29 september, 2010

Uäähhh!?



Fasa grep min själ när jag såg något under diskstället som var fullt med disk. Något som kunde tolkas som mögel! Nä, nu har köket verkligen nått botten, tänkte jag förfärat. Tänkte att det måste ju lukta mögel, och jag känner inte något!
Jag har tappat mitt vanligen så skarpa luktsinne, jag är dömd att leva i stank utan att kunna avgöra om det stinker. Förfärliga framtid!
Möglet? växte liksom uppåt, som blomkålshuvuden, fäste på metall verkade det som. Jag var skakad. Hur kunde vi ha missat denna abnorma tillväxt?
Förvisso är diskbänken belamrad med brödrost, plastpåsar, grönsaker, bestick, men ändå.
Jag behärskade min känsla av äckel och plockade metodiskt ur disken ur diskstället, plockade bort alla lösa pinaler som skräpade runt det gröna monstret.
Två flaskor med blomsternäring hade gömt sig bakom brödrosten. När diskbänken var blottad gick jag ner på diskbänksnivå. Jag var tvungen att kolla om det faktiskt var mögel. Men det såg faktiskt mer ut som saltkristaller...

När jag lyfte på flaskan med blomsternäring för orkidéer så hade den liksom givit ifrån sig några korn av näring, och nu kopplade min skarpa hjärna ihop dessa två. (Ah, men jag är ju som en monsieur Poirot eller kanhända en Miss Marple!).

Flaskan hade vid bortlyftandet legat ner. Alltså hade mer än hälften av den gröna vätskan runnit ur och ut på diskbänken. Varför den sedan växer som blomkål... Ja, det får man gå till kvantfysiken för att få reda på.

Jag torkade bort kristallerna och kände mig rätt nöjd. Det har inte börjat mögla i mitt kök ännu.
I alla fall inte just där...

2 kommentarer:

Johannes sa...

Man kan hitta märkliga saker där man minst anar det. Barn är fenomenala på att lägga saker "på säkra ställen" så att man utan vidare kan hitta telefonen i leklådan, fjärrkontrollen i kuddvaret i en av soffkuddarna och en till hälften avgnagd gurkbit i blöjlådan.

Arild sa...

Ja, barn är lite speciella på det sättet, men det liknar mitt beteende en hel del också... Som en ekorre, utan minne.