Riktigt ledsamt TV-program såg jag ikväll mellan 20 och 21.
"Staden i mitt hjärta" hette programmet, en repris från 1992, som visade hur Stockholm city förstördes under ett antal år i slutet av 1960- och i början av 1970-talet.
Otroligt många vackra hus från 1600- och 1700-talet revs för att ge plats till fasansfullt fula, kantiga kolosser. Ofta parkeringshus eller banklokaler.
Och vilka var det som bestämde detta då? Gubbar i fula kostymer och minimal hjärna, syrefattig utav hårt ihopsnörda slipsar. Djävulens hantlangare.
Och gemene man fann sig i detta, vandrade på trätrottoarer år ut och år in. Förflyttades från vackra gamla lokaler och hus till någon förort dit ingen ville åka. Precis som i Paris fanns det massor med konstnärsateljeer vid takåsarna. Men varför spara på sådant?
Man blir rent beklämd.
Och ser man sig runt i Sveriges övriga städer så ser det likadant ut där.
Rivna gamla kvarter och apfula betongmonster i deras ställe.
Tvi vale.
1 kommentar:
Såg det också. Nästan hela i alla fall. Håller helt med, men vad man kanske inte tänker på är att de fina husen var klart undermåliga inuti. Utedass, kalla, kanske inte ens rinnande vatten, inga badrum etc. Visst, bohemfamiljen gillade det som synes, men jag skulle inte vilja bo så i dag! Sedan kan man förstås tycka att det hade varit mer klädsamt att renovera befintliga hus, som man gör mer av idag... men då blir det väldigt dyrt att bo där... men visst, så här i efterhand så kan man sakna hur det såg ut och det är VERKLIGEN inte snyggt idag... den tidens design saknade allt av charm och känsla...
Skicka en kommentar