Mätt på att mäta

Idag har jag mätt mer än jag mätt på länge. Och omvandlat inch till cm. Tack och lovom för hjälp per Internet. Bläddrat i katalogen med alla möblerna och fått tänka om både en och två gånger. Ritat och jämfört med foton från caféet och gissat hur stor den möbeln är på ett ungefär. Jag kunde ju inte gå runt och mäta varenda möbel, det var illa nog att jag gick runt och blixtrade i lokalen. Jag har aldrig velat synas, än mindre störa, men i min nya yrkesroll kan jag inte tillåta mig sånt introvert beteende. "Här är jag och jag är jävligt bra" är min nya attityd och parroll!
Att jobba skalenligt är inte riktigt vad jag är van vid, och jag märker vilken skillnad det blir när man faktiskt använder sig av en linjal. Man får inte alls plats med så mycket som får när man bara tar till minnet... Nu återstår kvällspasset vid ritbordet. Jag gör inte mycket annat än arbetar, umgås med barnen i ca fem-sex timmar, sen arbetar jag igen, ca fyra timmar till. Kul!

Ballt bord va? Vet inte om det får vara med men jag tycker det är lite insektsliknande och fint.

Classic country style

Aah, nu sprakar brasan i kaminen. Själv föredrar jag just nu friska vindar, så jag sitter här och lyssnar på dem därnere. Jag behöver samla inspiration och känsla. Känna in den engelska landsbygden och dess inredning. Och nu talar jag naturligtvis inte om den inredning som dominerar den engelska landsbygden idag, utan möblemang á la engelsk herrgård i en Agatha Christie-roman. Bibliotek, salong och kök i 20-30-talets England. Jag ska inreda ett konditori! Två rum ska ges tre funktioner och det är JAG som ska göra skisser och planritningar (för hand) för att övertyga ägaren om att detta är vad hans café behöver. Ska definitivt använda mig av mörkgrön penna! Han kommer att förstå sitt eget bästa. Säkert.

M&M

Är det någonting vi äter i den här familjen som är min, så är det grönsaker och frukt. Bland grönsakssläktet tillhör morötterna en av favoriterna. Framförallt rivna morötter med citronsaft på. Bland övriga favoriter hittar vi gurka, cocktailtomater, majs och stjälkselleri. Endivesallad tycker jag också har en spännande smak. När man fick den som barn var kändes det väldigt lyxigt. Köpte en planta sparris härom året, planterade den i landet. Vid ett synnerligen svagsint tillfälle tillät jag Elliott med kompis köra upp en bana i grönsakslandet. Det var ju höst och skörden var bärgad. "Låt kidsen ha lite skoj", tänkte den ömma modern. Det gick som det alltid gör när man släpper på tyglarna; de massakrerade hela landet, inklusive sparrisplanta. No more asparagus for you, mum.
Ytterligare nåt år tillbaka i tiden skulle det odlas ruccolasallad, denna dåförtiden så exotiska salladssort (föga visste svensken att den redan tidigare funnits i våra trädgårdsland och då gått under det mindre exotiska namnet senapskål). En påse hade säkert räckt för upprepad odling i flera år men vissa ivriga odlare föredrar att lägga alla frön i en säck s a s.
Oj, så växtvillig ruccola är! Man fick känslan av ogräs, då den med åren spred sig till grusgångar och stack upp sitt fransiga tryne på de mest otillgängliga ställen; ständigt perforerad av nån salladsbagge. Och mer besk än god. Numera odlar vi romansallad som håller sig på sin utstakade plats, växer villigt men behärskat och smakar både sött och gott. Snart ska vi skörda rödbetor och lägga in gurka. Så ska vi nog överleva den här vintern också.
Hittade en gammal skiss till en almanacka som snart finns i en bokhandel nära er. Den användes inte, men här kom den otippat till nytta för att illustrera denna utläggning om grönsakernas liv och lust. Frukterna får jag spara till ett senare tillfälle. Det duger inte att pladdra på när man inte har något att säga.

Till alla damer (och ev. herrar)

Jag tänkte

att det var värst va skääär jag blev i ansiktet. Det vill man ju inte vara. Det ger ett överansträngt utseende, som om jag har stått framför spegeln och penslat rosigt rouge i en timme och sen helnöjd klätt mig i en grön fleecesak för att ytterligare accentuera den skära färgen i fejset. Men så var det ju inte. Så här var det: eftersom ingen (absolut ingen) knäpper kort på mig nån gång, fick jag ju göra det själv. Och det vet alla hur knepigt det kan vara att hamna rätt i rutan, le lagom, se in i kameran, pass på rynkorna, dubbelhakorna och håret; hur fan ser det ut! Så jag knäppade till mig och knäppte till och av alla knäppa kort fick detta duga. Åsså fotoshoppade
Varsågod och jämför. Rätt likt. Grön, rosa, mjuk, t o m rynkorna stämmer ju.
jag till kortet så jag såg ut som en prinsesstårta. Grön marsipan och rosa hallonsylt.

www.lilloliv.se

Ja, så nu har jag dragit ner på det rosa och ser mer ut som en dammsugare.

Jag har drogat

mitt barn så han ska somna innan tuppen gal. Men inte tusan verkar det hjälpa. Han har kommit upp fem ggr på en timme och är förmodligen på väg upp nu igen. Som tur är kan han inte springa runt då hans ben hindrar honom. Men släpa sig fram på rumpan går bra, men den blir väldigt kall varje gång. Tog några droppar Rescue-drops som är väl marinerade i alkohol. Trodde jag kommit på ett listigt trick men det gick nån minut så var han på g igen. Barn som vägrar lägga sig, finns det något värre? Ja, det finns det, men det ligger rätt högt upp på listan över betenden jag vill utrota. Barn som inte vill kliva upp ligger också på listan. Barn som inte vill sova i sitt eget rum eller sin egen säng. Finns också på listan.
Otroligt! Han kom inte upp! Gu´ signe den lille parveln så söööt han är!

Doftlöst

Vad gjorde jag för fel? Satt i solen? Plockade på förmiddagen? Hade det regnat? För mycket sol? Fel sort?Sommarens lavendel som skulle ta mig genom vinterns instängdhet visade sig vid ett doftprov lukta... torrt gräs. Men det var en skön stund när jag gjorde buketterna och jag minns att solen värmde och det blev bra foton och visst är de buketterna fina?!

Skicka svar till "Besviken och lätt desperat"

Skolstart

Ode till sommaren

Nu sjunger sommar´n sin svanesång,till nästa gång känns timmen lång.
Men sörj ej den sommar som svunnit har.
Nej, hälsa nu hösten med en fanfar!
...

Men när höstens dimma sänker sig och daggen väter gräsets strå,

då ligger jag stilla bredvid dig och tänker: "det får väl gå".

Sen kommer snön med ett täcke så vitt och alla går in; låser dörren om sitt.

Då tänker jag att "va kallt det blev", tittar på dig som kliar ditt skrev.

Tänder en sticka och låter den brinna, önskar att klådan på dig ska försvinna.

Sätter mig nära och värmer mig på lågan.

-Men för Guds skull, sluta gnäll på plågan!

Jag släcker dig snart med vårens tö, tillsammans med dig jag begraver ett frö.

Fröet ska leva, blomma, bli hö, som vallmo sjunga sin svanesång.
Sommaren dör så ännu en gång.

...

-Hallå, syster? Den här tröjan är alldeles för trång!

De ropade, "Mamma, ta mig med!"

Bevistade en mycket speciell utställning idag. Blå, gröna, bruna ögon som följde varje steg jag tog. Putande magar som påminner om undernärda barn snarare än om välmående. Hudfärgen var mer lik ett gammalt lik än ett barns. Tunna, stela förvridna ben fastgjutna i tunga grå betongklumpar. Ett stackars barn hängde likt en galjonsfigur ut från väggen med ett förvridet ansiktuttryck och kroppen alldeles flammig av skräck. Ett annat hade påtvingats en betongkeps.

Vissa hade förgyllda bröst- och magmuskler. Som om det hjälper när man varken har armar eller ben. De betraktade mig med stoiskt lugn, som gamla människor som har upplevt allt och vet att det enda man med säkerhet vet är att döden kommer.

Men oj, va fina de var! Jag ville ha nästan varenda en. Jag ville klapp dom och kyss dom, fast jag har allt en för ful trut, jag ville vagg dom och vyss dom och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Kaj Engström har gjort dessa bedårande barn i betong.

Jag fick nöja mig med en affisch, men den är fin, det är den.

Noll koll

Ja, okej, jag kanske inte har full koll på alla troll.
Det visar sig att den gode Theodor förmodligen har trillat av pinn för väldigt många år sen. Om man gjorde konst på 1800-talet kan man misstänka att han inte längre finns bland oss, eller hur? Han fanns väl inte bland oss då heller, eftersom han bodde i Norge.
http://www.signatureillustration.org/illustration-blog/2009/07/theodor-kittelsen-norway/
1857-1914. Må han vila i frid.

Vägrenspoesi

Imorse, då jag segat mig upp okristligt tidigt (7.30) mötte mig ett mail i lådan.
Min gode vän Mårten hade ännu en gång tagit sig en fundering på livet som vägarnas riddare (han har jobbat som tidningsutbärare i sommar) och i vanlig ordning åstadkommit ännu ett poem i klass med Fröding eller dylik skald.Han är även ordens och klurigheternas mästare och jag ser fram emot den dag något klokt förlag tar tag i denna begåvning. Med risk för att trampa på hans copyrighttå publicerar jag hans dikt och hoppas den kan ge en insikt i en av dessa budbärares tankar i natten. Vem vet, kanske var det just din tidning han levererade i natt?

Himlens färger visar att vi är på väg mot dag,
ty i himlens natur ligger att iklä sig den rollen.
Men på väg mot denna dag färdas nu även jag,
så därför ser jag först mig noga om åt båda hållen.
Jag kör skyndsamt vidare, jag har ju ett uppdrag,
som innebär att det är jag som ska hålla kollen
på människosläktets läsvanor av många skilda slag,
medan skälet till min jäkt är att jag är rädd för trollen.



Lånade bilden av Theodor Kittelsen (hoppas han inte blir arg)

Med knäna i dyn

Ibland önskar jag att jag kunde mötas av en kommentar när jag loggar in. Jag tycker det är lite av vitsen med bloggandet; att man får liiite respons. Men visst, när man som Alex Schulman får över 100 kommentarer får man ha förståelse för att han inte hinner läsa alla. Inget jag eftersträvar, just nu iallafall. Men OK, just det här inlägget är inte mycket att kommentera, det kan jag villigt erkänna...

Musslor och nöjen

Har just avslutat avlyssning av Musselstranden av Marie Hermansson uppläst av Maria Johansson. En numera gammal bok, men mycket omtalad när den kom och inspelad 1998.
Vet inte vad jag tycker... Kanske lyssnar man för mycket på rösten som läser och tänker på betoningar man skulle gjort annorlunda, och tänker på Tjorven lite då och då? En eftertänksam bok, som man ska vara i rätt sinnesstämning för att avnjuta.
Nu har jag skickat efter en annan bok, bara genom rekommendation i en blogg som jag följer med intresse. Kanske inte så mycket för det skrivna ordet som bilderna hon producerar. Mycket imponerande!
http://artandghosts.typepad.com/my_weblog/
Idag har jag mjukat upp min blyertshand- och penna för att så smått få känsla för mina hundteckningar. Man måste bara våga!
Läste ut "Purveyor of Enchantment" av Marika Cobbold Hjörne imorse och den kan jag rekommendera! En bok om att övervinna sina rädslor. Så passande.

Svettigt

Efter en sväng till Göteborg för att bevista The Sticky and Sweet Tour med kvinnan med underarmarna, har jag tagit emot författarinnan Christina i mitt hem (saknar fortfarande ett kontor, så pinsamt). Vi har kommit överens om ett stuk på bilderna och nu är det upp till mig och min penna att uppfylla dessa intentioner! Hon ska också kontakta bokförlag och fixar hon ett sådant, ska väl jag kunna fixa bilderna.
Sitter i mitt för stunden tysta, underbart tysta hem, och hoppas att N har lugnat ner sig till de kommer hem igen (jag fick köra ut dem. Inte populärt).
Ute steker solen trots en hel del moln och jag är så tacksam för att jag fick uppleva Göteborg i solsken igår, för en gång skull!
Jag trodde först att turnen hette Sticky and Sweaty; det hade ju passat väldigt bra för gårdagens känsla under armarna :)