I say...

Igår satt jag och jobbade hela dagen till tonerna av ledmotiv ur brittiska tv-serier. Det började med att jag verkligen gillar serien "Endevaour" d v s Unge kommissarie Morse där tiden (60-talet), Oxford och musiken spelar så stor roll. Underbar musik av Barrington Pheolung!
Så jag var ju tvungen att försöka hitta musikslingan som gick i bakgrunden.
You Tube - here I come.

Hittade inte just den slingan : ( men en ocean av musik som Barrington är upphovsman till. På You Tube finns ofta samlingsvideor, så smidigt, så slipper man leta själv, liksom: det bara rullar på. 

Massor med fin musik har det spelats i brittiska serier. Tänk så talangfulla människor det finns! Inte bara musiken är bra, utan serierna är ju lika bra! Hittade en deckarserie som vi inte blivit begåvade med här i Sverige vad jag vet: Rosemary and Thyme. Verkar lite cosy, söker vidare.

Favoriten Barrington har också skrivit ledmotivet till den lika eminenta Oxford-serien Lewis. (Lyssna på klarinetten!) I den spelar den snygge Laurence Fox Detective Sergeant James Hathaway. Och, vad jag inte hade en aning om var att han också sjunger! Så nu sitter jag och lyssnar på hans låtar. Jag har dessutom fått reda på att hans släkt är världsberömda rävar såsom James Fox, hans farbror; den charmige Edward Fox och hans kusin Emilia Fox, som man sett i ett antal filmer och tv-serier. Jösses!

Photo: The Telegraph.

Märkligt är att hans mamma heter Mary Piper och att hans fru heter Billie Piper. Bara ett sammanträffande, antar jag. Hela livet består ju av coincidences. 



Eller?

Annorlunda början

Jag gillar verkligen Jonna! En klok kvinna i sina bästa år. Duktig fotograf och levnadskonstnär. Och så här ser hennes början på året ut.

Om jag bara hade en fönsterbräda som inte gick sönder av att jag satt på den, så hade jag nog också varit sådär vacker och harmonisk.

Förmodligen hade snön legat vit och orörd på marken också, istället för att, som nu, sakta förtäras av ett envist regn. 

Olika faller ödets lotter.

Eller så kan det vara så att man själv skapar sitt öde...

Nytt år minsann

Det hackar och knackar. Systemet.
Två steg fram och så tar det stopp.
Ett till och så lite vila.
Ska jag kanske skylla på det lilla odjuret?
Eller är det bara jag?
Besökte än en gång vårdcentralen och än en gång ska doktorn skriva remiss till lumbalpunktion. Och denna gång får jag väl genomgå eländet då.
Det har värkt lite här och där under julen men just nu är det OK.
Mitt ständiga sällskap tinnitus (sus i öronen) kan stundvis tystna men kommer envist tillbaka. Jag gör allt för att ignorera det, och det lyckas för det allra mesta.

Men jag har också fått healing några gånger. Förvisso på distans, men det känns att det fungerar. Värken försvinner.

Vågar dock inte riktigt tro på att det är helt borta. Bäst att inte dra på sig obotliga nervskador kan jag känna. Vilket ju ändå kan hända även om man får medicin... så jag kontaktade även min homeopat så att jag säkrar upp för alla eventualiteter.

Ute ändrade sig dagens grå blöta till årets andra snöfall och vips är det vitt och fint ute igen. Sonen lär bli överlycklig i sin skola.
Äldste sonen känner sig nog också nöjd då han idag för första gången på 1½ år tog bussen till skolan! Detta så avskydda färdmedel... men cykling i lervälling och regn tog knäcken på hans humör igår. 
Och alla vänner tog naturligtvis bussen igår. I smyg tycker jag att det är helt OK att han tar bussen: det visar på ett sunt intresse för att umgås med vänner, vara lite mer som andra.
Ja, det kan tyckas tråkigt att anpassa sin personlighet, men man måste kunna umgås med människor och vänner, inte bara gå sin egen väg jämt. Tycker jag.

Noah och jag fortsätter vårt konstprojekt och jag har nu döpt vårt samarbete till Noahs Ark. Här ett till exempel på vad vi kan åstadkomma.

Villa Vit av Noahs Ark