12 augusti, 2009
Med knäna i dyn
Ibland önskar jag att jag kunde mötas av en kommentar när jag loggar in. Jag tycker det är lite av vitsen med bloggandet; att man får liiite respons. Men visst, när man som Alex Schulman får över 100 kommentarer får man ha förståelse för att han inte hinner läsa alla. Inget jag eftersträvar, just nu iallafall. Men OK, just det här inlägget är inte mycket att kommentera, det kan jag villigt erkänna...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag försökte att lyssna på Alex Schulmans sommarprogram men stöp halvägs på alla banaliteter. Tack för att du länkat upp mig!
Oj, va skoj! Trodde väl att det skulle ta skruv ;)
Själv tyckte jag att Alex hade ett OK program. Väldigt olikt honom, den forne elakingen, numera omvänd. Och för honom var det nog väldigt nödvändigt, en sorts katharsis kantänka.
Och dina bilder är fantastiska!
Efter moget övervägande har jag kommet fram till att jag endast bör kommentera ett av dina blogginlägg. Det svider. Dina målande beskrivningar av sommaren i "Soft doft" borde kommenteras med mvg. Så det ter sig som ett bittert, men likväl självklart val att kommentera bara just detta av dina blogginlägg. Här har du lagt din själ i så många blogginlägg, och så visar det sig vara endast det blogginlägg där du la en minimal del av själ med en lightversion av frustration, som fick alla bloggsitens kommentarer. Ett sådant mönster kan jag inte förmå mig att förstöra. (även om jag härmed kommer at utgöra en stor del av skapandet av detta påstådda mönster) Nej, hellre rev jag Kartago.
Här vore då kanske en analys av fenomenet på sin plats? På egen begäran följer nu en sådan. Låt oss jämföra med... allsång. Vad händer när du, i syfte att dra igång allsång på tåget till Växjö, börjar sjunga "Nattens drottning"? Ingenting. Alla bara tittar likt fågelholkar. Du blir på att sjunga själv. Detta kan man knappast kalla allsång. Men... så börjar du sjunga "Hej Monika, hej hej Monika" och plötsligt sjunger hela kupén allsång. Och detta är alls icke ketchupeffekt. Detta är livet.
Kära Womba womba!
Med ditt insiktfulla inlägg satte du i vanlig ordning spiken i foten. Att så pinsamt sjunka ned på knä bara för att få ett tecken på att jag finns, är förvisso patetiskt men ändå på något rörande vis mänskligt, tycker du ej? Om man nu inte sjunger gott nog för att deltaga i Idol, ej heller står på gödselstacken i egenskap av bonde, inte har en chans i helvetet att komma med i Paradise Island eller dylik porrproduktion, ja, då får den hålögda, bleka tjejen med stripigt hår ta det desperata steget att blogga: ett sätt att finnas till. Och huru listigt är det ej att länka till ANDRA bloggare som kanske åtminstone EN gång klickar på just MIN länk?! Att de sen har godheten att lämna en kommentar, det ser jag som en i sanningen vänlig gest oavsett dunkla motiv. Jag får därför tacka dig för din kommentar och tro mig, det gjorde INGET att det hamnade på detta i dyn nedsjunkna inlägg. Jag är inte den som är fin i kanten inte! Sommardoft, pah!, vad är väl blomdoft mot den kärva lukten av betong? Har du läst mitt senaste inlägg förresten?!
"Den hålögda, bleka tjejen med stripigt hår"???
Konstigt... det är ju inte så länge sedan jag såg dig. Jag ser tre möjliga förklaringar till denna förändring. (kryssa i rätt ruta och undvik tippex på skärmen)
� A. Din optiker suger.
� B. Kafka talade sanning.
� C. När en kvinnas självförtroende fått sig en liten törn, tror hon på fullaste allvar att hennes utseende försämras drastiskt. När en man, däremot, råkar ut för sviktande självförtroende, borstar han. (varpå han verkligen BLIR hålögd, blek och får stripigt hår)
Skicka en kommentar