Höstdikt

Höst

När regnet kom så vände jag om, tog stigen åter varfrån jag kom

Stugan värmde med kryddvarmt vin, ingenstans trängde vätan in

I en fåtölj, som gjord för två, så sammetslen och dunkelblå

ensam och varm, med nacken böjd, över en sällsam bok, förnöjd

Doft av kanel och kardemumma, regnet spelade trum, trum, trumma

Sockans tå, något blöt och kall, stöddes mot en gammal pall

värmdes gott vid min brasa, i fjärran hörs vinden rasa.

Trygg som katten i sin korg, kändes hemmet som min borg

Fönster svarta liksom natten, minst lika svarta såsom katten

Här var jag säker, här var jag trygg, här smög ingen bakom min rygg

Här fanns det tid att vara, ingenting att förklara

Fri att tänka stort och brett, tanken flög så fjäderlätt

Vem var det som sa att troll inte finns? Vem skapar dropparnas mönster?

Vad säger att guldfiskar inte minns och vad ser du genom ditt fönster?

Vem var det som släckte ljuset och hur ska man höra genom bruset?

Är det Urd och Varda som spinner, vattnet som på rutan rinner,

eller Indra och Tor som ristar med kniv, detta som kallas för liv

eller hösten som gör som den kan, rycker och sliter och går an

Ensam, i sällskap av katten, grenar knakar i natten

Vad tänker du om dessa dagar?

Brasan knastrar och knäpper

Nu börjar svarta nätter.

Äntligen skall detta epos publiceras. Började med texten förra året. Vet inte om den blev bättre med tiden, men nu är icke tid att dröja - nu är det dags för ylletröja!