...blir jag bara så trött.
Möten som suger musten ur en och lämnar mig som ett tomt skal. Har jag gjort bort mig nu igen, eller? Någon sa mig vid ett annat tillfälle att jag skulle ha tillit. Tillit till alla andra, eller tillit till mig själv och mina eventuella förmågor, det sa hon aldrig. Tillit till tillvaron och livet, kanske? Att allt är som det ska vara och att allt blir som det är planerat? Kanske det.
Ska jag luta mig tillbaka och betrakta livet eller ska jag in och peta och bråka, ifrågasätta och riskera att bli idiotförklarad, eller vad ska jag göra?!
Jag har så jävla svårt att bara finna mig i saker och ting!
Jag känner en kille som bara flyyyter, som bara bryr sig om sig själv och sitt välmående, som aldrig ägnar en tanke åt morgondagen och aldrig skulle engagera sig i något som inte gagnar honom själv i slutänden.
Är det modellen, kanske?
Frågar du mig så kan jag inte säga annat än NEJ! Jag skulle aldrig kunna leva mitt liv på det sättet. Aldrig i helvetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar