Varje år sår vi plocksallad. Varje år äter vi också en hel del, men aldrig så att den tar helt slut. Inte så att vi planerar det så, det bara blir så.
Jag misstänker att det kan vara den något beska smaken som inte alltid smakar oss. Och ju längre in på sommaren desto beskare smak.
På bilden är det september och salladen och hela landet har lämnats åt sitt öde ett tag. Och oj vad det växer!
Till höger om salladsträden kan man skåda den enda grönkålsplantan som blev något, trots ett flertal såomgångar.
Till vänster ser man spaghettipumpan som väller omkring. Har ännu inte smkat något från den, men det börjar bli dags, innan man glömmer den, eller den blir frost.
Gräset i landet är ett hatobjekt. I våras tog vi bort allt synligt gräs och vi har hållit efter det i sommar, men fan också, så fort man lämnar landet så tar det över! I framkant för dig som är botaniskt intresserad: skogsklintsblad.