Har precis lyssnat färdigt på Martina Haags senaste bok. Tungt.
Vartannat kapitel i fjällen som stugvakt i en fjällstuga (vilket härligt jobb, förresten! Fick mig att kolla upp det), och vartannat i dåtid; att upptäcka att ens man bedrar en och hur det känns. Det känns. I hennes röst hörs smärtan fortfarande. Och att dessutom behöva genomlida det på löpsedlar och TV.
Fi fan.
Hade nog gärna läst en bok som bara behandlade det riktigt tunga. Men att skriva mer om eländet hade väl varit en övermänsklig uppgift, kanske?
En del män verkar föredra att till varje pris undvika att berätta att de har tröttnat/hittat en annan/inte vill mer/ spyr på dig.
En del kvinnor gör det också.
"Bodis" sa en sak i morse på radio som lydde ungefär så här: de flesta män i medelåldern tänker enbart på en sak: sig själva. Hur påverkar det här MIG. Hur kan JAG dra nytta av denna situation?
Stämmer rätt bra det där.
(Och jag hade ALDRIG behållit mannens efternamn efter en skilsmässa. Oavsett vad barnen hette. Tänk att alltid bli påmind om mannen varje gång du skriver ditt namn. Blärk).
2 kommentarer:
Jag har bytt namn några gånger. Har inte så ont av ett namn, även om männen betett sig illa på olika sätt. Att jag valt att behålla ett namn och lagt till ett, beror mest på att jag har arbetat mig in i en ny organisation och det första efternamnet är det kollegorna känner igen. När jag känner att det är "säkert" kommer jag ta bort det.
Jag tänker att ens egenskaper inte sitter i namnet, för det har man (oftast) inte valt själv :)
Förvisso sitter inte egenskaperna i namnet, men om man har bytt ut sitt egna till en annans, som man sedan skilt sig ifrån, har jag svårt att förstå att man vill behålla det. Som Laila Bagge t ex. De har ju inte ens barn ihop. Då tycker hon kanske att Bagge är ett ballt namn i musiksvängen, (och att hon är känd under det namnet), men hon har ju en egen karriär där namnet knappast är borde vara det hon är känd för. Visst kan det vara kul att heta Wallenberg, men man blir ju inte miljardär för det...
Skicka en kommentar