Happenings

Jag är lite vimsig när det gäller tider, erkännes härmed.
Och tänker att den som kör bilden bör säga till exakt vilken tid man måste åka för att hinna. Vi lämnade hemmet 8.30 på tisdagmorgonen (minst 30 minuter senare än önskvärt fick jag höra senare). Hann inte stanna på nån restaurang i Tranås. Slirade vidare till Mjölby och in på Burger King... åt på en kvart och så iväg igen. Slirade in i N-köping i rätt god tid!
Kände oss allmänt nöjda med det.
Hade kollat att vi hade en bank precis vid hotellet. Luuugnt.
Visade sig sen att bankjäveln inte hade nån bankomat!
Tänkte att jag inte ville ställa mig i kö minsann och frågade en gube var närmaste apparat fanns. "Några kvarter härifrån". 
Ja, typ hela Drottninggatan!
Såg en annan bankskylt och gick upp på andra våningen till en sober banklokal. Och där fanns det naturligtvis ingen bankomat!
Den fanns ju runt hörnet. Där det stod en gammal farbror och fumlade med bankkortet. Herregud!
Med femton minuter till avtalat möte störtade jag genom stan. Med de två andra lunkandes bakom. Högst irriterande.
Svetten lackade.
Klev in exakt på minuten ändå.
Berättade om fasan att löpa genom stan i detta ärende (ja, vi måste alltså betala kontant) då damen berättar att det finns en bankomat precis rakt över gatan. Öh, va?

Då kan det ha hänt att hon faktiskt nämnt detta tidigare, men att min hjärna sorterat bort denna vitala kunskap.
Jag var så himla nöjd med att ha bildgooglat gatan så jag kände igen exteriören på stället i alla fall!

Solen sken, jag tog mina lågskor ist f kängor. Och fick skavsår. Köpte Compeed på apoteket men det gjorde fortfarande ont.

Natten till torsdag vaknar lilla jag kl 02 och har så satans ont i foten. Amputering nästa, liksom. Vacklar ut till toaletten och tänker att jag måste få bort plåstret! Det gör OOONT. Det har vuxit ihop med min häl och jag får klippa försiktigt runt och lossa försiktigt. Stoppar foten i hetvatten för att lösa upp. Håller på att svimma! Lägger mig ner på golvet, drar ner handdukar för att inte frysa ihjäl. Knackar i väggen lite diskret för att eventuellt påkalla sonens uppmärksamhet. Jag vill nämligen ha mitt silvervatten för att dels dricka, dels göra omslag på min inflammerade häl, så att jag inte dör i blodförgiftning.
Han sitter uppe och spelar mitt i natten och märker ingenting såklart. Jag lider vidare, gör ett försök att ta mig någonstans men drabbas genast av svimningsanfall igen. 
Till slut kan jag ta mig till köket och rycka flaskan med livselixiret.
Går och lägger mig så småningom, fryser som fan. DÅ går den lille på toa!

Idag, fredag, är hälen illröd och lätt svullen, men gör inte längre så vidrigt ont. Krisen är över, halleluja! och jag som köpte Dr Marten´s finaste sandaler som jag har letat efter i 15 år, i Västervik! Nu kan jag ju absolut inte gå in dem.

Västervik, vilken fin stad! Massor med egna butiker, inte kedjebutiker alltså och många gator kors och tvärs. En ny favoritstad, känner jag!