Sprakfålen språkar

Sehr schoen!

I Salzburg gick vi runt på gatorna bland de vackra gamla husen. 

På ett stort torg stod en leende man och spelade den ljuvaste musik på fyllda vinglas. På ett annat torg spelades på klaver. 

Doften av nygjort kaffe blandades med mozartkulornas sötma. 

Luften var mättad av sommar och ledighet.

Plötsligt brakade ett oväder loss över de smala kullerstensgatorna!
Folk sprang som för livet. En del in på kaféer och andra hem till sitt, med en österrikisk tidning över huvudet.
Vi som inte hade något hem att gömma oss i, hittade en passage mellan två gator i närheten av Mozarts födelsehem. Där kunde vi vänta tills de värsta skyfallen och åsksmällarna lugnat ner sig.
När vi stod där och huttrade, i väntan på torrare väder, knackade det högst oväntat på en dörr. Inifrån dörren?!
Tysta stod vi och betraktade den sotsvarta dörren i stabilt trä, med ett litet, litet fönster täckt av ett utsirat galler.

Inget hände. Det lika svarta handtaget var stilla. Förutom regnets smattrande hördes ingenting. Vare sig utanför eller innanför dörren.
Så, en till knackning. Där stod vi och kände oss som om vi var med i en film. Fyra par ögon såg samma sak på samma gång och vi drog gemensamt efter andan. Någon eller något stirrade på oss genom den lilla, lilla rutan bakom galler. Ett litet ansikte. Stilla men ändå på nåt sätt levande.

Jag kände en hand som smög in i min och klämde sig fast. Jag klämde tillbaka och undrade vad det var vi tittade på. Våra hjärtan slog lika hårt.
Varför knackade det? Vi såg på varandra. Var det meningen att vi skulle öppna dörren? Var det det lilla ansiktet som ville bli utsläppt?

Men så små ansikten finns ju inte i verkliga livet.

Vi stirrade oavbrutet på dörren och innanför fönstret stirrade ögonen tillbaka.
Knack, knack, knack!
Nu var vi tvungna att göra något!

Vi tog varandras händer och sprang! Sprang så fort det bara var möjligt att springa i hällregn genom gatorna i Salzburg.