Rädbeta?

Kolla, en rädisa!
(Och den snygga t-shirten designade jag sent 80-tal skulle jag tro, till min brors musiktidning, Sound Affects. "Don´t believe the hype, (unless we created it)".

Zen Bound 2

Har hittat ett spel,som passar mig alldeles utmärkt. Lugnt, avslappnande och med fin plingplongmusik i bakgrunden. Fick bli medlem i Steam först, precis som min son. Nu kan vi chatta. Woaw!
Spelet heter Zen Bound 2. Rekommenderas för den stressade nutidsmänniskan. Om hon nu kan slappna av och koncentrera sig på snöret, vill säga. Kostar endast 45-50:- . Lagom. Jag fattar inte hur man kan göra så coola effekter, men får nöja mig med att de är där.
Började ikväll och är redan fast, men nu är det dags att sova. Zen får vänta till imorgon.

ADHD, Asperger och autism

Så blev jag den tjatiga mamman från helvetet

DEBATTÖREN: Mia Coull, 49, Stockholm. Förälder och frilansjournalist.

DEBATTEN: Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som add, adhd och Aspergers syndrom behöver få särskilt anpassat stöd. Men det är skolan sällan rustad för, menar debattören, själv mamma till en dotter med adhd.

Debattören: Skolans ”lika för alla” är orättvist mot barn med särskilda behov

Nyligen skrev Malene Larssen här i Aftonbladet en debattartikel med budskapet att ge bokstavsbarn möjlighet att gå en egen skola eftersom vanliga lärare saknar kunskap och resurser att möta deras behov.

Jag förstår vad hon menar. Som bokstavsmamma till en dotter som just gått ut årskurs 8 har jag en känsla av att inte bli trodd när jag pratar om vilka svårigheter mitt barn har, till exempel när det gäller inlärning. Att diagnosen och hjälpbehovet ifrågasätts med kommentarer som ”jag ser inte att hon har svårt med det här på mina lektioner”, ”vi har elever med adhd som det går jättebra för”, och ”dyskalkyli kanske inte ens finns”. Och dottern får höra att ”nu måste vi ställa lite högre krav på dig eftersom skolans roll ju även är att uppfostra”.

Även vi föräldrar uppfostras. Det måste ju vara något dysfunktionellt med en familj där barnet sällan kommer i tid till skolan.

Jag blir tjatiga mamman från helvetet som vidhåller att dygnsrytmen kan vara lite annorlunda hos den med adhd. Att barnet kan ha svårt att varva ner och somna på kvällen och därför vara typ medvetslös när klockan ringer.

Några andra svårigheter i vardagen hos den med adhd är svårigheter med planering och att organisera sin tillvaro. Att ha låg tröskel för frustration och lätt för att brusa upp.

Allt detta känner jag igen hos min dotter. Att detta försöker jag hjälpa henne med. Allt detta älskar jag hos mitt barn. Allt detta är ju hon. Min egen lilla eldfluga.

Men eftersom många av symtomen inte är uppenbara på samma vis som ett brutet ben är, saknas ofta förståelse för svårigheter som kan uppstå. Ett barn med adhd får ofta höra ”Skärp dig” och ”Du kan om du vill”.

När rätt stöd uteblir kan lösningen för barnet vara att undvika situationer där hon inte kan prestera som förväntat, där hon känner sig dum för att hon inte förstår eller inte hänger med. Eller där hon glömt att göra läxan eller inte förstått den.

Följden blir att halka efter i skolarbetet och bit för bit tappa motivationen. Skulden för det inträffade läggs på barnet och hennes familj. Skolproblem och IG-varningar går ju att förklara med bristande närvaro.

Som jag ser det blir att göra ”Lika för alla” till exempel gällande läxor och hur man redovisar sina kunskaper orättvist för barn som behöver något annat än sina kamrater för att lyckas med studierna.

Detta gäller även det stöd som skolan erbjuder. Om det inte anpassas efter det enskilda barnets behov blir hjälpen som ges bara åtgärder på ett papper som visar att skolan ”gör något”. En elev som drar sig undan krav behöver knappast fler läxor. Likaså är det troligen verkningslöst att erbjuda en skoltrött 15-åring läxhjälp efter skoldagens slut. Bättre är att utgå från det som faktiskt fungerar och bygga vidare på det.

Eftersom cirka 5 procent av skolbarnen tros ha adhd, av olika grad, borde det rimligen finnas såväl vetskap som beredskap inom den vanliga skolan. Det är en stor grupp barn det handlar om. Diagnosen är inte ny. Ändå verkar kunskapen om barn med adhd liten. Liksom förståelsen för den sårbarhet som de här barnen har.

Skolans förväntningar och bemötande har stor betydelse för hur det blir i vardagen för ett barn med adhd. De krav som ställs behöver vara realistiska. Barnet behöver få erfarenhet av att lyckas med utmaningar och uppgifter. Och inte minst behöver även ett barn med adhd få känna sig accepterat och omtyckt för den hon är. Även i skolan.

Kanske kan vi alla bli lite mer generösa i vår bedömning av vem som ”passar in” och vilka förmågor och egenskaper som ska lyftas fram som något bra i vårt samhälle.

Mia Coull

Blöt midsommar

Ha en förträfflig midsommarafton kära vänner!

Den som inte åker vilse får inte se mycket.
JOLO

Vi ska paddla idag. Hoppas vi paddlar vilse.

Planking

Med en suck och skakning på huvudet över hur många dumma människor det finns i den här världen, läste jag om kille som låg raklång på ett balkongräcke utan att hålla i sig (såklart), och sedan föll mot sin säkra död. Så otroligt onödigt.
I gårdagens Aftonbladet hade de en liten film om denna aktivitet som kallas för "planking", samt en ny "sport" som går ut på att man hoppar från sin balkong ner i hotellpoolen (och förhoppningsvis så hamnar i poolen, inte utanför). Naturligtvis måste man också knäppa kort och helst lägga ut en film på You Tube, annars har man ju inte gjort det!
Jag tyckte de kinesiska tjejerna i filmen var jätterara där de låg upp och ner i en trappa i lika fina röda ryggsäckar (inspiration till en bild, rent utav)!
Här är länken, de ligger kvar där idag i alla fall.

Döm om min totala förvåning då det visade sig att min Siri också gått på den här trenden!

Igår hörde jag hennes pipiga stämma kalla på mig. -Kom och knäpp kort på mig! pep hon ivrigt. -Jaha, varför då? undrade jag, som faktiskt hade en hel del jobb att göra och inte alls hade tid att knäppa kort på Siri. -Gör som jag säger! skrek hon upphetsat, och redan där borde jag förstått att det här skulle bli något utöver det vanliga. Hon har då aldrig skrikit åt mig förr!
Lite oroad över hennes okarakteristika beteende ställde jag upp med min kamera och knäppte bild efter bild med darrande händer och ett hjärta som gjorde dubbelslag. Jag försökte stoppa henne när jag ansåg att hennes liv var i fara, men hon var som besatt och vägrade låta sig hindras av vanliga rädslor såsom yrsel och hästskräck. När hon äntligen ansåg att hon var färdig tvingade hon mig att lägga upp alla bilderna här på denna blogg.

Så här är bilderna på "Siri goes planking".
Först en presentationsbild, så man ser vem det är
som gör dessa dödsföraktande stunts.

Siri, min kära minikanin, innan hon gör mig nervklen.


Det första hon gör är att planka en pion i ett
högt snapsglas! Trodde jag skulle dåna!


Sen lade hon sig på järnhästen! Totalt orädd, den tjejen.


Här plankar hon en vintertavla som borde plockats
ner för längesen!


Siri gillar att planka på växter.
- De kittlar så skönt, säger hon.
Var då?, tänkte jag och rodnade lätt.


Det här var verkligen livsfarligt! Kannan är full
med vatten och Siri har inte lärt sig att simma än!


Herregud! Faller hon så slår hon ihjäl sig, tänkte jag.


Här har hon äntligen lugnat ner sig och slutat planka. Oj, så nöjd hon är med sig själv!
Och ingen kunde vara nöjdare än jag när hon äntligen var färdig med galenskaperna.
Känner att jag fick ett antal gråa hår på kuppen. Dessa galna trender!

Burzynski: Cancer Is Serious Business

http://vimeo.com/24821365

En länk till en film om ett alternativt sätt att bota cancer. Inte giftig, till skillnad från traditionell cancerbehandling.

Så här skriver Barbara C i kommentarfältet:
Since WWII treatment of cancer has been radiation, chemotherapy and/or surgery. 60+ yrs and billions of $$ of research money we are still meant to believe that the only treatments are radiation, chemotherapy and/or surgery?

It cannot be in any free society that any official body takes away the basic human right of freedom of choice... and I do hope that this movie brings us, humanity, towards freedom, allows us to own our bodies (in good and bad times). the procedures taken by FDA and NCI are nothing less then appalling. The case described in another movie, on the 'deliberate creation' of a name/disease in order to produce a pharmaceutical to treat this 'symptom' and FDA´s and similar european associations' involvement in approving medication, is a relevant addition to this case.
Other than the a.m. suggestion of a Nobel Prize for Dr Burzynski for the invention of antineoplastons he deserves a Nobel Prize for 'persistence, courage and patience' for managing to work with patients and providing healing for them whilst having FDA & others on his 'throat' constantly. Only someone operating from a place of compassion and love can have such enduring energy. With hope and respect, love and light.

Hoppas Dr Burzynski får sitt nobelpris, då det skulle innebära att hans arbete erkänns och att man då börjar behandla cancer som han gör det.
Här är adressen till hans hemsida http://www.burzynskiclinic.com/

Säpojogg

Detta är ju humor! Folkhumor av den bästa sorten. Satir, liksom. Ironi med värme. Det här är ett lopp som t o m jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i. I cool säpokostym och med stenansikte. Sen gillar jag alldeles speciellt det där att man inte ska röra armarna. HAHAHAHA!

Hoppas det växer till en gigantisk folkfest med Victoria och Daniel som ivriga påhejare vid vägkanten.
Var anmäler man sig?

Sol, vind och vatten

Helgen bjöd på diverseväder och vad gör man då?
Jag släpper gärna upp barn på vinden. Där har barn i alla tider kunnat roa sig ett bra tag alldeles själv och då kan föräldrar får en stund över till egoistiska övningar. För att komma upp på vinden måste man öppna en taklucka och dra ner en stege som man ställer ned på golvet.
För några år sedan då detta hus beboddes av ett ordentligt par, som var mycket rädda om huset och sakerna i huset, då lade man ut en bit stinkande heltäckningsmatta under stegen. Dels för att stegen inte skulle glida iväg åt fel håll, bakåt liksom, med framför allt för att skydda parketten, tror jag...
Nu är jag ingen vän av stinkande mattstumpar så den for ut snabbare än en grisblink, som jag har förstått är väldigt snabb. Sen dess har vi klättrar upp och ner ett otal gånger utan problem och några skador på parketten har jag inte heller sett!

Men så var det ju en gång då sonen, då 10 år, hade sin kompis på besök. De ville upp på vinden och visst fick de gå upp dit. Alldeles fantastiskt trevligt! T o m lillebror fick vara där uppe en stund. Efter ett antal timmar fick jag komma upp och se vad de hade åstadkommit. Ett hem! Jättefint ordnat med allt som tillhör ett gott hem: bröllopsfoto, vinflaska, campingstolar, madrasser, fotogenlampa, babyskor, och en gammal klädkorg där babyn skulle ligga, när den nu kom.
Lite mörkt och murrigt, varmt och mysigt. Ett fint hem, helt enkelt.

Efter att jag vederbörligen lovordat hemmet klättrade jag ner för att åka och handla. Det tog inte särskilt lång tid, men när jag kom hem möttes jag av en "lätt" skakad son. När jag åkte iväg skulle de naturligtvis fika i sitt nybyggda hem och E påbörjade nedklättringen, då stegen släppte taget mot golvet och for ut bakåt!
Där hängde den lille pojken i vindsluckan med åtminstone 1,5 meter ner till golvet. Han var tvungen att släppa taget såklart, efter att desperat satt ett fint fotavtryck på väggen, och landade utan större skador än ett blåmärke i själen.
Sen fick han sitta nedanför hålet i taket och prata igenom den ohyggliga händelsen med sin kompis, eftersom han själv inte kunde få tillbaka stegen i upprätt position.

Numera avstår han så gärna från att gå upp på vinden. Man måste stå och hålla i stegen HELA tiden om han ska kunna klättra upp. Jag försöker tala uppmuntrande till honom om att bemöta sina rädslor, men det funkar inget vidare.

Så nu är det bara lillebror som är uppe på vinden.
I lördags hittade han en gammal miniyxa från yngre järnåldern som han lät dansa mot bjälkarna däruppe. Jag tyckte inte det kunde vara nåt problem, hur mycket skada kan en miniyxa från yngre järnåldern göra egentligen? Hans nitiske fader; son till det försiktiga paret som bodde här härförleden, gillade dock inte aktiviteten och tog med sig sonen ut i trädgården istället. Där fortsatte han visst att jobba. Jag funderade inte vidare på det stadiga dunkandet utifrån. Om jag skänkte det hela en sekundsnabb tanke så var jag förvissad om att sonen hade fått ett vedträ att hugga loss på.

Kom så ut i sagda trädgård en bra stund senare och får se den lille parveln hugga loss på en klassisk trädgårdssoffa. Förvisso gammal och delvis murken, men jag hade faktiskt tänkt ta tag i den saken och rädda den med nya brädor och ny målarfärg. Faktiskt! Nu hade den ömme fadren dragit fram soffan så att sonen skulle kunna svinga den lilla yxan med full kraft in i virket. Och se, en miniyxa från yngre järnåldern kan visst göra en viss skada! Minsann.
Nu var det min tur att varsamt avsluta arbetet.
Ja, vad är väl en gammal trädgårdssoffa om man jämför med en vindsbjälke? Säg det du som vet.

Jag glömde citatet i fredags (har blivit lite slarvig, minsann) så därför tar jag detta som jag tycker passar så bra just nu:
Förståndet har sina gränser, endast dumheten är gränslös.
Zarko Petan

Skrivklåda?

Här får du en adress till en gratis bok om skrivande. Jag har inte hunnit läsa något själv ännu men vill gärna dela med mig av den ändå. Vem vet, den kanske är jättebra?! http://www.skrivsomduar.se/basboken.shtml

Jag har varit så himla uppbunden den sista veckan att jag inte ens har hunnit tänka på att göra nedslag i bloggvärlden, än mindre skriva något själv. Jag, som så sällan har något för mig... De där barnen jag har har ju slutat skolan för terminen och då jag i vanlig obehärskad och oövertänkt strategi frivilligt klev i fällan att vara klassförälder i båda sönernas klasser detta år (hello, are you stuuupid?), och dessutom satt med båda klasskassorna, blev det lite mycket att greppa så här innan skollovet tog vid.

Yngste sonen har fem, 5 (FEM!)lärare/assistenter i sin klass, så där blev det en käck uppgift att först hala och dra och hota in pengar från föräldrarna, sen hitta bra presenter till lärarna/assistenterna. Tyckte själv att det gick rätt bra. Billiga pocketböcker av god kvalitet samt jättefina gammaldags mjölkflaskor på Panduro fyllda med goda kolor. Hoppas de blev nöjda.
Det är inte alla yrkeskategorier som får massor med presenter bara för att det blir sommar...
Att dessutom handla till äldsta sonens tre lärare blev mig övermäktigt, så jag lassade över uppgiften till den andra klassföräldern som tack och lov tog tag i rodret och styrde skutan i hamn, lugnt och fint.
Efter skolavslutningen brukar vi åka iväg i solen och picknicka. Trevligt med familjen, liksom. Denna gång hade jag fått en snilleblixt kvällen innan, att geocacha! Ja, va kul det skulle bli!
Något vi aldrig gjort innan, kombinerat med utevistelse i skogen, spänning, roligt! Tänkte jag, tyckte jag. JAG, alltså.
Det slutade med att båda sönerna gnällde om att de inte ville göra något. De ville vara HEEEEMMMMA!

Jag kommer att begära skilsmässa från den här urtrista familjen inom en snar framtid. Ingen vill göra något , ingen vill åka någonstans, ingen vill uppleva något, se något, höra något, träffa någon. Jag är inte nöjd. Jag är missnöjd.

Fan också, nu fick jag ont i huvudet igen.

Tor med sina bockar

Ja, jag var vaken i natt. Mellan 02.15 till 04 ca, skulle jag tro. Jag menar, vem kollar klockan så noga mitt i natten. Lysfunktionen har lagt av för länge sen. Men jag var med och såg att det ljusnade därute i det blöta. Då hade det tystnat därute. Åskvädret magnifika. Tor hade spänt sina bockar för vagnen och slirade runt som en vansinnig med Mjölner i högsta hugg. Hej, vad det blixtrade och small!
Jag sprang runt och drog ur alla kontakter. Förstörda datorer hade varit en ohygglig (OHYGGLIG!) katastrof som jag knappt hade överlevt, känner jag. Lillebror vaknade och krävde öronproppar och ett omedelbart upphörande av ljussken och dunder. Tyvärr kunde jag inte hjälpa honom med den saken utan gick och la mig. Utan att kunna somna såklart. Regn mot fönsterbleck och sporadiskt åskmuller kan jag nog fixa, men när den lilla morgonpigga talgoxen eller vilken det var, satte igång och kvittra glatt i gryningen, då var jag tvungen att stänga fönstret! Vilket annars är något jag aldrig gör om sommaren. Hatar instängda sovrum. 25 grader inomhus i morse. Fi fan, va äckligt.
Nu står allt öppet igen och det enda som hörs är kyrkklockorna som ljuder över nejden. Ljudet av kyrkklockor alla andra tider än 11 på söndagar gör att jag tror det är krig eller annan katastrof på gång. Ringer de för att vi ska samlas på kyrkbacken, eller vad har hänt nu då? Hittills har det aldrig varit frågan om vare sig krig eller annat elände.
Men jag kan ändå inte höra glädjen i dem.

Ord med smak av ett liv

Läs först Cecilias inlägg här.

Skriv sen lite själv. Det är ju kul, vetja!

Jag bjuder på tre stycken. Generöst.

"Jag vet vad jag döljer. Lögner."

"Vem vill detta? Kanske bara du?"

"Säger du något? Jag lyssnar inte."

Premiär

Jag badade idag. Inte bara en gång utan minst två. Och det var fantastiskt skönt att kyla ner sig. Trädgården vibrerar av hetta och inomhus är det nästan lika varmt som ute. Har alltid avskytt det här huset för att det är så sunkigt varmt inomhus, på sommaren. Den enda plats som kan ge lite svalka är källaren och där luktar det... just det, källare. Jävla skithus, det här.
Tur man kan gå iväg och kyla ner sig.
Tyvärr kokar hjärnan i alla fall, just nu.

P G Wodehouse

"Hade hans hjärna varit gjord av silke, hade det varit knepigt att få det att räcka till ett par kortkalsonger åt en kanariefågel".
Pelham G Wodehouse,
övers. Britt G Hallqvist

Åh, gamla älskade PG Wodehouse! Vilken ordekvilibrist! Vilken humor! Mag- och ansiktsmusklerna får arbeta för högtryck. Och då får man icke förglömma översättaren Britt G Hallqvist, som så fantastiskt väl har översatt hans böcker. Det kan inte ha varit en lätt uppgift, men hon gjorde det med den äran. Så många böcker som jag har läst av honom. Men oj, va längesen det var jag vände det sista bladet. Dags att reparera skadan. I sommar ska jag läsa Wodehouse och skratta rakt in i solen.

Stilettstiligt

Kände mig lite vilsen häromdagen. Ni som känner mig vet ju att jag då brukar ta till stiletten.

Ja, jag passade alltså på att handarbeta lite igen. Papperskonst är ju så avslappnande och meditativt. Lite svettig blev jag dock när jag skar ut trappräcket, men till slut blev huset som jag ville!

För dig som inte tillhör den ironiska generationen: se tidigare (feb-mars) arbeten i bloggen. Mohaha! Dubbelironi.