Textuell gestaltning

Det är tystnaden jag hör först.

Den är påträngande, söker min uppmärksamhet.
Först gnyr den, piper viner väser.
Tvingar mig att lyssna.
Så ropar den: Se oss!
Det tysta står som en vägg framför mig.
Vill inte släppa förbi mig, tvingar mig
att sakta ner stegen.

Vad är det jag ska se?

Avvaktande ångestfylld stillhet, väntan på...
Inget utrymme för rörelse. Hukande nackar.
Panik som varken hörs eller syns om man råkar
titta åt ett annat håll.
Tandgnissel, kloskrap, brutna benpipor.
En vit fjäder singlar genom tystnaden.

Så går bilden upp för mig.

Ofattbar, men ändå fullt förståelig.
Jag ser vad jag ser. Förstår vad jag ser.
De betraktar mig. Stirrar på mig.
Uppfodrande, anklagande, panikslagna, apatiska.
Alldeles för många ögon
som inte förstår.
Som ber om hjälp.

Jag sluter mina ögon för att stänga ute blickarna.
Ändrar riktning på mina steg.
Ta mig härifrån!

Men tystnaden omringar mig som ett väsen.
Den kryper in i mig och sätter sina klor i min själ.
Den sitter där och kommer aldrig att släppa taget.

Rör på sig ibland för att jag inte ska glömma.