Manglad

Apropå att jag älskar känslan av manglade lakan. Och älskar tanken på jämlikhet. De går inte ihop med mindre än att jag flyttar hemifrån och skaffar mig en egen mangel. 
Hittade en del utav en längre text av vår kära Mia Skäringer på FB, där hon har en egen sida naturligtvis.
Vill med denna textstöld belysa problemet.

[...]
Jag är också helt ointresserad av att stryka. Om någon i vår familj vill ha något slätt att ha på sig får alla fälla ut strykbrädan själva. Och då är jag ändå uppväxt med en mormor som manglade lakanen efter att de hade fått torka i solen. Så mjuka mot huden och med doft från syrenbusken som ramade in baksidan där torkvindan snurrade. Hennes lakan och handduksskåp var en fröjd för både hud och öga. Helt perfekta vik och alltid fullproppat av rena stora badlakan. Visst jag rullar också ihop handdukarna och viker lakanen. Men de är skrynkliga. Och handdukarna missfärgade av blåjeans eller av någon i familjen som färgat håret. Skåpet är överfullt så hyllplanen ofta lyfter sig. Drar man ut ett lakan kommer det fem örngott som förlorat sin tvilling på köpet. Så något har gått förlorat. För jag ser det inte som min uppgift. Och ingen annan heller. Det är jämställdhetens pris. Som så mycket annat. Vi får sova på strävare lakan. Som torktumlats och i värsta fall kan lukta surt för att de inte blev helt torra. Och den sura doften skall då påminna oss om all lagrad kvinnlig bitterhet, om att jag inte alls är skapad av Adams gamla revben. Det fanns byggmaterial för mig också. Gud behövde inte ta det som blev över efter han skapat Adam. Typ bubbelplasten och nåra överblivna skruvar i lådan från Ikea.
[...]

Kanske inte allt stämmer exakt, men andemeningen är densamma.
Och jag sover numera på ganska knöliga lakan; definitivt inte manglade. 
Med en son som kissar ner sina lakan varannan dag kan man bara glömma all extravagans. Vi är numera glada att tvättmaskinen fungerar relativt väl och att avfuktaren gör sitt jobb, så vi hinner byta hans sängkläder till kvällen. Vi har tre täcken som cirkulerar i hans säng. Varje kväll som inte resulterat i ett byte är en seger! 
Men sura lakan, nä, där går gränsen. 

IKEA

IKEA-besök idag. Både butik och museum.

Butiken har ryckt upp sig och presenterar många fina interiörer. Fina svarta möbler som jag gärna skulle äga. Men idag fick det räcka med petroleumblå (ny favoritfärg) kuddöverdrag i sammet, samt en maskinbroderad kudde som vi hittade på Fyndvaruhuset för 99:- : ) (ord.pris 249:-!)

Museet var förvisso trevligt men inte överraskande fantastiskt. Älskade den första delen där de visade hur folk levde innan IKEA så att säga. Bondesamhällets möbler och tyger. Och sedan det modernare samhället efter andra världskriget. Men det var ju egentligen inte IKEA alls!

Gillade också alla stora "diabilds"visningar av svartvita bilder från förr i världen. Love it!

Väldigt många fotografier av produkter. Där hade jag nog gärna sett produkterna istället. Väggar täckta av ett rutnät av hyllor med en produkt på varje hylla. Det hade jag gillat bättre.

Kunde också konstatera att Ingvar Kamprad måste ha rökt väldigt mycket, då det stod en stank av tobak runt de möbler som han hade bidragit med. Men han fyller 91 nästa år, så det tycks inte ha skadat honom : ) En imponerande levnadshistoria. Började redan som 5-åring att sälja och köpa! Då har man nog en talang utöver det vanliga.

Svartvit dag

Förra årets bjäfs, tror jag.

Idag slog nattmörkret till redan på förmiddagen! Den väntade stormen Urd blåste visst ut ljuset. Jag gick runt och tände stearinljus lite överallt. Ösregnet slog till. Trevligt, liksom. Det gick väl en tjugo minuter, så kämpade sig solen fram! Jaha, lika bra att släcka alla ljus och ta en promenad istället för att sunka ihop här hemma. Sagt och gjort. Lång blev den. 
Yngste sonen klädde på sig och tvärvände när vi öppnade dörren. Ja, han gör så nu för tiden. Inget att haka upp sig på, det hjälper inte att tjata.
Väl hemma började det regna, hagla och sedan snöa. Äntligen lite vitt på marken! Men sen sänkte sig mörkret snabbt och jag tände ljus igen.
Så gick en dag och kom aldrig åter.
Ska sy i knappar i alla kragar jag har virkat. Fundera på vad x antal hundra flörtkulor kan kosta. Jag kom på en tävling till utställningen på Kulturnatten. Första pris blir tavlan. Kan det locka folk, månntro?

Ja, just det

Lucia

Så står hon där igen, för femte året i rad. Man kunde ju tänka sig att jag hade tecknat en ny Lucia i år, men inte då! Jag ägnar mig åt teater, rama in tavlor och försöka skriva texter till min skrivkurs istället.
Hela jag saktar in och knackar mig så sakteliga mot ett nytt år.
Energinivåerna har sakta sjunkit i höst och jag försöker, försöker få upp dem, men det verkar mycket svårt.

Jag letar överallt efter mina IKEA-akvareller! Brukar ge bort en tavla per år, till min "mamma" i USA. Men i år hittar jag dem inte! Hur frustrerande är inte det? Jag tror inte jag har givit bort alla fyra ännu, så någonstans ligger de och fnissar åt mina desperata sökningar. Och dagarna rinner bort och snart är det alldeles försent att skicka nån bild.
För att inte tala o julkorten i år!
Jösses, jag har inte ett enda på gång. 
Och blir lite tirriterad för att jag bryr mig. Andra bryr sig inte ett spår om julkort längre. Så varför jag? Jag har dragit ner på antal mycket drastiskt, men de som fortfarande skulle/ska få, ska väl åtminstone få då? 
Och eventuella julklappar... tala inte om eländet.
Näe, det här känns inte så positivt, så jag slutar med ett sjungande Glad Lucia!

Julbilder

Senaste julfyndet: silverkanna på ett annat fynd: Go-spel

Fin kastrull, tycker jag.

Lampfynd från Watt&Veke. Min kopparhörna.

Lite mässing. Sprayflaskan är min julklapp till mig själv. Tack!

Min finaste skulptur.

En bok med BARA rödvita lapptäcken!

Apelsinerna julpysslade en vän till mig.

Fina silverdosan med glasask inuti. Förmodligen till smör?

För övrigt är det inte mycket till julstämning. Vi får väl köpa gran i helgen kanske, så det händer nåt med känslorna.

NoahsArk levererar

Idag ska jag äntligen lämna över bilden till kommunen.
"Vassego´ sa I vara, här är tavlan I beställde".
Men först måste jag signera den, och det kan ju sätta nerverna i dallring.
Så mycket att jag hellre skriver ett litet inlägg.
Är jag inte lite kall om händerna? Kommer inte pennan att slinka iväg? Hur stor upplaga ska jag skriva? Har jag inte lite oregelbunden andning?!
Jag ska alltså bara hand it over till Maria, min vän, så så nervös behöver jag onekligen inte vara.

Sen trippar jag iväg till lite "glöggmys" på Löwex. Där har jag en till väninna som årligen bjuder in sina medarbetare och kunder på julpyssel. jag har dissat henne flera år i rad (pga tidsbrist), så nu vill jag verkligen dit och se hur det är.
För övrigt har jag börjat virka kragar och axelvärmare. Då tog garnet slut mitt i den kreativa processen! Måste se om jag kan hitta ett nystan till. Mina nystan har jag beställt på nätet, så det kan bli svårt att hitta ett kompletterande...
Ska också hitta nån fin knapp tänkte jag mig.
Ja, så spännande det kan vara.
På söndag tar vi oss till körkan och lyssnar på vacker körsång och orkester.
Amen!

Vinterhus

Hus i snö av NoahsArk

Knåpade ihop den här bilden igår. Samtidigt lyssnade jag på Tom O´Bryans serie Betrayal om autoimmuna sjukdomar och hur "enkelt" man kan vända sin sjukdom. De stora bovarna är definitivt gluten, vete och andra sädesslag. Undvik till varje pris om du har en autoimmun sjukdom! Eller är genetiskt disponerad att få en. Har du reumatism i din släkt: undvik gluten. 
Igår var jag också på teater! Fick äntligen se "Varje våg" på Regionteatern. Efter en lång turné har mina rara skådespelare åter kommit till Växjö! Så speciellt att få se den på riktigt, inte med ett manushäfte i handen. Väldigt bra pjäs och skådisar! (Fattar inte att de orkar - idag ska de spela igen kl 13)

Idag ska jag börja lyssna på Jason Diakités bok En droppe midnatt.
Och jobba två pass på teatern. Och ikväll gå på "nyfiken torsdag" där vi ska lyssna på hur man jobbar upp sin förmögenhet i aktier.
Men också cykla (mitt enda sätt att förflytta mig)till mitt tryckeri för att börja trycka upp bilder till utställningen i januari.

Samtidigt skriver jag på Edgars äventyr. Försöker applicera allt jag lär mig av skrivkursen jag går på, på denna saga.

Ja, jag bara roar mig hela tiden!

Har också ansökt om mer korttids för sonen...

Höstdikt

Höst

När regnet kom så vände jag om, tog stigen åter varfrån jag kom

Stugan värmde med kryddvarmt vin, ingenstans trängde vätan in

I en fåtölj, som gjord för två, så sammetslen och dunkelblå

ensam och varm, med nacken böjd, över en sällsam bok, förnöjd

Doft av kanel och kardemumma, regnet spelade trum, trum, trumma

Sockans tå, något blöt och kall, stöddes mot en gammal pall

värmdes gott vid min brasa, i fjärran hörs vinden rasa.

Trygg som katten i sin korg, kändes hemmet som min borg

Fönster svarta liksom natten, minst lika svarta såsom katten

Här var jag säker, här var jag trygg, här smög ingen bakom min rygg

Här fanns det tid att vara, ingenting att förklara

Fri att tänka stort och brett, tanken flög så fjäderlätt

Vem var det som sa att troll inte finns? Vem skapar dropparnas mönster?

Vad säger att guldfiskar inte minns och vad ser du genom ditt fönster?

Vem var det som släckte ljuset och hur ska man höra genom bruset?

Är det Urd och Varda som spinner, vattnet som på rutan rinner,

eller Indra och Tor som ristar med kniv, detta som kallas för liv

eller hösten som gör som den kan, rycker och sliter och går an

Ensam, i sällskap av katten, grenar knakar i natten

Vad tänker du om dessa dagar?

Brasan knastrar och knäpper

Nu börjar svarta nätter.

Äntligen skall detta epos publiceras. Började med texten förra året. Vet inte om den blev bättre med tiden, men nu är icke tid att dröja - nu är det dags för ylletröja!

Kulturnatt Växjö

Pump up the volume!
Kulturnatten is on its way.

Detalj ur bild av NoahsArk

Spader ess

Ingen lyssnade när barnet skrek. Instängt bakom galler tillsammans med andra oönskade barn.

En kortlek illustrerad av Tony Meeuwissen.

Flickan hade levt bakom galler så länge hon kunde minnas, men en flicka med hennes diagnos har inget långt minne. Kanske var det Guds gåva till henne. För vem vill minnas en uppväxt fylld av känslokyla, avvisande och förnekelse?

Att ingen ville ha henne när hon föddes var inte konstigt. I hennes land sågs det som en självklarhet.

Ingen ville ha ett flickebarn. Flickor gjorde ingen rik. De var bara till besvär, måste tuktas, hållas under sträng uppsikt och ingjutas fruktan. En fritänkande flicka var en farlig individ. En anomali.

Nu hade hon inte bara fel kön, hon hade dessutom en kromosomavvikelse, som syntes i hennes ansikte så fort hon kom ur sin moders sköte.

Byns jordemor lät modern se vilket monster hon hade skapat när hon höll upp den nyfödda.

Modern slöt ögonen, tårarna rann och hon skakade sakta på huvudet där hon låg på en gammal hästfilt i halmen. Hon visste att en sådan varelse aldrig skulle komma in i huset där hon bodde. Hennes make och hans släkt skulle genast ta barnet och gräva ner det i skogen utanför byn. Hon skulle inte ha en chans, varken barnet eller hon skulle ha en chans.

Barnet torkades nödtorftigt av med halm, rullades in i ett smutsigt lakan och fördes ut i en väska.

Väskan plockades någon timme senare upp av en ambulerande ”transportör”.

Taxin startade i ett svart moln av avgaser och körde mot Dehlis ytterområden. Där fanns en änglamakerska, det var känt av alla som hjälpte till vid förlossningar. Nästan alla flickebarn kördes raka vägen till detta sorgens hus. Ett stort hus med många våningar; fasaden svart av föroreningar och ett rejält gjutjärnsstaket som motstod alla försök att slippa ut.

Det fanns, av nödvändighet, en del överlevare bland de som levererades till huset.

Någon växte upp och tvingades hjälpa till med jobbet att ”avveckla barnen”. Ytterligare några fick överleva endast om de jobbade hårt i köket, städet eller i trädgården. Det fanns alltså en minimal chans att få ett sorts liv, men många ångrade den chans de fått, även om de aldrig fått välja själva. Vad var det för ett liv att kliva upp klockan tre på natten för att en galen kvinna ansåg att barnen inte skulle se för många timmar dagsljus? Gå runt i alla rum för att se vilka barn som hade gått vidare under natten. Märka sängarna med vitmålade pinnar, sorgens färg, till nästa barn som jobbade med ”trädgårdsskötsel”.

Ja, de grävde i jord men det fanns inga blommor i den trädgården.

Den lilla flickan hade fått leva, trots sitt udda utseende. Gud vet varför.

Då hon var mycket liten till växten, ja, det gällde samtliga undernärda barn i huset, lyckades hon obemärkt smita ut då och då. Hon visste inte varför hon ville ut, bara att hon måste. Hennes ansikte var svart av smuts, hennes hår tovigt och snor rann i en seg ström över hennes spruckna läppar. Ögonen, röda av inflammation, stirrade ut genom spjälorna i staketet. Hon hade endast ett trasigt linne på sig. Kanske var hon tre år, eller fem; varken hon eller någon annan visste eller brydde sig

                                                         *

Regnet föll över New Dehli. Vi skulle bara passera genom stan som en del av vår yoga-resa. Naturligtvis ville de visa oss slummen, den berömda...

Jag mådde dåligt. Magsjukan, som verkar oundviklig vid ett besök i Indien började göra sig känd. Men framför allt mådde jag dåligt av att vi, välmående, lätt överviktiga svenska kvinnor skulle åka buss genom slummen som om det var något jävla turistmål?!

Man förklarade att detta var en del av ”upplysningen”. Visst, jag förstod tanken, men det kändes ändå så fel. Jag ville gärna ge något, eller snarare göra något för att lätta på bördan hos dessa människor, men vad? Och trodde jag att jag visste vad de behövde från mitt ”von oben-perspektiv?”

Jag, som skulle åka på en yoga-retreat i två lyxiga veckor, skämdes plötsligt. Jag kunde väl ha yogat hemma...

Jag tittade ut genom den regnvåta rutan där jag satt bredvid en schysst tjej från Kiruna (av alla ställen). Vi hade pratat lågt om vad vi tyckte om den här upplysningsturen, och kommit fram till att det var svårt, mycket svårt att veta hur man skulle agera.

”Jag skulle tro att ett barnhem à la SOS Barnbyar är den bästa hjälp man kan ge”, sa Julia.

”Ja, de är bra. Ger både kvinnor en chans att vara mammor (och jobba, såklart) och utbildning till barnen. Så att de i sin tur kan lyfta det här landet, med sunda värderingar och en förståelse för vad det vill säga att stå utanför samhället”, höll jag med.

Pang! Ett skott smällde till i bussen. Samtliga skrek till av skräck och överraskning. Vi trodde såklart att vi skulle bli rånade. Ja, vad kunde man förvänta sig här ute i slummen.

Men inga rånare äntrade bussen. Chauffören slet sitt hår och skrek något på indiska i sin mobil. Han verkade mäkta upprörd. Vår svenska guide knäppte på mikrofonen och sa med lugn röst att det bara var ett punkterat däck. Nytt däck skulle komma om två timmar, ungefär. När det gällde den indiska servicen i slummen fanns det ett visst osäkerhetsmoment, log hon mot oss.

”Det går bra att kliva ur bussen och sträcka på benen. Det finns läskstånd lite överallt. Lämna alla era värdesaker kvar på bussen och ta bara med er småpengar. Ge absolut inga pengar till barnen! Då blir ni aldrig av med dem.”

Vi klev av och höll på att falla baklänges av värmen och stanken som fyllde luften. Julia och jag gick tillsammans. För säkerhets skull höll vi faktiskt händer. Vi ville inte komma bort från varandra. Kanske kunde det också tjäna som ett naturligt hinder för de män som naturligtvis omringade de vita kvinnorna som klev av bussen. Vi lyckades ta oss igenom ringen och småsprang en bit för att komma undan alla påträngande blickar. Vår snabbt uppgjorda plan var att ta en kort promenad runt kvarteret. Om vi rörde oss i en tänkt kvadratisk rörelse, så borde vi ju komma tillbaka till bussen. Vi hade ingen lust att gå vilse, men här var ändå stämningen rätt så lugn.

Gatan som vi vek in på var dyster och nästan kall i värmen. Den var så smal att solstrålarna inte nådde ner till marken. Vi fortsatte att hålla varandras händer, om inte annat för att stämningen var så dyster helt plötsligt. Vi såg oss omkring där vi sakta gick.

Så det var det här som var slummen.

”Men titta vilket hus”, sa Julia. ”Det är ju jättestort. Inte alls som de andra rucklen. Och vilket staket. Så häftigt, det ser ju ut som ”spadrar” längst upp. Antingen är det en kortleksfabrik eller så är det en dödsfabrik”, fnissade hon. ”Ja, jag vet, de gör tarotkortlekar här. Du vet, med liemannen på.”

”Du vet att spader ess betyder döden, va?”, flinade hon. ”Bu!”

”Äh, lägg av, du är ju knäpp ju. Det kan ju vara... Tyst! Hörde du?”

Ett genomträngande skrik hördes lite längre fram.

Vi sprang så fort vi kunde. Det lät som en olycka. Ett barn skrek otröstligt.

”Hello, what´s up?” Varför vi pratade engelska med ett indiskt barn som var tre-fyra år var oklart, men något måste vi ju säga för att få tyst på illvrålet. Hon verkade inte skadad, men smutsig som jag aldrig sett förut. Jag såg också att hon hade Down´s syndrom. Som ett skadat djur i bur, for det igenom mitt huvud. Bilder av barnhemsbarnen i Rumänien kom också upp. Det kändes i hela min kropp att det här inte var ett vanligt hus i slummen. Jag tittade genom staketet och såg en trädgård som bara bestod av jordhögar. Jag tittade upp mot huset och såg galler för alla fönster. Jag såg ansikten stirra ut genom fönster strimmiga av avgaser och monsunregn.

”Men vá fan är det här?”, viskade Julia. ”Ett barnhem eller dödens hus?”

                                                        *

Nu bor vi här i New Dehli, jag och Julia. Vi gör så gott vi kan för barnen som bor på vårt barnhem. Ja, de flesta barnen är flickor, såklart. Men även handikappade barn av bägge könen. Vi har planer på fler barnhem. Vishnu ska veta att de behövs.

Flickan från dödens hus gav vi namnet Abhirati. Det betyder ”mother of five hundred children; A mother goddess”. Kanske ett stort namn för en så liten flicka, men hon räddade faktiskt livet på barnen som bodde i dödshuset och tack vare henne kommer många, många fler barn att räddas i framtiden. Nu mår hon bra. Nu behöver hon inte skrika mer.

POJKEN OCH HÖNAN

Ännu en skröna, om en pojke och hans höna.

POJKEN OCH HÖNAN

Henryville, Indiana – 1895

Lille Harland, fem år växte upp under svåra omständigheter.
Med en snudd på bindgalen moder och en elak styvfar som misshandlade Harland så fort han fick tillfälle, fick Harland Sanders en uppväxt som få överlever. Han hade också oturen att ha en sju år äldre bror som älskade att göra narr av sin lillebror.
Då modern ständigt lämnade halvrökta cigaretter framme var inte storebror Roy sen att förse lille Harland med eld. Han fann ett stort nöje i att vänja lillebrodern vid smaken av tobak.
Han brukade också roa sig med att kamma tuppkam på lillebror och sedan skratta rått åt uppenbarelsen.
Harland var liten till växten, förmodligen på grund av dålig eller ingen kost alls. Hans mamma hade inte förstånd att laga mat, så Harland sökte sig ofta till hönsgården. Där tog han efter hönorna och tuppen och pickade i sig de majskorn som grannbonden brukade slänga till dem ibland.
Eftersom han oftast hade blåmärken och skrubbsår på kroppen bar han året om samma tragiska uniform: kliande kalasbyxor och långärmad kolt. Skorna växte han ur, men vad hjälpte det.
Han fick vika tårna under foten och lida all världens pina.

Så kom det sig en dag att en av grannens hönor rymde från sin flock. Hon kände för att pröva om gräset var grönare på andra sidan. Flaxade hela vägen till granngården och slog sig ner på en pinne.
När Harland gick sin vanliga runda genom hönsgården för att söka föda trodde han att han hallucinerade. Där satt den mest välgödda höna han någonsin sett i sitt arma liv!
Trots att han borde vetat bättre sprang han raka vägen in i boningshuset så fort benen bar honom.
Modern satt vid köksbordet, iklädd enbart ett smutsigt förkläde, med en flaska bourbon och en pyrande cigarett i handen. Styvfadern låg naken i kökssoffan och snarkade med ryggen vänd mot eländet. Och storebror Roy satt på huk och petade med en förkolnad gren på katten som låg död bland soporna på golvet.

Harland tvärnitade och backade så fort och så diskret han kunde ut ur köket. Ingen reagerade på hans snabba reträtt. Lika litet som på hans snabba ankomst.
Han sprang omedelbart tillbaka till hönshuset, tog ett stadigt tag om den feta hönan och gav sig av från gården. Han stannade inte för att vila förrän vägskyltarna berättade att han befann sig i Louisville, Kentucky. En sträcka på drygt 3 mil för lille Harland och hans höna.
I Louisville fanns det plats för de två. Han lyckades få en lärlingsplats på ett enklare lunchhak, där hans uppgift blev att tillreda frityrsmeten. Detta lyckades han så väl med att han efter ett tag fick förtroendet att fritera de lätt härskna köttbitarna. Efter ett års slit hade han dels lärt sig konsten att tillreda en frityrsmet som (nästan) dolde smaken av dåligt kött, dels hade han köpt ett antal fina hönor som bodde i hans rum. Välgödda av matresterna som han smugglat hem från jobbet, var det nu dags för hönorna att tacka för mat och husrum. Och för Harland att skrida till verket.
Det tog några hårda år, men han var ju van vid tuffa förhållanden.

Med åren blev han tämligen fet, men glad, alltid glad.
Harland D. Sanders hade lyckats med den amerikanska drömmen och skapat ett ”household name” av sitt varumärke; Kentucky Fried Chicken.

Kulturnatten 2017

Nu är det väl ändå officiellt, när Kulturnatten på Facebook publicerar denna bild.
Noahs och min bild till den 28 januari 2017.
Kärlek var temat.
Sprid den. Kärleken.

Vinter utomhus

Slädturen av NoahsArk

Efter vår senaste utställning blev jag kontaktad av en kvinna som gärna ville köpa några tavlor. Hon kom hem till mig och tittade igenom de jag hade här hemma. Valde ut några men insåg att det saknades en till vinterbild i matchande format. Kvinnan var väldigt härlig, en sån som säger vad hon tycker utan att be om ursäkt. Hon bad om en tavla med vintermotiv, en gran, nåt rött, fåglar, en släde eller spark, och att hon gillar katter hade hon berättat. 
Så jag gjorde en sån. Kanske inte exakt som hon tänkte att den skulle se ut. Den tavlan som hon så småningom kommer att få ser lite annorlunda ut.

Om du tänker så här: det där låter väl trevligt. Ja, men gör likadant vetja. 
Testa och se om vi kan göra något till dig. Naturligtvis låter jag dig genast veta om motivvalet är helt åt fel håll, då får du gå till någon annan.

Om du tänker så här: nej, det där verkar ju inte klokt. Ja, då får du väl tycka det då.

Nu yr snöregnet, och isen lägger sig på vägar och träd. Inget bra väder för den som måste gå ut.
Vår katt är nu återigen en innekatt som måste gå ut med koppel. Han har återigen gett sig på grannens katt och vi riskerar polisanmälan om detta upprepas. Jag förstår precis och är galen på kattskrället. Måste vara något seriöst fel på denna katt. Som tack för detta har han ätit på ett antal strumpor samt två vantar på mindre än tre dagar. Jävla typ, helt enkelt.

Mermaids in Bohuslän ca.1930

Vi var ungefär trettio sjöjungfrur som hade samlats på klipporna utanför bohuskusten en sommardag i juni. Året var, om jag kommer ihåg det rätt, 1934.

Dels var vi sugna på lite party, snack och solning, dels var det dags för den årliga tävlingen om vem som skulle få pryda stäven på det kungliga fartyget Royal Virgo.

Som ni ser på fotografiet var vi alla extremt villiga att bli den utvalda. Vissa höll på att skaka handlederna ur led i sin iver att bli uppmärksammad...

Som vanligt var tävlingsledaren den store sjöbusen Karl-Alfred von Wååg. En avdankad sjökapten som blivit fråntagen sin kaptensgrad på grund av upprepade förseelser på sjön. Alkoholist, helt enkelt. Doppat näsan lite för djupt i romfaten. Ja, honom var det inte synd om. Han reste nu runt och höll i diverse evenemang som alltid var havs- eller sjörelaterade. Det tyckte han var viktigt att betona; att han fortfarande jobbade som ”sjökapten”. Sen, hur folk ville tolka denna titel var ju deras ”bekymmer”. Domare för hela spektaklet var tre stycken luggslitna gamla gråsälar.

Om det var några som kunde bedöma en sjöjungfrus alla kvaliteter så var det väl sälarna som hade ständig kontakt med dessa varelser i havet, ansåg de själva, och det med rätta.

Fanns det då risk för jäv, med tanke på att jungfrurna och sälarna ständigt stötte på varandra i havets korridorer? Kunde det rent utav finnas... släktskap? Hade de kanske haft lite rajtan tajtan i en klippskreva eller bakom en korall under någon av dessa ständiga havsfester som rasar under ytan? Ja visst. Men det var inget som störde stämningen bland de tävlande.

Alla visste hur vågorna hävde sig, så att säga. Ingen brydde sig det minsta om någon domare hade ett extra gott öga till sjöjungfru nummer sju eller kanske nummer 14.

Tids nog blir havet kav lugnt, sa man. På landkrabbespråk betyder det ungefär: Det jämnar ut sig.

Som unga sjöjungfrur hade vi med fasa lyssnat på våra äldre, då de pratat om årets tävling.

”Åh, jag hoppas verkligen att det blir jag som spikas upp som galjonsfigur i år!”

Vi såg framför oss hur våra mödrar spikades upp på fartygets front för att sedan utstå väder och vind, svält och umbäranden i ett helt år. Vi funderade och viskade om det ens var möjligt att överleva ovanför ytan så länge. Våra fjäll reste sig i fasa och fenorna fladdrade nervöst vid tanken på att eventuellt bli föräldralös i så unga år. Vi såg oss omkring med nervösa blickar. Vem skulle, om det värsta hände, kunna bli vår nya mamma?

Till slut var den en liten, liten jungfru som vågade ställa frågan som ingen annan knappt vågade tänka: ”Vem kommer att bli min nya mamma om du ska dö?” viskade hon med en tårögd blick mot sin mor.

”Vad då dö?” ”Kära barn, vad i alla oceaner menar du?”

”Man överlever väl inte om man får spikar i sig, eller måste vara över ytan i ett helt år?” Den lillas underläpp darrade betänkligt.

”Men lilla vännen! Här är det ingen som ska spikas upp eller vara över ytan mer än så länge vi själva vill. Vi är sjöjungfrur och vi bestämmer själva över våra liv. Vi gillar att festa och ha det roligt, och i det roliga ingår att vi en gång per år utlyser en tävling om att bli avbildad och satt i fören på ett kungligt fartyg. Kalla oss gärna lättroade, för det är vi. Alla får vara med och ingen behöver vara med.”

”Avbildade?”

”Ja, du vet hon den där sjöhästen som jobbar som skulptör? DaVinci, tror jag hon heter. Det är hon som avbildar oss i sand och spott. Spottet gör att sanden håller ihop, den blir nästan som betong: stenhårt. Men materialet håller bara i cirka ett år, det vittrar sönder i havsluften och vattnet som slår över fartyget. Så efter ett år är det dags för en ny tävling. Bara kul, alltså. Ingen ond bråd död alls.”

Alla jungfrubarnen drog en kollektiv suck av lättnad.

En alternativ bild. Kan ju inte stjäla bilder på skrivkursen varje gång!
Den här hittade jag här: Sailors & Mermaids.

I år blev det den blonda jungfrun i förgrunden på fotot som blev utvald. Inte den gladaste av dem alla, men jag tror nog att hon ler litet grann när hon ser sin avbild i spott och sand stäva iväg längst fram på Royal Virgos seglats runt Sveriges kuster. Om ett år ses vi igen på Bohusläns klippor, tjejer!

Fest och tävling som vanligt!

Deppigt värre

Jag önskar jag kunde sprudla av energi, men två nedkissade soffor på en dag tar liksom musten ur mig. Finns det ingen som kan hjääääälpaaaaaa?!
Det hjälper liksom inte att ha möten och prata om eländet.
Det hjälper inte att ha en alarmklocka som ska ringa varannan timme för att han ska gå på toa, för om han inte vill gå då, så går han inte.
Sociala berättelser ska ju funka?
Ja men kom hit och rita då... gör det bara. 
Om du känner tillräcklig energi för att göra det. Komsi komsi.
Annars skulle kanske Minirin dygnet runt hjälpa?
Jag är inte helt negativt inställd till den tanken.

Ja, vissa tycker tydligen att det är rart med barn som kissar. Själv tycker jag det räcker nu.

Rysligt

KVINNAN I SOFFAN

Uttröttad efter flera dygns vaka vid min dödssjuka mammas säng, gled jag tyst in genom ytterdörren, och utan att tända några lampor släpade jag mig till soffan i vardagsrummet. Jag ville absolut inte väcka min man och ville inte heller bli väckt av hans snarkningar. Det brukade alltid ligga en filt på armstödet att svepa om sig. Äntligen. Jag sjönk ner i den stora soffans mjuka kuddar och slöt ögonen.

Jag sträckte på benen; de kändes stumma av trötthet.

Kinden mot den mjuka kudden, mörkret i rummet. Jag kände hur jag omedelbart sjönk ner i sömnens rike.

Något hade väckt mig. Jag stirrade rakt ut i mörkret med bultande hjärta. Adrenalinet gjorde att det susade i öronen och jag låg blick stilla för att försöka förstå vad som hade väckt mig. Jag hade en obehaglig känsla av att något hade rört vid mina ben. Alltför trött för att orka bry mig slöt jag ögonen igen.

Än en gång vaknade jag till, nu med känslan av att något tog emot när jag sträckte ut i sömnen.

Och att något smekte mig på benet.

Jag tryckte prövande fötterna ännu längre bort i soffan och ja, någonting tog emot. Det kändes som träpinnar. Samtidigt som mina fotsulor förmedlade ”träpinnar” rörde sig åter någonting mot mitt ben.

Det fanns inget husdjur i huset, absolut ingen pinnsamling och det kunde knappast stå en stol i soffan.

”Hallå?”, min röst lät lite skrovlig av avbruten sömn och tveksamhet. Jag stirrade i det kolsvarta mörkret mot fotänden av soffan och ju längre jag höll ögonen öppna desto bättre blev mitt mörkerseende.

Fasan jag kände när jag skönjde en människoliknande form går inte att beskriva.

Som om en propp gick i hela min kropp.

Sen vällde skriket ur mig: ”Eeerrrik!” ”Kom”. Jag tror aldrig jag har skrikit så högt och i sån vånda. Jag sparkade med fötterna för att komma så långt bort från det som satt vid mina fötter och då föll kroppen mot mig, som om den ville hålla fast mig.

Jag skrek rakt ut igen, och hörde att det lät så konstigt om kroppen. Intrycken gick inte ihop i min stressade hjärna. Jag kände bara oresonlig panik.

Lånat bilden från min skrivkurs. Tack för lånet.

När Erik så småningom kom springande, nyvaken och förskräckt över mina hysteriska skrik, tände han taklampan för att se vad som hade hänt. Jag knep ihop ögonen, ville inte veta vad som hade attackerat mig. Men Erik såg, och Erik sträckte ut armarna och utbrast ”Men hur sitter du?” ”Kom lilla vän så ska jag hjälpa dig i säng”.

Jag kände mig plötsligt oförklarligt orolig. Jag hade väckt Erik. Jag visste ju att han inte ville bli störd på nätterna. Skulle han verkligen bära mig till sängs? Men jag kände inga armar runt mig.

Jag öppnade ögonen försiktigt då jag hörde det där rasslande ljudet igen. Erik lyfte ömt upp ett människoskelett i sin famn, la kinden mot kraniet och vyssjade det lugnande.

Jag blinkade om och om igen för att försäkra mig om att jag var vaken; att detta faktiskt hände.

”Erik, vad gör du?”, frågade jag snyftande.

”Såja, vännen, nu är allt bra igen”, nynnade min man med läpparna mot skelettets kranium.

Olyckligt såg jag efter honom, där han gick sin väg. Och dubbelt olycklig kom jag ihåg att jag inte längre levde. Jag var död sedan tre år tillbaka. Och det var Erik som hade dödat mig. Han hade blivit vansinnig på mig för att jag inte hade dammsugit hela huset en fredag i maj. Vädret hade varit underbart varmt och soligt, och jag hade suttit ute på altanen och somnat till, då han kom hem och avslöjade mig. Att jag satt ner och njöt. Något som naturligtvis var förbjudet.

Utan att gå in på några detaljer, så slog han ihjäl mig den kvällen, när grannarna hade stängt sina dörrar och fönster.

Men, som vanligt ångrade han sig. Älskade mig fortfarande, det måste jag tro. Ville ha mig kvar.

Ja, vad han sedan gjorde med kroppen vill jag bara inte tänka på.

Vilken oerhört sjuk människa han var och är.

Att jag flera gånger har besökt huset jag bodde i berodde på att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag hade inte riktigt trott på att jag faktiskt var död. Och på något sjukt sätt fortsatt att tänka att någonstans långt därinne var han nog en fin människa.

Men snart kommer min mamma till mig och då ska vi ta varandras händer och gå rakt in i ljuset för att aldrig se tillbaka. Då ska jag aldrig förvirra mig till mitt gamla hem igen. Aldrig.

Kontaktannonsen

Snott bilden från min skrivkurs.

Mor min har satt ner foten. ”Nu får det vara nog”, säger hon. Hon vill att jag flyttar!

Jag förstår inte varför? I 43 år har vi bott ihop, och trivts med det. Trodde jag!

Men nu visar det sig att hon vill ha ”ett eget liv”, kanske träffa ”en karl”!

Men jag då? Är inte jag en karl? Och visst kan hon väl leva sitt eget liv fast jag bor i samma hus som hon?

Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att hon handlar orätt mot mig, som föreslår att jag ska flytta så snart som möjligt och påstår att hon har pratat om detta i åratal.

Nej, det är inget jag kan påminna mig om. Kanske att hon har nämnt något om eget boende, men jag kunde väl aldrig tro att det var så bråttom!

Herregud, vad tror hon? Att det är lätt att hitta en egen lägenhet, köpa möbler och börja laga mat, städa och gud vet allt!? Jag har faktiskt aldrig övat på dessa kvinnliga sysslor och att jag nu plötsligen ska börja svepa dammtrasor och dammsugare över eget hem känns för mig mer som en skymf. En riktig karl ska väl inte behöva befatta sig med slikt?

Jag må älska min mor men nu har hon gått för långt!

Jag ser inget annat råd än att skriva en kontaktannons efter ett rejält fruntimmer som jag kan trivas med. Man kan ju hoppas att känslor ska uppstå, men framför allt måste hon kunde hålla vårt hem rent och vara en sjutusan till kokerska!

Men inget pladdrigt fruntimmer, nej, det vill jag inte vara med om.

Tanken att ha en sladdertacka som babblar om ditten och datten varje morgon när jag är som mest känslig och behöver äta min frukost i salig tystnad, den tanken ger mig rysningar!

Då förlåter jag aldrig mor för att hon förskjutit mig.

Mina tysta morgnar är heliga. Heliga, säger jag!

Så, bara hon är tyst och behaglig att se på, så ska det kanske gå. Ja, hon får gärna se bra ut. Det vill ju inte ha något åkerspöke inte! Nej, lite stil vill man allt ha. Hel och ren och gärna lukta gott. Och ingen surpuppa som snörper på munnen om jag skulle ta en snaps till maten. Kanske, om hon är snäll, kan hon få ta en liten en själv till högtiderna. Men någon som tar starkt utan sällskap, nej, bevare mig!

Gärna små fötter. Små fötter är så rart på ett fruntimmer. Inga stora galoscher i min farstu, tack så mycket! Kanske att hon till och med skulle kunna läsa högt för mig på kvällarna? När jag röker en cigarr och kanske tar en liten kupa cognac... Ja, då vore det fint med en uppbygglig text innan sänggåendet. Ja, dela säng får vi såklart göra.

Annars är det väl ingen vits med ett fruntimmer i huset?

Nog har mor sagt att jag snarkar som ett helt sågverk, men den äktenskapliga sängen skall vara delad mellan hustru och man, så står det i den heliga skrift. Hon får väl hålla för öronen om det är så det stör.

Så där ja, då var det klart.

”Mor, hur mycket kostar frimärken och var finns de?”

”Mor, kan mor slicka här, jag tycker det smakar så obehagligt.”

”Mor, var ligger närmaste postkontor?”

”Kanske mor tar med detta kuvert och postar det när ni handlar?”

”Jo, minsann, nu ska ni slippa mig, nu ska jag bo själv och klara mig alldeles utmärkt mor förutan!”

”Man saknar inte kon förrän båset är tomt, som det sägs!”

Nä men, hallå?! Öppna dörren, mor! Öppna, säger jag! Öppna! Snälla mor...?

En (ut)flykt

Ja, hej, hej, efter en cykeltur till lillens skola. Bara 3-4 km x 2 , så det är ingen fara med det! Ja, såklart. Jag råkade skriva att den lille hade skött sig bra i två dagar... Aj, aj, det drar genast till sig en motreaktion. 
Så i morse ville han inte klä på sig. Blev tvungen att skicka iväg busschauffören. Så nu har jag fått mig dagens motion. Schysst!

Häromdagen tog jag en kulturtur till Lammhult med min kulturvän. Vi hälsade på på Norrgavel, Svenssons och Nilssons samt en choklad-och antikvitetsaffär. Fikade på ett äkta gammalt konditori och pratade med en affärsinnehavare som höll på att ge upp. Byn är inte så happening om man så säger.
Trots stora möbeltillverkare: Lammhults och Abstracta samt Norrgavel, så har de inte ens ett matställe. Stackars lammhultsbor med omnejd.

Kom hem med en kopparlampa. Hur snyggt låter det? Men visst är den fin?!

Enkel men effektfull, liksom. Fick den för mindre än halva priset, då kvinnan i kassan räknade fel : ) Och då säger jag ingenting...
Och som vanligt: var ska den få sin plats?

Vi kom hem ca 15.30; det blev en heldag. Härligt om du frågar mig!

Då var resten av familjen redan hemma sen några minuter tillbaka. På kvällen frågade min sambo om jag var hemma till kl 15 dagen efter? Så att jag var hemma när min son kommer hem kl 15...? Öh, vad?
Jaha, du menar att du funderar på detta efter 13 år...
Vi var på ett möte på hab. förra veckan. Jag nämnde då att jag mycket p g a min sons handikapp, hade jobbat hemifrån. Han kan ju inte ens låsa upp ytterdörren! Vem ska släppa in honom? Vem ska cykla med honom när han vägrar vara färdig till bussen kommer? Ja, listan kan göras lång...

Och DÅ kanske, kanske, gick ljuset upp för stjärnan i familjen!
Och DÅ passar han på att slänga in en gliring om att jag kom hem EFTER att alla andra kommit hem? Att jag varit borta HELA dagen? Trots att pappa skulle hämta? Eh, ursäkta mig om jag undrar hur det står till.

Skoltrött

I två dagar har det gått bra att få iväg den lille till skolan. Inga protester alls.
Man håller tummarna på morgnarna för att ska löpa smidigt tills man ser bussen åka iväg. Phu! Då kan man slappna av.
Men vad händer då? 
Storen börjar deppa ihop och vill helst av allt hoppa av skolan. Ser ingen mening med skolan. Jaaa! Äntligen något mer att ta tag i. Men det här vet jag inte hur jag ska ta tag i. Resonerande hjälper inte. Vitaminer vägrar han att ta. Själv skulle han aldrig få för sig att prata med någon annan.

En kompis son hade också väldigt jobbigt på gymnasiet. Det slutade med BUP och en ADD-diagnos. Min storebror var säkert deprimerad i samma ålder.
Jag skolkade ganska mycket i samma ålder. Är det nåt med 17 som är extra jobbigt?
Och hur gör man?
Att hoppa av skolan är out of the question. Jag förstår om inget känns särskilt spännande när man resten av de vakna timmarna spelar datorspel, fulla av spänning... 
Vi väntar på att spellusten ska gå över, men tänk om den inte gör det utan istället blir gropen som stjälper?

Språkdårar

Hoppade på ett jobbpass ikväll mellan 17.30 och 19.30. Lagom tid på en fredagskväll utan andra planer än det gamla vanliga.
Som värdinna kan man ibland slinka in och se föreställningen, vilket jag gjorde ikväll. Det var en dansföreställning som jag hade förstått var väldigt speciell.
Och det var den.
Nuförtiden är dans ofta "bara" rörelser. Och det var det.
Denna dans handlade om kommunikation, eller brist på, eller annorlunda kommunikation. Vokaler, fågelläten kom ur dansarnas munnar, och på så sätt kommunicerade de faktiskt. Drev fram varandras rörelser med läten. Flyttade på "skumgummirullar", byggde torn, placerade om dem, svepte in dem, drog dem över scenen med hjälp av ett jättestort tygstycke. Det enda som hördes var deras ljud: Ö, ö, ö... E,e,e... Å, U, A,a,a,a,a,a.

 En lång stund var det helt tyst och ja, jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken... p g a sent arbete i gårkväll och läsning kl 04 i morse. Så jag nickade till, så där pinsamt skarpt att det syns att man nickar till!
Men det fick mig å andra sidan pigg så jag var medveten in i slutet.
Och då var det dags att smidigt förflytta sig till värdinnerollen igen.

Så "dansen" var faktiskt bra på nåt speciellt sätt. Speciellt. Sätt.
Language fools, hette föreställningen, om du skulle vilja se den.

Skrivarkurs

Ikväll, klockan 20.00, börjar skrivarkursen med en chatt.
Mitt i en eventuell läggning, alltså. Eller så sker läggningen (och läsningen) vid 21-tiden. Vem vet. Inte jag.
Ivrig som ett frustande sto, eller som en ko på väg ut på grönbete, slängde jag mig över en liten inspirationsövning. Att skriva i fem minuter.
Jag är rädd att jag skrev liiite längre, men jag ääälskar att få en uppgift (återigen ser jag mig själv som en ivrigt flämtande hund (!) med tungan utanför munnen) och se om jag kan fantisera fram en historia.
Det kunde jag. 
Tänkte jag lika gärna kunde lägga upp den här också, så slipper jag hitta på nåt annat tok ikväll. Betänk att jag har skrivit "rakt upp och ner", inga direkta ändringar eller putsningar. Det är det som kallas för fulskrivning. Like it!

Den här pojken heter Ärling och trädet är ett äppelträd. Och det är en HELT annan historia!

Jag och min son var ute på en kvällspromenad. Vi gick inte vår vanliga runda i kvarteret utan tog en annan, något längre promenad som ledde förbi golfbanan. Mellan vägen och golfbanan har man nyligen restaurerat en lång, lång stenmur. Längs med stenmuren växer även gamla ekar. Murkna, en del ihåliga och stöttade med störar, ihophållna med stålband till och med!

När det blåser ska man hålla sig undan. Ofta blåser de gamla, långa grenarna ner på cykelvägen.

Den här kvällen blåser det inte alls. Vindstilla, med en rosaröd himmel som känns lätt olycksbådande. Fåglarna har tystnat och golfbanan ligger öde.

Vi pratar inte med varandra, min son har inget tal utan brukar bara kvittra när han är nöjd.

Vi promenerar bara raskt, håller våra funderingar och tankar för oss själva. Plötsligt viker min son av från cykelvägen och travar rakt fram mot en av de gamla ekarna.

Han tittar uppåt och jag följer hans blick.

En bit upp på trädstammen finns ett ganska stort hål. Lagom stort för en uggla, kanske? Eller en ekorre. Ja, vad vet jag.

Allt går så fort.

Jag står kvar och hinner knappt öppna munnen för att fråga vad han gör, då han plötsligt och oväntat börjar klättra uppför stammen. Han kniper med knän och armar och hasar sig ihärdigt uppåt.

”Men hallå, vad ska du göra?”, ropar jag och ser mig förvånat omkring då jag upplever att himlen plötsligt mörknar oroväckande snabbt.

Jag får inget svar.

Smidigt har han tagit sig upp till hålet och utan dröjsmål sticker han in handen.

Jag hinner tänka en blixtsnabb tanke att han måste ha gömt något där vid ett tidigare tillfälle, då huden knottrar sig och jag förstår inte vad mina ögon ser. Hans arm glider snabbt in i trädet och huvudet och resten av kroppen följer utan motstånd efter.

Allt sker så snabbt och så tyst att jag bara gapar och stirrar.

Några sekunder går, jag rusar fram till trädet och ropar hans namn.

”Vidar! Vidar, vad hände?!”

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och lyssnar intensivt. Det måste ju höras om han har ramlat ner i eken. Om han inte har svimmat? Brutit nacken?

Det här är ju helt absurt, tänker jag och slår med handflatan mot barken.

Och plötsligt är himmelen kolsvart.

Jag lägger benen mot trädet, brer ut armarna och kramar, drar för att ta mig upp, men min klena fysik gör att jag hasar ner så fort jag tagit mig några centimeter ovanför marken. Jag river sönder jackan mot barken, mina handflator svider, kinden blöder från ett rivsår.

”Fan, fan,”snyftar jag och inser att jag inte klarar att ta mig upp själv. Jag måste hämta hjälp.

Mobilen ligger hemma, varför ta med den på en kvällspromenad?

”Jag kommer snart tillbaka”, ropar jag upp mot hålet i stammen. Men va fan... hålet ser ut att ha minskat i storlek. Nä, det måste vara mörkret som gör att jag ser fel, tänker jag och börjar springa mot närmaste hus. Bara några hundra meter bort ligger villorna. Där lyser det varmt i fönstren.

Efter en hel evighet, då jag får förklara vad som hänt gång på gång, till människor som först bara skrattar åt det hela, tar någon mig på allvar. Förmodligen är det när jag berättar att min son Vidar är autistisk. Då förstår man tydligen att vad som helst kan hända.

Stegbilen kommer. Jag står vid det tysta trädet. Det tiger, är stilla. Det känns som ett väsen som har stulit min son och som aldrig kommer att berätta varför.

Männen i bilen hoppar ur och lägger stegen mot trädet.

”OK, var är hålet?”

”Där uppe”, pekar jag.

De riktar in stegen och en lång man klättrar upp med ett rep runt axeln och en ficklampa i handen.

Kollegan står med en annan ficklampa och belyser stammen.

Mannen på stegen klättrar långsammare och långsammare tills han stannar av helt och vänder sig om.

”Exakt var sa du att hålet är?”

”Där uppe, där du står.”

”Men här finns inget hål. Varken ovanför eller nedanför mig”, säger han. ”Ja, inget hål stort nog för en unge att försvinna i i alla fall. Jag ser ett här, men det är så litet att det skulle räcka till en ekorre möjligtvis. Om den är liten alltså.”

Mitt hjärta stannar.

”Ropa i hålet! Ropa Vidar!”, skriker jag hysteriskt till mannen på stegen.

”Vidar!, Hallå!”, ropar mannen och lägger örat till hålet i ett fint försök att göra en hysterisk kvinna till lags.

Alla står blickstilla och spänner öronen till bristningsgränsen.

Plötsligt rycker mannen till, famlar med armarna och faller som en fura från stegen!

Han landar med ett otäck ljud och jag ser att han har slagit i huvudet i en av de stenar som inte har fått plats i muren. Hans kollega lyser honom i ansiktet och jag ser att han blöder ur örat.

Han vaknar aldrig upp, utan dör i ambulansen på väg mot sjukhuset.

*

Ingen tror mig när jag förtvivlat försöker få folk att förstå vad som har hänt. Jag kontaktar golfbanans ägare, kommun, tidningar men alla hävdar att ”ekarna är extremt gamla och får ej sågas ner oavsett vad du hittar på”.

Jag anklagas för att fört bort min son, mördat honom, gjort mig av med honom. Men man kan inte se logiken i att jag kallade på hjälp, och inga bevis kan anföras mot mig. De ger upp. 

Jag ger upp. Jag intalar mig att han dog direkt i fallet, och med detta får jag nöja mig.

Jag såg vad som hände, men förstår det inte än i denna dag. Jag går ofta till trädet och pratar med min son. Jag vet att han finns därinne. Just den eken grönskar tidigast av alla träd vid golfbanan och kallas numera ”fågeleken” då det alltid kvittrar om den när man går förbi.

Ingen har visst funderat på hur sommarfåglar kan kvittra i en kal ek på vintern...

Efterord

När min f d man och jag skulle namnge vår son gjorde vi det i en vacker ekbacke. 

Vi älskade naturen båda två. Vår son fick heta Vidar. Det är ett fornnordiskt namn och sammansatt av orden för träd och man.

Han fick aldrig bli man, men träd, det blev han.

Slut

Nu kom jag på att jag skulle kunna få in nåt om att det känns som om jag har ett hål i själen. Poetiskt, eller hur?