Konstutställning nu igen

Klockan är strax 11 på förmiddagen. Alla utom jag sover i sina sängar. 
Det är söndag, solen skiner men det blåser kallt. Blommorna från gårdagens vernissage står fräscha och fina på altantrappen. 
Vernissage?,  tänker du förvånat. Det har jag inte läst nåt om.

Nä... jag glömde visst det. Det är ju sommarlov och då går hjärnan in i dimman.
Eller: jag klarar inte av människor som upprepar sig. Jag är inte så förtjust i att följa traditioner. Jag vill inte/kan inte hålla fast vid ett sorts manér. Jag skäms vid tanken på att någon skulle tycka att jag kör gammal skåpmat på en utställning.
Merparten av tavlorna jag ställer ut denna gång är tavlor jag har ställt ut en gång tidigare och därmed känner jag att det är en upprepning. Och därför trumpetar jag inte ut att vi ska ha utställning igen. 
Onödigt kan jag själv tycka med tanke på hur oändligt få det är som såg den förra utställningen : )

Blå huset av NoahsArk

Nu hänger tavlorna på ett mycket välbesökt café vid Växjösjöns norra ände.
Där ska de hänga i en månad, med många glada turistbesök hoppas jag. 
Och (snälla!) många köp också!

På vernissagen pratade en kommunpolitiker (!), sjöng en tjej "Hello" (!) och klipptes det ett gulblått band (!!!)
Sällan har så mycket gjorts för en så okänd utställare : D

Men Noah var faktiskt på plats, åt glass och drack kaffe (sommarens nya ovana).
Tre underbara vänner kom och sällskapade med oss och gav mig blommorna som nu står och är fina utomhus. Fick en finfin bukett av IOGT/NTO också.
Utställningen och caféet drivs nämligen av nykterhetsrörelsen.
Oj, tänkte jag och hoppades att gårdagens rosé inte kändes i min andedräkt.