Trist

" Kärleken skär djupa sår" heter en bok jag lyssnar på. Skriven av Helena von Zweigbergk, uppläst av densamma. Åh, vad hon läser tråååkigt! Entonigt och mjukt mässar hennes röst. Inga toppar, inga dalar. Samma långsamma, opersonliga röst oavsett om någon ligger knivskuren eller om huvudpersonen kysser sin älskling. Ibland tror jag knappt att hon känner texten hon läser! Hon låter håglös, stackars Helena. Och boken då? Mja, kanske är den rätt OK, faktiskt, men jag hade nog vunnit på att läsa boken, med min egna ljuvliga berättarröst :)