12 december, 2012

Nu...

är det lite lite synd om mig. Jag har ont i huvudet och snoret rinner ohämmat. En papperstuss i näsan blöts ner på några minuter. 
Sånt får man när man rör sig i miljöer där människor finns...
I söndags var jag med en vän till Domkyrkan och lyssnade på en adventskör och orkester. Väldans fint.
Orkestern spelade också denna vals som jag gillar stenhårt.
Waltz no 2 av Dmitri Shostakovich. 

Kan jag ju sitta och lyssna på medan svett och frossbrytningar skakar min kropp. Samtidigt som min sjukdom bryter ut knådar jag fram en fem centimeter hög stjärngosse  (se nedan). Rätt söt.

2 kommentarer:

AnBr sa...

Det är så där med klassiskt musik... Jag hade ingen aning om vad Waltz no 2 var, men visst känner man väl igen den när man hör den. Låter som skridskomusik i mina öron... fast det kan bero på att det är -15 ute... Och den bedårande stjärngossen hade jag inte kunnat knåda fram ens om jag varit kärnfrisk...Såå fin!! Hur gör du människa...??

SPRAKFÅLEN sa...

Ja, visst är det mycket skridsko, eller stor balsal... Den är också filmmusik, men jag har inte tagit reda på vilken. Oj, va kallt ni har det!
Det är lite pilligt, men inte så svårt. Prova själv, vet jag!