14 september, 2010

Övervakare



Äntligen har jag fått en arbetskamrat.
Milo håller koll på mig, så jag inte nickar till vid arbetet.
Att han sover mest hela tiden är visst en helt annan sak. Så här nära brukar han vanligtvis inte vara men så här i kalla höstkvällen dras han som en mal till lampskenet.

-Jag må ha en varm päls men jag är ju faktiskt en katt, säger han när han ser min undran. Värme kan jag inte få nog av.

-Okej, säger jag. Väl bekomme.

2 kommentarer:

Helena sa...

Du får väl lära honom att korrekturläsa!

Gunilla Byström sa...

Hade varit skönt det du!