Absalon Adelklo avgudar sin sin attraktiva adelsfru Adela Adelklo.
Alltid alert och adekvat, anakronistisk såsom anstår adelns A-barn.
Bevare mig, brölade Absalon, för bekantas bekanta!
Bara bös och B-kändisar som ber om bekantskap.
Chockerande, chosade Adela, chict sippande på champagne och cigarett.
Charlataner som chikanerar oss på ren chans.
Dumhuvuden!, domderade Absalon med dånande stämma.
Då dristade sig den debila dottern Doris (Adelklo) att med darrande stämma
dumförklara de båda dästa.
-Du och du! Dummare än dummast. Det duger inte.
Enfalden ekar emellan er! Eländes elände.
Ego och egoism är er estrella. En dag är eländet ert.
Fåfänga får förfärliga följder och futtighet förminskar.
Finn istället frihet i förbarmandet.
Finn att fattigdom förfinar och förändrar. Finn frälsning i fattigdom!
-Galenskap! gormade Absalon. Gud gav mig en galen grevinna.
Hon har hallucinationer, hon hör på hin håles historier.
Hon hånler hädiskt.
-Idiot, inföll Adela Adelklo, inser du inte din illojalitet?!
Känner du kylan, käresta? Kan knappast kallas kärvänlighet.
-Ledsamt, ett lågvattenmärke, lamenterade Absalon Adelklo.
Ikväll hittade jag den här historien i en gammal skissbok. Är det någon som vill fortsätta?
Just nu orkar inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar