då jag borde lägga ett barn? Efter kl 20, då jag känner mig lite sliten, vispen låter lite för mycket, jag borde umgås med storebror? För att inte tala om att jag måste köpa ingredienser först.
Känns det som om jag förstorar upp situationen lite, lite?
Jag har visst en tendens att göra det. Alltför många tankar i mitt huvud. Alltför många problemsökande tankar.
Lösning: schläng opp ongen på cykla och åk te affär´n. Nu!
Ja, det blir bra! Bra lösning! Positivt! Fint! Gott! Jag kan!

11 juni, 2010

Jag flyttade idag...



och jag gjorde en ny blogg, som dessvärre inte gick att layouta alls. Jag skapade en ny blogg i blogglista.se, som inte heller blev tillfredsställande. Envis som jag tydligen är satte jag mig och redigerade HTML. Who would have known. Men det är inte min kopp te. Jag bara testar och hoppas på det bästa.
Nu börjar jag närma mig ursprungsutseendet, men för ikväll får det räcka. Att länkarna är i olika färg fattar jag t ex inte. Jag är helt slut i själen. Samtidigt ganska uppiggad :) Det är ju kul när man slutligen löser ett astronomiskt problem!

NÄ...

fy fan va tråkigt det här var då. Den förtjusande fliken Layout finns inte mer och har ersatts av nån sketen Mall-flik. Jag kommer ingenstans. Och dessutom lägger de upp länkar som jag verkligen inte har valt! Och youtubefilm lägger sig över texten etc. etc.
Detta var synnerligen upprörande, för att inte säga deprimerande.
Jag har skrivit till Bloggerhjälpen och får avvakta svar. Aaarrrrgggghhhhh!

PUST!

Nu ska jag bara göra om designarbetet igen då. Och lära mig att inte pilla...

HJÄLP!

Vad har jag ställt till med?! Jag vill inte ha det så här! Hur får man bort den här designen? Jag vill ha det som vaaanligt!

10 juni, 2010

Harpo




Även en stum broder måste få säga sitt.
Och här nedan hittade jag ett citat av den talande Harpo.

"Harpo, she's a lovely person. She deserves a good husband. Marry her before she finds one."

Födda


Första samkönade födelseannons jag sett. Jag tycker de ser väldigt glada ut.
Det glädjer mig. Och snacka om äktenskapstycke. Man kunde tro att de var bröder.
Är det näsan, eller frisyren?
Jag blir full i fniss av flickans glädjevrål. Och kolla vilken cool bok hon håller i.
Lillebror ser mer desperat ut. Maybe he misses Old England? South end on Sea. Fancy!

09 juni, 2010


Vi tar väl en till liten nostalgitripp, va? Här är mormor, mamma och the B bunch.
Vi använde aldrig nappar. Vi sög på tummen istället. Kolla in den exakta lutningen på mormors och mammas huvuden.
Och kolla sen den lilla bilden. Häääärlig lutning va? (Mitt hittills enda modelljobb, för ett konditori. Fotografen gillade den lilla lutningen. Själv tyckte jag det kändes väldigt töntigt :)

08 juni, 2010

Syskon



Visst är det trevligt med syskon?! Ja, man måste ändå sätta dit ett frågetecken. Det är inte alltid syskonen är så underbara som man själv är, eller hur? Här är jag och mina. Okänd årgång, men fiiin! Vi har alltid varit ute i naturen och ränt med våra föräldrar. Vi var sju pers som plockade allt ur skogens skafferi i kampen för att överleva på en lärarlön :)
Jag var lika sprudlande i humöret som jag är idag ; )
Och kan man vara annat med sån fin huvudbonad? Jag tror den var mintgrön.
Kolla också in brorsans tuffa bruna kläder med senapsgula fransar. Indianfeeling där.

Beauty of Moscow



Låt mig presentera en rysk skönhet. Med flerdubbla blommor
och en berusande doft kan hon förföra vilken kosack som helst.
Hon kan få honom att slå ihop klackarna snabbare än en kolibris vingslag.
Tur att hon bara blommar en kort tid varje vår, annars skulle nog kosackerna minska i antal. Och det vill vi ju inte.

04 juni, 2010

Kärnfrisk?



Hej alla härliga friska människor!
Här kommer ett härligt friskt inlägg.
Jag har köpt boken "Kärnfrisk familj, så gör du!" av Ninka-Bernadette Mauritson.
Så mycke´ sanningar och så många goda råd.
Kommer jag ens i närheten av den hälsosamma kosten och livsstilen kan jag skratta hela vägen till graven. Och det är min lååångsiktiga plan.

List



Min herre, jag kysste aldrig er dotter - jag bara viskade i hennes mun.


Chico Marx

03 juni, 2010

Festligt IKEA!



Cecilia ska på ett MadHatterparty och inspireras av IKEAs festdukningar. Ååh, säger jag. Vilka fina miljöer! Jag får frid i sinnet av Papper&Veck (se bild) och känner svalkan i den FranskaRomantik-miljön. Mmm... behöver nog ett avlastningsbord och ett sinkat skåp, kanske...

Mors dag



Titta vilket fint hjärta jag fick av min son på mors dag!
Så omtänksam han är. Lövsågat och borrat och målat.
Igår sa han att på en skala från 1-10 gav han mig en nia.
"För du kan vara rätt så jobbig ibland."
Svaret var givet:"Jag är ju mamma. Det är mitt jobb att
vara lite jobbig ibland."

01 juni, 2010

Lista eller kista?

Klart man hänger på! Amanda har gjort en lista igen. Mänscha!

*Röka eller kröka?
Kröka.
*Sol eller stad?
Sol.
*Piff eller puff?
Puff.
*Sött eller salt?
Salt.
*Tönt eller tuff?
Tönt.
*Fitt- eller snitt-?
Fittolainen
*Hund eller katt?
Katt.
*Vitt eller svart?
Vitt. (och svart)
*Pizza eller kebab?
Helst inget.
*Höger eller vänster?
Höger (hänt).
*PC eller mac?
PC.
*Öland eller Gotland?
Gotland.
Midsommar eller jul?
Jul.
*Trök eller kul?
Kul. (nångång ibland, vore ju... kul)
*Framifrån eller bakifrån?
Huvudsaken är att samtliga inblandade är överens, tycker jag. (Ehehehe...)