26 februari, 2015

Det här var ju...

tråkigt.
Att jag skulle tappa inspiration och lust att skriva.
Men jag har ju skapat på andra sätt istället, förstår du.


Jag och min son ska ju ha utställning i Stockholm i april och det kräver en hel del har jag märkt. Bilder som ska göras. I rätt mått. Ramar som ska köpas och beställas. I rätt mått. Passepartouter som måste skäras om. I rätt mått.

Och presentationstext, visitkort, baksidestext på tavlorna ska skrivas.
Fint foto på sonen ska tas. Kanske ska det finnas ett foto av mig också, ja t o m ett foto på oss båda tillsammans vore att föredra! 
Ett sånt foto går inte att uppbringa då det alltid är jag som knäpper kort om det knäpps alls.

Tack och lov har jag lyckats locka med mig sambon (och sonen) att följa med till Stockholm så jag slipper fundera på transport av tavlorna dessutom. Att ta tåget blev alldeles för dyrt... så det får bli bil. 
"SJ, SJ, gamle vän, konstigt att du lever än."

Och i sommar ska vi ha utställning på stadsbiblioteket också minsann.

Jojo, det rör på sig. Oj, vad det svänger!

Och då hinns det ju inte med en massa snack. Och dessutom är jag väldigt hungrig nu, så slutsnackat var det här!

6 kommentarer:

Ann sa...

Så roligt för er!
Älskar bilden och dess färger!

Freja sa...

Åhh, så fantastiskt roligt att göra det med din son! Jag och min dotter ska till Norge, hålla ett homeparty och hålla tal den 8 mars. Skrämmande, men samtidigt så kul när jag får göra det med henne!

Gunilla Byström sa...

Ja, så här inspirerad har jag inte varit på länge! Så roligt att göra detta av något som min son har gjort! Delad glädje är dubbel glädje : )

Och så spännande att åka till norge och hålla tal. All lycka till med det äventyret!

Och tack Ann!

Anonym sa...

Så roligt för dej o sonen!
All lycka till er, med utställningarna! :))

Ulricha sa...

Alltså det här med utställningarna - det är ju bara.så.coolt. Stort lycka till vännen! Det är ni verkligen värda!
Kram UllaB

Gunilla Byström sa...

Ja, det ska förhoppningsvis bli roligt : )
Kanske blir det fiasko...
Ja, då vet man hur det känns också ; )