Lund tur och retur

Jag är rätt skicklig på att få tag på det solkigaste av matställen när jag reser till okända orter. Det kändes så när jag gjorde entré på ett falafelställe i Lund. Bråttom att få tag på lite mat (som han tål) till Noah  klev jag in och noterade genast de tomma lunchborden. Tomt var det också där maten beställdes och ingen tog den minsta notis om att vi stod där och önskade shoppa loss på lite falafel... 
Man vill gå därifrån. Man blir trött. Man önskar att man visste vart man kunde gå för att få trevlig service. Man står kvar och till slut kommer en man (indifferent är det ord som söker mig) som skiter i om jag står där eller ej, som skiter i om jag vill ha hans jävla mat eller ej. Jag beställer en kycklingkebab (40:-) men då jag ber honom skippa brödet blir det istället en kycklingsallad. Som kostar 60:-... Ja, va fan säger man?
Vi gick iväg till Allhelgonakyrkan och satte oss vid ett träd som inte såg helt piggt ut, men dög som en punkt att fästa rumpa och rygg mot.
N åt och verkade nöjd. Jag avstod.
Checkade in på avd 62. Någon timme senare var det dags att gå iväg och fästa elektroder på huvudet. Två kvinnor tog emot och efter en tids övertalning av de alltmer stressade kvinnorna och mig lade han sig med huvudet åt rätt håll. En röd tuschpenna markerade var elektroderna skulle fästas, sedan började kletande med kontaktlim och gips. N låg rätt så fint ända tills det var dags att trä på en nätmössa med hakrem. Detta hade jag inte riktigt förberett honom på. Och vem kan förbereda sig på en sådan chock?
Han slet av sig mössan och sen visade han prov på en mentalpatients styrka mot tre vuxna kvinnor. Det larmades , "Ta hit en doktor!"
Mest var detta för att doktorn skulle kunna skriva under på att man gjort så gott man kunnat, utan att lyckas. Arbetet med att fästa elektroderna hade varit förgäves; då gipset tar en stund att torka får man inte röra dem alls, nu hade Noah rubbat samtliga under sitt anfall av panik.
Två timmar senare fick vi slänga i oss den äckliga sjukhusmaten för att hinna montera på nya elektroder, annars skulle de hinna ta bort den innan vi kom tillbaka till avdelningen.
Denna gång hade N fått lite lugnande, som inte alls märktes då han hoppade iväg till de modiga systrarna igen (tack och lov inte rädd).
Denna gång gick det mycket bra och med dubbla nätmössor och en ryggsäck på ryggen gick vi tillbaka till den fina traktorn som fanns på avdelningen.
Klockan åtta kom ångesten krypande och N grät hysteriskt i två timmar minst. Förklarade att han blev rädd då de satte på mössan  och ylade om allt annat som han längtar till och önskar sig och tycker om och är rädd för etc. etc.
Stackars, stackars barn.

Och sen somnade han klockan elva, vänd mot väggen i gästsängen, med ryggsäcken på ryggen, fastknuten på framsidan så den inte skulle glida av.
Vaknade i exakt samma läge klockan åtta, men ändå vid gott mod. Efter frukosten plockades allt av och med håret fullt av stelnat "gips" fick det bli en lång dusch som hjälpligt löste upp de stenhårda kluttarna i hårbotten.
Sen torkade vi oss och tackade för den här gången, och hoppas att vi aldrig mer behöver komma tillbaka, trots att det är ett jättefint ställe där det ändå är "lätt" att  vara med ett barn. Min favorit blev trappstegen som spelade som pianotangenter när man klev på dem. Jag körde Pianosonat i A-dur när jag ändå gick förbi. Noah gillade trappuppgången där det lät som en djungel, med exotiska fågelläten. Jag ringde också hem liggandes i en tipi samtidigt som N spelade på ett rött piano. Inte något man vanligen gör.


Onsdagen började också med att jag glömde mobilen hemma! Och jävlar vad handikappad man känner sig! Det finns ju inga telefonkiosker längre, så vad skulle jag göra? Haffade en gammal god vän på stan som snabbare än blixten körde hem oss och ner oss igen på en grisblink. Pust!
Missade sedan vårt tåg, trots att jag frågade en informatör... men kom ändå till Alvesta med annat tåg där vi hann med Lundtåget med två minuter till godo... Väl i Lund ringer min mobil och jag vänder ryggen till N i några sekunder samtidigt som vi stiger av tåget. När jag vänder mig om ligger han och krampar på perrongen, stel som en skyltdocka, på rygg. Jösses!
Märkligt nog har han inte haft ett enda anfall sedan det, i onsdags.
Nu väntar vi på besked om vilken sorts epilepsi han har denna gång och hoppas, hoppas att det ska räcka med de två medicinerna som han äter nu.


På väg till Botaniska kände jag mig nästan förpassad till Harry Potters värld. På skylten, fäst på den höga järngrinden, och där innanför en ståtlig byggnad, läste jag Pufendorfinstitutet. PUFENDORFINSTITUTET! 
Hahaha, de har humor i Lund, tänkte jag och fick ett skönt fniss mitt i kaoset.