Förra helgen på nyårsafton, tog vi en promenad. Tände ljus på gravar och lyssnade på en ylande son. Ja, med överkänslig hörsel blir de sporadiska smällarna dagarna runt nyår, en orgie i gnäll.
Vi trodde att det var lugnt att ta en skogspromenad på förmiddagen, men icke. Det fick bli en snabb genväg, där jag gick och höll för hans öron (!) för att komma hem så fort som möjligt. Väl hemma pluggade vi in hörselproppar och hörselkåpor med musik, men det gnälldes en hel del ändå.
Om de där idioterna som smäller då och då fick tillbringa en stund med min son när ångesten rister i hans kropp, så skulle de kanske, kanske tänka sig för innan de håller på som de gör. Men sen, när tolvslaget kom och hela helvetet bröt ut, då var det mer spännande än hemskt.
Förklaringen lyder: ingen överraskning för öronen. Det blir en ljudmatta och då går det bra. Alla oväntade ljud är mycket värre. En hostning "out of the blue" är värre än en gräsklippare. Sådär kan folk också vara. Lite annorlunda liksom.
Jag själv DOG av äckel när någon (och det var oftast min storasyster) tuggade tuggummi med öppen mun. Det smaskande ljudet kändes mycket obehagligt i hela kroppen. Som en förolämpning mot hela mig. Jag känner i öronen as I write, hur äckligt det kändes.
Numera är jag ett under av självbehärskning och klarar av sådana pärser utan att darra på ögonbrynen. Men inuti tycker jag att det är lika vidrigt som alltid.
Tänk på det du syrran! (Men erkännes, det var längesen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar