Jaha, så var det sju år sen man stod i en dusch hetare än nyttigt i en timme för att något senare klämma ut denna rara son. Det sägs att det tar sju år för kroppen att återhämta sig efter en förlossning, men det kan jag berätta att inte tusan såg min kropp ut som det gör nu, för sju år sedan!
Ljugs det ute i världen, eller?
På tallriken ligger majs, riven morot, gurka, tomat, kokt ägg och paprika. Festlig lunch, inte sant? Vi försökte stävja hans enorma matlust i några timmar då vi till middagen planerade en otippad rätt: lutfisk, dagen till ära. Av lunchen åt han upp paprikan och tomaterna samt lite morot. Av lutfisken hade han lätt kunnat trycka i sig hela kilot alldeles på egen hand. Men fick nöja sig med ett halvt... Han får resten imorgon.
(Väggen? Äkta 1970-tal. Inget jag vill kännas vid... I bakgrunden de kladdiga fönsterrutorna (se tidigare inlägg). Fortfarande kladdiga. Inga jag vill kännas vid!)
2 kommentarer:
Men kära nån! Hur glömsk kan man bli? Min lille Noah är sju år! Många grattiskramar! Hurra, hurra, hurra!
Minst lika glömsk som jag, kanske?
Skicka en kommentar