10 februari, 2011

Winter´s bone



Jag var faktiskt på bio förra veckan! Har ju inte sett Svinalängorna (annat än på teater) och som det verkar kommer jag nog inte att se den heller förrän den kommer på TV.
Istället fick jag gå på en annan misärfilm som utspelar sig i Missouri, USA.
Här snackar vi iskall grå vinterlera, både i naturen och i själen på de människor som befolkar denna gudsförgätna trakt. Jag blev helt fascinerad av de tysta, elakt snipiga kvinnorna som misshandlar sin unga släkting (förvisso ingift). Otroligt bra spelade av traktens amatörer tydligen! Inte bara kvinnorna utan de flesta i filmen kommer visst från trakten. Riktiga hillbillies.
Huvudrollen spelas med den äran av en ung "coming star". Hon lyssnar inte på släktens goda råd, vilket måste tillskrivas hennes ålder...
Själv skulle jag aldrig hälsa på min farfar om han var som han i filmen!

Släkt var de hela bunten. Kan väl inte bli på annat sätt då.
Och banjo spelade de.


Såklart.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ooh, misärfilm minsann! Jag klarar inte av dem längre... Blir riktigt illa till mods läääänge efteråt. Thrillers och deckare (a la Beck m fl) klarar jag heller inte av längre. Hm! Detta har nog kommit krypande mer och mer efter varje barn tror jag. Jag har blivit überkänslig! Jag håller mig till "Stekta gröna tomater" och "Mamma Mia". Det lilla snyft som finns i dem är för mig hanterbart.
Kram U

Gunilla Byström sa...

Själv har jag tröttnat på alla CSI, Numbers, Bones och vad de heter. Blir mest bara tjatigt med alla mord och slaskiga närbilder.
Lite misär stör mig inte så mycket, då får jag ju en anledning att uppskatta mitt eget liv så mycket mer : )
Kommer ihåg den där känsliga sidan som poppade upp efter barnafödslarna, men den sidan är nedtryckt för länge sen.
Själv undviker jag nyheter och sånt deprimerande, där är jag überkänslig...