Igår på besök hos en vän tog vi (fyra damer och en son) en promenad till en fantastisk handelsträdgård. Jag hade gärna sett att den lille hade stannat kvar i huset med tre kompisar, men icke. Väl där ville han inte gå omkring så där som man gör för att titta på alla blommorna, så jag placerade honom på en bänk och gick sen iväg i ca fem minuter. När jag kom tillbaka mötte jag honom vid gott mod, men utan skor. Hämtade skorna under bänken och såg honom bestiga en fin välvd bro över en liten bäck. Inga problem tyckte jag, men när han klev ner blev det fel och han for som en projektil bakåt, genom andra sidans handledare RAKT ner i bäcken med ryggen före, landade i vatten och på stora stenar!
Och där stod jag och kunde inte komma till undsättning.
Han klättrade upp samma väg han kom och SLET av sig shortsen och stod sen spritt språngande bland blommor och blader. Jag fick skyndsamt plocka fram en t-shirt (som han plockat av sig tidigare) och lyckades nästan skyla lilla rumpan...
När chocken hade lagt sig började tjatet: "Jag vill hem", om och om igen i de ca 25 minuter det tog att scanna övriga blommor och pinaler som jag kommit dit för att göra.
Väl hemma hos väninnan tog det inte lång stund förrän han satt och gungade i en hängmatta. Och väl varnad om att det är lätt att trilla ur gungmattor... slog han bakut och tjongade i huvudet i golvet. Inte en gång utan TVÅ gånger. Den andra gången tog det värre och vid hemkomsten såg han ut som ett misshandlat barn, med blånader och svullnader på rygg och armbågar. Hur det såg ut i huvudet vågar jag inte gissa...
Just nu är det mer ADHD än autism som regerar hans kropp.
Och jag blir bara matt.
2 kommentarer:
Når jeg leser disse innleggene dine får jeg rett og slett sårlig samvittighet.
På det allerførste foreldremøtet i barnehagen, da Sixten var ett år gammel, var det en mor som uttrykte sterk misnøye med at andre foreldre sendte barna sine i barnehagen når de var forkjølet, eller bare holdt dem hjemme i tre dager (som tilsvarer en egenmelding her i landet; max tid en får lønn uten legeerklæring) og lot dem komme tilbake selvom de fremdeles var snørrete. HENNES barn hadde nemlig nedsatt immunforsvar, og på grunn av alle disse andre hensynsløse foreldrene ble han oftere syk. Jeg tror nok at jeg og mange andre bare glodde dumt på henne og tenkte at hun var irriterende og blandet seg i andres liv og avgjørelser.
Men nå tror jeg at jeg forstår litt bedre hvordan hun føler det.
Ja, det måste ha varit otroligt jobbigt för den mamman naturligtvis.
Det är ju onekligen lite jobbigt att behöva vara den mamman som alltid utmärker sig, på ett eller annat vis. Alla som avviker från "normen" blir ju misstänkta individer...
Varför äter han en viss kost?
Varför har han sandaler när det regnar? Varför har han så många blåmärken? Varför har han inga kläder på sig?!
Vad är det för en OUPPFOSTRAD UNGE som bara skriker hela tiden?
Men nu finns det ju ganska många sådana här barn så förståelsen ökar väl med tiden, kan man hoppas.
Och jag försöker ju med mina små anekdoter att berätta hur just vi har det. Kul om det ger en förståelse för hur andra kan ha det också!
Skicka en kommentar