Sommardoft

Soft doft

Luften är mättad med sommardofter. Varje andetag man drar in genom näsan fyller mitt inre med en fantastisk blandning av träd, gräs, midsommarblomster, vitmåra, smörblommor m m, m m. Gruset knastrar under cykeldäcken och oj, där cyklade jag genom en lass med hästbajs, med medföljande lukt av landet. När vi cyklar till stranden börjar resan genom en förtrollad skog med en slingrande stig. Det är grönt av träd och buskar precis överallt omkring oss och i år kan vi cykla utan att väja för stenar och rötter. För en gångs skull erkänner jag att en grusad stig är en bra stig. Solen strilar genom lövverket (klassiskt) och när jag ser min son cykla framför mig minns jag mina egna somrar. Den friheten man hade att bara sticka iväg till stranden och stanna så länge man ville. Man solade och badade och hade inte en tanke på att bränna sig, vilket man sällan gjorde heller, och framför allt fanns inga tankar på att solen kunde vara farlig och något man borde ta det varligt med.
Blev vi hungriga gick vi, upp för en mycket brant strandbrink, till den lilla bruna timrade korvkiosken. Där kunde man köpa en Lill-tuffing för endast 25 öre. Vad fick man då för 25 öre på 70-talet? Svar: Ett pressvärmt korvbröd med senap och ketchup samt alla kryddor du ville ha. Dill var ett måste. Mmmmycket gott! Jag misstänker att Stor-tuffing inkluderade en skopa mos. Men vem behövde mos? Sommaren mättade gott. En och annan igloo kanske gled ner också. Men när en-kronan var slut, så var festen slut. Vi hade tre kilometer slingrande landsväg till "Hälsinglands riviera", med en kilometer lång sandstrand, med så fin sand att den rann ut i älven varje år och fick fyllas på allt eftersom den försvann.
Idag gjorde vi en spännande vandring utmed strandlinjen bland hala stenar och slemmigt sjögräs, in i vassen, gjorde segelbåtar av vassbladen, hittade kolsvarta ekollon som legat i vattnet sen karbontiden (ja, annars hade de väl inte varit svarta?)som vi tog med oss hem genom hästhagarna.Hästarna har äntligen fått semester! Snart får även många andra semester och kan kliva ut genom fabriksporten, ta av sig uniformen och dra ett djupt andetag. Doftar blommorna fortfarande i juli?

Michael och alla andra som dör

Måste beklaga Michael Jacksons frånfälle. Alltid tråkigt när en talangfull människa dör. Och två veckor innan han skulle ge 50 (FEMTIO!) konserter i London. Han har gjort 750.000 fans (som köpt biljetter till konserterna) djupt sorgsna och gett ett oanat antal människor anledning att fundera över livet och döden. Hur snabbt den kommer. Pang, du är död! Snipp, snapp, snut så var sagan slut. Om man tar till sig detta budskap så lever man såklart här och nu och suger det goda ur livet varje dag, eller? Men ingen är så odödlig som den som lever. Och vem orkar leva varje sekund här och nu, som förespråkas i levnadsmagasin och livsenergiböcker? Självklart vore det alldeles underbart om man uppskattade varje sekund i sitt liv och att man tog tillvara på alla små guldkorn som ständigt visar sig för en i vardagen. Men man är väl inte mer än människa och människan är ett svagt käril. Inte alltid så "on the edge" om man säger. På radion hör jag finska nyheter och de pratar om Michael Jackson. Sen följer musik från 20-talet som inte har något med Jacksons musik att göra. Undrar hur de tänkte där? De kanske tänkte att all musik är universell, odödlig och allt är ändå "bara" noter, noter. Hopsatta i oändliga variationer. Precis som DNA. Hopsatta stränginstrument som spelar sin alldeles unika musik som utgör våra liv. Ibland ljuder det falskt, tur att det finns stämgafflar. Ibland kan den stämgaffeln vara just musik. Sån där musik som bara läker själen. Musik talar direkt till själens minsta skrymslen; där det är som mörkast kan ett G-maj sprida värme och ljus. Thank you for the music.

All vår början...

HAHAHAHA!!! Medge att det är likt på nåt otäckt sätt :)
Dags att sova kanske?

Att leta är inte att leva

Ska jag lägga tid på ett blogginlägg eller ska jag fortsätta leta efter en bok som jag nu letat efter i fyrtiofem minuter? Boken borde definitivt finnas i min närhet då jag hade den för förevisning för endast två veckor sen. Hur långt kan en bok ta sig för egen hand på två veckor? Vickar den sig sakta och diskret iväg eller tar den ett skutt ned från bordet för att sen sakta gunga sig ner i dammet för att på så sätt försvinna spårlöst? Kilar den in sig under, mellan och ibland alla papper som befolkar mitt arbetsbord? Det ÄR oerhört frustrerande att inte hitta det man letar efter. Den ska hittas till imorgon, annars kommer jag att fara ut i sotsvarta eder och ägna hela kvällen åt meningslöst grubblande som tar kraften ifrån allt annat jag bör göra ikväll.
På TV:n sjungs det allsång. Men blir det inte lite väl mycket nu? Allsång måndag, allsång tisdag. Å andra sidan ger det ju jobb till hårt arbetande artister och det vill jag verkligen inte missunna dem!
Dags att fortsätta leta. Ska jag behöva ta till knepet en sax och en sked (tror jag det var) i fönstret för att hitta den?

Sjuttio år idag

Har just firat en 70-åring med jordgubbar och champagne. Efter två flaskor skumpa fick jag rycka in och hjälpa den vingliga damen med kaffefilter och skoporna till kaffebryggningen :)
Så ska en födelsedag firas, tycker jag!
Då födelsedagsbarnet inte ville kännas vid sin ålder frågade jag hur gammal hon kände sig? Femtio, blev svaret. Ja, så är det ju. Man känner sig förhoppningsvis yngre än man är. Vissa kvällar känner man sig dock betydligt äldre än sina 25 år...
t ex de kvällar då man måste lägga sig kl åtta för att yngste sonen inte vill somna nån gång, och då man själv somnar på några sekunder. Skönt, men ack så ineffektivt.
Jag som måste jobba på kvällarna, får ingenting gjort. Och räkna inte med mig om jag skulle vakna efter en halvtimme. Då är den kvällen körd. Då är man ju närmare sjuttio än någon annan ålder. Eller är det så att en sjuttioåring är piggare än en sleten mamma? Jag menar, vad gör en pensionär nuförtiden? Ansar hår och naglar, går på fotvård och dricker champagne, hur jobbigt kan det vara?

Livet händer

I tisdags njöt jag av solens värme och av glittret på sjön. Igår cyklade jag så fort jag kunde till sjukhuset. Ett hjärta hade fått tuppjuck och rusat åstad. Unga hjärtan ska inte bete sig så, men hjärtan ser inte till ålder eller vishet, de gör som de vill. Det var nåt med det elektriska. Allt går ju på elektricitet...
Som tur är finns det hjälp att få! In med ett batteri och anslut till hjärtat.
Blir det rusning igen så blir det uppläxat och nedlugnat av batteriet. Tack gode Gud för tekniska framsteg när det gagnar människan!
Livet vänder och vrider snabbare än en vårstorm, allt åker upp och så helt plötsligt ligger man som en trasdocka på marken, utslängd, in-och utvrängd. Bara att försöka hänga med och se det som en föreläsning: ja, så här kan det också gå. Hur löser du det här problemet då?
I tisdags kväll ringde det på dörren kl 21.00. Utanför stod Hannes pappa. Regnet öste ner och det blåste rätt mycket där ute i mörkret... Han sträckte fram en jacka som tillhörde min yngste son. Den hade hamnat hemma hos dem på nåt outgrundligt vis. Jag tackade så mycket och pratade lite om väder och vind. I bilen satt Hannes med sin kompis; sjöblöta. Ja, de satt iallafall tryggt i en bil och inte på sjöbottnen, vilket lika gärna hade kunnat varit fallet, med tanke på hur fort vinden vrider och vänder på livet.

Fiskelycka

Solglitter på vattnet, värme, metspöna guppar ner till båten. Sommarlovet är bara några timmar gammalt. Låsa upp grinden till båthamnen, låsa grinden efter sig. Äntligen. Förväntan. Fan, va skönt att sticka ut med sin kompis på sjön och bara njuuta av vattnets prat mot båtens sidor, fåglarnas skrin mot den blå himlen. Känna värmen som påminner om tidigare sommarlov. Långa, oändliga ljusa dagar och kvällar.
Så satt jag och tänkte häromdagen när jag satt och spanade på Hannes och hans kompis som skulle sticka ut med familjens båt. Sen började filmen hacka litegrann när Hannes hade besvär med att få igång motorn och fick ringa hem (hur klarade man sig i den pre-mobila eran?) för att fråga hur man gjorde, sen tog det ytterligare ca tio minuter då årorna las i klykorna (jag funderade ett tag på om de tänkte ro istället), men till slut puttrade den lilla motorn igång och äntligen for de ut på det glittrande vattnet. Triumfatoriskt.
Samtidigt drog två andra killar upp sin första abborre några meter därifrån, bland båtarna som guppade lojt i eftermiddagssolen. Aaahhh, är det sommar eller är det sommar?
Jag har fiskat en, jag upprepar en gång i mitt liv. Jag slängde ut flötet och kroken (de sitter visst ihop) och kunde efter några minuter hiva upp, med hjälp av mina bröder, en fin abborre av avsevärd storlek (som jag kommer ihåg det). Sen var jag nöjd och har förblivit nöjd med denna bedrift.
Mina bröder däremot, fiskade och fiskade och fortsätter fiska så fort sommaren kommer. Går ner till sjön, låser upp hänglåset till motorn (om den inte blivit stulen sen sist) och puttrar ut på älven för att pröva fiskelyckan än en gång.
Det kanske är något visst med det där solglittret ändå?

Till er
som läser
den här
bloggen!

Behov

Nu skulle jag gärna ha något intressant att berätta. Om mig själv. Om mitt liv. Men nää, inget nytt idag heller... Andras liv ter sig så mycket mer intressanta. En vän ska va med i TV. Jomen , det kan väl vara väldigt spännande! En vän ska börja jobba på IKEA. Inte dumt det heller. En vän har precis fått ett jobb som borde passa som en smäck. Hur ofta händer det?! Att gå på semester idag måste också kännas rätt skönt. Eller? Bara det vänder, bara det vänder! En mig närstående känner sig bättre, ja men det var väl skönt. För oss alla.

Det mest spännande som hände mig idag var att jag lyckades få en parkering när det såg som mest hopplöst ut. Det gäller att kunna glädja sig åt det lilla här i livet. Men nån gång skulle jag vilja glädja mig åt något stort också!

Dagsbehov

Idag är en dag då jag behöver en stor dos glädje.
Då tar jag till min Paolo. Go´ gubbe den!

Musik

Waltzing Mathilda, waltzing Mathilda, you go waltzing Mathilda, with me...

Kan det bli bättre kl 01 en måndagnatt? Nej, jag tror inte det. Inte musikledes iallafall. En lång dag framför datorn; axlar och rygg värker,

jag är torr i mun som en askkopp i helvetet. Dags att sova.

copyright på bilden, naturligtvis!

A kick

Med vissa människor är det så att det funkar. Att det är lika roligt varje gång. Att den man talar med använder sin hjärna. Till något annat än det mest basala. Mmm, det gillar jag.

På sista tiden har jag haft förmånen att träffa en del sådana högfungerande, reflekterande personligheter och det känns så bra! De samtalen vi har haft lever jag länge på. Varje sådant gör att det spritter till i något som sovit länge inom mig och ju fler möten och samtal desto vaknare kommer min själ att bli. Tills den sparkar av sig den gamla våta filten och tar plats i tillvaron på det sätt som det var menat från början.

Här skulle följa ett videoklipp med Frank Sinatra. "I get a kick out of you". Jag föreslår att du sjunger den själv så länge... Återkommer så småningom.

Utmaningar

Asch du, va trist! En mycket underhållande bloggare tar semester och lämnar oss läsare i sticket. Känns lite tråkigt men man kan kanske inte hänga upp sig på andras liv och leverne. Bättre då att leva sitt eget liv.
Affärsplan inlämnad för sista korrektur, och tur var väl det. Siffror... ain´t my buddies.
Imorgon bär det av till ett par häxor som blåser glas. Och lagar mat. Mmm, det ska bli gott.
Lämnade också ifrån mig material till en broschyr att lämna vid kundbesök.
Jobbar nu vidare med mönster till tre företag. Hoppas de nappar!
Texter har droppat in för mig att illustrera. Spännande och inte utan att det är en stor utmaning också.
Den största utmaningen är dock att inte spränga Hemglassbilen i luften, då de tycker att 20.30 - 21.00 är en väldigt bra tid att sälja glass i våra kvarter. Det tog mig en timme och fyrtiofem jävla minuter plus ett sängbyte för att N skulle somna!

Till alla mammor

För tusan

Nu sitter jag här och ska fylla i min affärsplan. Och denna gång ska den bli färdig! Och skickas till AF för godkännande. Efter det är det bara några små detaljer som ska ta om hand innan jag kommer ut ur garderoben som nykläckt och oförvägen företagsledare.
Ja, det kändes ju bra att få det i svartvitt; så att jag kan läsa det om och om igen enligt "de tusen gångernas pedagogik": om man upprepar något tillräckligt många gånger så lär man sig och förstår vad det innebär. Det blir helt enkelt min verklighet.
Och den verkligheten längtar jag efter.

Mina barn

Idag kändes det lite tungt när den ena sonen ropade -Mamma! var tionde minut, och endast frågade om asfaltsläggaren och vägvälten skulle jobba imorgon. Den gröna eller den blå. Om de hade gått och lagt sig nu. Den andra sonen ville att jag skulle hoppa studsmatta, samtidigt som jag stod med huvudet i ugnen och inspekterade brända strips och korv som jag tänkte servera till middag. Jag skulle bara duka först. Men innan dess måste jag röja undan på bordet. Och så ropade son nr ett - Mamma! och så pratade son nummer två i munnen på son ett, vilket i och för sig inte gjorde så mycket eftersom han ändå bara frågade om asfaltsläggaren och vägvälten skulle jobba imorgon. Sen gick son två loss på köksbänken med sina fingrar i ett trumsolo för att sedan gå över till kulsprutepistolliknande ljud inklusive omladdningsljud. Då brände jag handen i ugnen och insåg att vi inte hade några grönsaker hemma till den pissiga middagen.
Nr ett och två ville sen inte ha den "äckliga" korven utan nöjde sig med brända strips till middag.
Ja, jag kände mig verkligen nöjd med dagen. Trots att den kändes lite tung ett tag.