En sugen man

Trevlig blogg

Han var alltid sugen på något. Som tonåring började han röka. Ja, det var inte många som inte började röka när han var tonåring. Efter flera års cigarettrökning övergick han till att suga på pipa istället. Smakade bra och såg manligt ut. Av okänd anledning; det kan ha funnits barn med i beslutet, övergav han rökningen för att istället prova på snus. 
Det smakade mycket gott och han sög på snuset i flera år. Möjligen tyckte han att det blev lite kladdigt att stoppa snus under läppen och övergick därför snart till påssnus. När han närmade sig de femtio kände han sig månne lite ofräsch. Då nikotinet trivs så bra med alkohol, så hade det ett längre tag blivit en vana att halsa en mellanöl efter jobbet. Detta var inte populärt hos hans lagvigda maka, då hon såg alkohol i alla former som en snabb och säker väg till undergång. Han beslöt att rycka upp sig. Både för sin makas och för sin egen skull. Framför allt tog han beslutet att sluta snusa.
 
Samtidigt som han slutade snusa tyckte han att det var lika bra att begå en så kallad "Svensk Klassiker". Detta innebär att man genomför fyra specifika tävlingar under ett och samma år. Tävlingarna är Vasaloppet, Vättern Runt, Vansbrosimmet samt Lidingöloppet. Skidor, cykling, simning och löpning.
Att sluta snusa gick väl an, men nu behövdes något annat att stoppa i munnen, som gick bättre ihop med idrottandet. 
Han blev en storkonsument av tuggummit P.K. (det gula paketet - det blå fanns inte då). Hans käkar malde och malde, men diskret. Det skulle helst inte synas att han tuggade. Med hans jobb passade det sig inte att han tuggade tuggummi. (Egentligen var det väl på grund av hans jobb som han också övergick till påssnus. Det var mycket mer diskret än en vanlig prilla.)
Sparsamhet är en dygd, tänkte han, och lade ofta ut sina tuggummin lite här och där,  för att vid ett senare tillfälle stoppa tillbaka dem i munnen. 
Inget konstigt med det.

En sommar, flera år innan hörseln försvunnit, stördes han av ett ljud i bilen. Ett ljud som inte hörde dit. Det skramlade. Trots sin bakgrund som mekaniker hade han inget som helst intresse av bilmotorer, och det tog några veckor innan han slutligen funderade på att åka till verkstan.
På väg till verkstan i närmsta samhälle hittade han ett gammalt tuggummi som låg i fördjupningen ovanpå instrumentbrädan. Gott, tänkte han och stoppade det i munnen. I detsamma slutade skramlandet!
Hmm, tänkte mannen, det var hårt det här tuggummit, vände bilen och for hem.
Om det blev jobbigt för käkarna eller vad det nu var, så övergav han P.K. till slut. Nu valde han istället Läkerol halstabletter. Detta var på den tiden då det endast fanns gröna, röda och vita Läkerol. Det gröna paketet är det ursprungliga, klassikern, originalet. Valet föll på den gröna asken. Det fanns alltid en ask Läkerol tillhanda. Han sög och sög, ja, han kunde inte ens låta bli dem på nätterna. 
Örngotten färgades bruna av sömnens salivdroppar. Frun i huset var å andra sidan rätt nöjd, då fläckarna inte längre bestod av stinkande snus. 
Efter Läkerol tog chokladen över. Inte lika ofta och lika mycket, men i en stadig ström gled chokladen in i mannens mun. Hans behov av tuggmotstånd hade nu i flera år också bestått av ett ohejdat ätande på salta jordnötter. 

För övrigt hade han under årens lopp slutat äta kött och istället favoriserades rökt fisk till middag. Samt svamp. Ohyggliga mängder svamp! Hade han sålt all svamp han plockade under årens lopp till italienarna eller till svenska restauranger för all del, hade han tjänat grova pengar.
Men, nu är det ju så att mannens behov av att ständigt ha något i munnen har gett honom "orala besvär". Dessa besvär har lagats med guld. Så är det något mannen inte är i behov av så är det pengar. 
De finns vid behov i hans mun.
Tillsammans med något gott.