Är det någonting vi äter i den här familjen som är min, så är det grönsaker och frukt. Bland grönsakssläktet tillhör morötterna en av favoriterna. Framförallt rivna morötter med citronsaft på. Bland övriga favoriter hittar vi gurka, cocktailtomater, majs och stjälkselleri. Endivesallad tycker jag också har en spännande smak. När man fick den som barn var kändes det väldigt lyxigt. Köpte en planta sparris härom året, planterade den i landet. Vid ett synnerligen svagsint tillfälle tillät jag Elliott med kompis köra upp en bana i grönsakslandet. Det var ju höst och skörden var bärgad. "Låt kidsen ha lite skoj", tänkte den ömma modern. Det gick som det alltid gör när man släpper på tyglarna; de massakrerade hela landet, inklusive sparrisplanta. No more asparagus for you, mum.
Ytterligare nåt år tillbaka i tiden skulle det odlas ruccolasallad, denna dåförtiden så exotiska salladssort (föga visste svensken att den redan tidigare funnits i våra trädgårdsland och då gått under det mindre exotiska namnet senapskål). En påse hade säkert räckt för upprepad odling i flera år men vissa ivriga odlare föredrar att lägga alla frön i en säck s a s.
Oj, så växtvillig ruccola är! Man fick känslan av ogräs, då den med åren spred sig till grusgångar och stack upp sitt fransiga tryne på de mest otillgängliga ställen; ständigt perforerad av nån salladsbagge. Och mer besk än god. Numera odlar vi romansallad som håller sig på sin utstakade plats, växer villigt men behärskat och smakar både sött och gott. Snart ska vi skörda rödbetor och lägga in gurka. Så ska vi nog överleva den här vintern också.
Hittade en gammal skiss till en almanacka som snart finns i en bokhandel nära er. Den användes inte, men här kom den otippat till nytta för att illustrera denna utläggning om grönsakernas liv och lust. Frukterna får jag spara till ett senare tillfälle. Det duger inte att pladdra på när man inte har något att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar